 |
En bonde hade en särdeles goda turen att få en synnerligen flitig tomte till hjälpreda på sin gård. På nätterna då familjen sov sprang den lilla gubben omkring och städade i stall och uthus. Han höll bondens djur välgödda och putsade, och såg alltid till att ladan var full med hö. Ibland skymtade bonden pysslingen när han var mitt uppe i sitt slit, och lade då märke till att han saknade något att skydda händerna med.
När det blev vinter och snö låg meterdjup kom bonden att tänka på detta igen, och frågade sin hustru om hon inte kunde sticka ett par vantar åt tomten. Det gjorde hon förstås gärna, och på julafton då dom satte ut grötfatet åt tomten, kunde de därför också lägga till ett par fina tumvantar. Efter en stund kunde de höra skratt och stoj från ladan och smög nyfikna ut för att titta på den nöjda tomten. Runt grötfatet dansade den lille grå ned de vantebeklädda händerna i luften och sjöng:
"Grann grann gubbe
Aldrig gå
i stallet mer"
Efter den dagen fick den snopne bonden utföra alla gårdsarbeten själv, då tomten blivit för fin för att hjälpa till.
