Sitting Bull
 |
| Foto av Sitting Bull från cirka 1885. |
Denne kanske världens mest omtalade indian föddes runt 1831 i Grand River, nuvarande Syddakota. Han tillhörde Hunkpapastammen, en del av det stora Dakota (Sioux)-samfundet.
Från början kallades han Hunkesni (”Långsam”), men namnet kunde knappast ha beskrivit hans person ärligt. Från en tidig ålder var han mycket framåt, nyfiken på livet och engagerad i politiken mellan olika stammar. Han visade sig också mycket duglig på slagfältet.
Vid bara 14 års ålder räddade han livet på en äldre krigare i en strid mot Crow-indianerna.
1856, när han var 25 år, blev han ledare för Brave Hearts – De tappra hjärtana, den modigaste och mest omtalade krigargruppen. Dessa kämpar ställde sig på en plats och naglade fast sina skärp i marken med spjut, och försvarade sedan denna plätt med sina liv.
Sitting Bull stod alltid i nära kontakt med universums dolda krafter, och blev krigarnas egen medicinman. Alla följde honom utan tvekan, även på de farligaste uppdragen, eftersom man trodde att Sitting Bull fått goda meddelanden från andevärlden om stridernas utgång. Sitting Bull var själv också helt övertygad om sina krafter som medicinman.
Under 1840 till 1850-talen var de flesta Dakotaindianer inblandade i strider med de vita, angående markrättigheter. Sitting Bulls folk hade ännu knappt kommit i kontakt med de amerikanska myndigheterna. De var alltför upptagna med att slåss med sina indianfiender, Shoshone, Assiniboin och Crow.
1863 var Sitting Bull med om sin första drabbning med de vita. Hans krigare rök ihop med general Henry Siblers män, då denna försökte rensa upp i indianbyarna för att få bort urbefolkningen. Följande år hjälpte Brave Hearts till att slå tillbaka en attack mot en Dakotaby av general Alfred Sully.
 |
| Rain-in-the-face hade tidigare blivit förolämpad av general Custers bror, Tom Custer. Efter slaget hävdade han att han dödat dem bägge. |
Förutom dessa duster förekom Sitting Bull i flera andra konfrontationer mellan indianerna och de vita. Han förfasades över hur snabbt alkoholism och andra sjukdomar spred sig i indianbyarna. Han drog slutsatsen att det vore bättre att hålla sig så långt från de vita som möjligt, och återgå till de gamla levnadssätten.
Ett militärt samfund av indianer slöt sig så småningom samman under Sitting Bulls ledning. I hans led hittades berömda hövdingar som Crazy Horse, American Horse och Gall. Detta hade aldrig gjorts tidigare, men samfundet visade sig fungera utmärkt.
1874 försökte de vita myndigheterna fösa undan indianerna då guld hittats på deras mark i Black Hills. Sitting Bulls armé slog snabbt tillbaka, men konflikten slutade inte här – tvärtom. Detta var bara början på en lång rad stridigheter som kulminerade sommaren 1876 vid Little Big Horns dalgång.
Armén hade skickat sin mest omtalade soldat, general George Armstrong Custer, för att ta hand om ”indianproblemet”. Custer var helt övertygad om sin egen storhet, och lät sig inte skrämmas av de anstormande indiangrupperna. Cheyennerna ställde sig under Crazy Horses befäl och slog tillbaka Custers män på en plats som kallas Rosebud. Indianernas huvudläger låg i Little Big Horn och Custer delade några dagar senare upp sitt regemente i tre grupper för att omringa sina motståndare. Detta visade sig vara ett ödesdigert misstag.
Det blev istället indianerna som på sina snabba hästar omringade de amerikanska trupperna och nedgjorde dem till siste man. Även Custer stupade efter att ha träffats av flera cheyennepilar, sägs det. Då striden var över, var bara Custers häst i livet.
Vissa källor menar att Sitting Bull själv inte deltog i kampen, utan satt uppe i bergen och ”gjorde medicin”. Det vill säga, kontaktade andarna och med deras stöd vägledde sina män med magiska kommandon. Andra påstår att Sitting Bull visst deltagit mycket aktivt i striden, och att han dessutom tillfogats sår som gav livslånga ärr.
 |
| Sitting Bull med Buffalo Bill, 1885. |
Efter Custers död var det många som hävdade att det var just han som fällt ”Gulhår”, som indianerna kallade honom.
Nu fick Sitting Bull problem med att hålla ihop den stora indianarmén. Efter segern mot Custer delades den upp i allt mindre gruppen som på egen hand trodde sig kunna klara av den amerikanska armén. En efter en besegrades de mindre krigarbanden och snaran började dras åt kring Sitting Bull. Han försökte fly till Kanada, men blev motad tillbaka ner i USA igen.
Den 19 juli 1881 vandrade han in i Fort Budford där han förklarade att han var trött på att fly. Tillsammans med återstoden av hans folk sattes han i ett reservat i Missouri. Sitting Bulls liv blev nu alltmer problemfyllt. Han låg ofta i bråk med indianagenten James Mc Laughlin, som övervakade reservatet.
1885 träffade han dock Buffalo Bill, och turnerade ett år med hans Vilda western-cirkus. Barnsligt, tyckte många av Dakotaindianerna, men Sitting Bull själv verkade tycka om det, och han lyckades väcka folks beundran för Dakotastammen.
1888 hade Wovoka, en ung Paiuteindian, en febervision om att en sorts indiansk Kristus var i antågande. Allt skulle ställas till rätta, och indianerna skulle återfå sin forna makt i Nordamerika. Ur dessa uttalanden föddes en ny religiös rörelse, Andedansen, som snabbt växte och tog proportionerna av en ren motståndsrörelse. Även Sitting Bull och hans familj blev medlemmar. Då de vita myndigheterna fick reda på detta, fruktade de att Sitting Bull åter skulle leda indianerna i en stark armé.
Måndagen den 15 december 1890 uppenbarade sig några indianpoliser i Sitting Bulls stuga, och släpade honom yrvaken ur sängen. Den gamle medicinmannen kunde knappast bjuda något motstånd, men andra protesterade och tumult uppstod.
 |
| Sitting Bulls enkla grav 1905. Nu finns det ett monument på platsen. |
Sitting Bull, hans sjuttonårige son, och sex bekanta sköts ihjäl i kalabaliken. Även sex av poliserna miste livet. En stor grupp indianer som försökte fly undan oroligheterna blev upphunna av militären vid Wounded Knee och sköts ihjäl och höggs ner varenda en.
Historien har bevarat minnet av Sitting Bull som en stor militär och andlig ledare för sitt folk. En person som indianer även idag ser upp till.
