 |
I Garphytteklint bodde i forna tider jätten Rise med sin hustru Garpa. De hade mycket ont av Örebros nybyggda kyrka och slungade däför ofta stora klippblock mot "den vita skällkon", men ingen av bumlingarna nådde fram. Till slut gav sig Rise av mot Örebro med ett rejält stenstycke under vardera armen för att i stället släppa dessa på kyrkan.
När stadsborna fick reda på att jätten nalkades med mord i sinnet blev de förstås skräckslagna, men en gammal gubbe trodde att han hade en möjlig lösning på problemet och åtog sig uppdraget att lura iväg jätten. Han samlade ihop så många utslitna skor han kunde hitta, kastade dem över axeln och gick för att möta Rise.
Vid Ulvgryt i Täby stötte han ihop med jätten.
"Hur långt är det till Örebro, puttefnask? "dundrade kolossen.
"Ja-a-a... Jag vet inte så noga," svarde gubben enfaldigt", men det är ett bra stycke, för jag gick därifrån för sju år sedan och har slitit ut alla dessa skor under min vandring".
Så länge ville inte Rise släpa på bumlingarna, utan släppte dem på var sin sida om landsvägen och gick hem. Stenarna ligger kvar än i dag och vrider sig ett halvt varv varje gång de hör kyrkklockorna i Örebro.
