Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Panelen svarar

Här är de frågor som har besvarats inom ämnet författare. Är du intresserad av något speciellt så kan du spara tid genom att söka efter det.

Sökord:
Kategori:

Här kan du ställa en egen fråga till Kim M. Kimselius om författare!


Vad finns det för kända författare från Medeltiden?

/ Andrea, 14 år från Danderyd

Hej Andrea
Här hittar du många kända medeltida författare: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Medeltida_f%C3%B6rfattare
Kramisar Kim


Hej Kim!
Herregud! Jag har inte skrivit här på över ett halvår! Ett tag skrev jag alltid till dig! Jag är så glad att jag hittade den här sidan! Du har lärt mig så mycket och har gjort min vilja att bli författare ÄNNU starkare! Dina böcker är fantastiska och jag är som förhäxad så fort jag sänker ögonen mot en av dina böcker!
Jag kommer ihåg första gånen jag skrev till dig på den här sidan! Jag frågade dig om vilka böcker du hade skrivit och skrev även om att jag började läsa när jag var 5 år, och hittade på egna berättelser när jag var 6 år!
Men nu är jag tillbaks här på sidan! Jag läste nämligen ut din bok på liv och död i andra världskrigets skugga alldeles nyss! och skulle verkligen vilja skriva vad jag tyckte om den! men först skulle jag vilja berätta en annan sak!
Jag skrev till dig i november och frågade om du hade någon bokmässa eller något liknande på gång! Och då skrev du att du hade något i göteborg i december! Och precis den helgen du var där så skulle min mamma och pappa åka dit och julhandla! Jag blev så himla glad för att jag faktiskt kunde ha en möjlighet att få en signerad bok från dig!
Och det var faktiskt precis det jag fick den julen! Men jag fick inte bara 1 bok utan 3! Mamma och Pappa hade köpt De två böckerna om andra världskriget + giljotinen! Jag är så glad över dem! Tack för dina otroliga böcker Kim! Jag läste giljotinen i januari! Det var en extremt bra bok med mycket spännande handling! Jag rös nästan till den boken! Du har gjort mig så intresserad av historia! Tack Kim! Sen började jag läsa Liftarens guide till glaxan! HERREGUD vilken lång bok det är! haha, men den var väldigt rolig att läsa! :) Sen har jag läst några böcker från Katarina Von Bredow, en annan riktigt bra författare! (ni två är mina favoriter! Dina böcker har så mycket bra spänning i sig, och Katarinas har mycket tonårsproblem och sånt! Den perfekta blandningen enligt mig :)) Men sen började jag läsa På liv och död i andra världskrigets skugga! Jag ÄLSKADE den boken! Så mycket hemska saker som hände i andra världskriget är helt omöjligt att föreställa sig! Jag älskade att läsa om Ulrika och Tilly! Det var jätteintressant! vi åkte till Berlin efter att jag läst den! Och måste säga att jag blev väldigt imponerad över hur mycket man kände igen sig i boken och staden!
Nu ska jag börja läsa din På flykt från andra världskrigets fasa! Har hört att det är din bästa bok och att du har övervunnit dig själv... Är det ens möjligt? Du är en så otroligt duktig författare och mitt mål är att bli som dig... alltså så duktig som du!
Jag har faktiskt börjat med en novellblogg! Den heter http://minanoveller.devote.se!
Jag förstår om du inte har tid att kolla in den! Ville mest bara säga att det är av dig som jag har fått inspirationen att göra en sådan blogg!

Hoppas att du orkade läsa detta långa brevet! haha, men det var så mycket jag ville skriva av mig om!
Ha en riktigt härlig dag och en riktigt härlig sommar!
Kram
//Ellen ♥

/ Ellen ♥, 13 år från Trollhättan

Hej Ellen

Oj, tack för alla dina fina ord! Blir alldeles överväldigad. Katarina och jag är goda vänner och försöker alltid att träffas på bokmässan i Göteborg.

Förstår att du bor i Göteborg. Du får du se till att komma till bokmässan 27-30 september och träffa mig i min monter B09:20. Där kan du köpa mina böcker mycket billigt!

Hela året har jag en tävling på min blogg där du kan vinna signerade böcker: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2012/06/manadstavlingen-skriv-och-vinn-en-bok.html Det enda du ska göra för att ha chans att vinna en bok, är att skriva och berätta vad du tycker om en av mina böcker! Det tror jag inte blir några problem för dig!

Fortsätt skriv och läsa och stort lycka till i framtiden. Ser fram emot att höra av dig igen, speciellt på tävlingen!

Kramisar Kim


Hej igen, Kim!

Du har ju skrivit en bok när du var liten, inte sant?
Jag skulle gärna vilja läsa den. Så min fråga är: Kan man hitta den på din blogg någonstans? Isåfall, kan du länka?

/ Julia, 10 år

Hej Julia

Här hittar du min allra första bok: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2010/01/min-allra-forsta-bok.html Där kan du läsa lite text ur boken.

Kramisar Kim


Hej!

Jag älskar att skriva, och vill satsa på en karriär som författare, men hur går jag till väga för att få saker jag skrivit publicerade i tidningar m.m.?
Skulle vara jättekul att få lite tips :)

Mvh
Cecilia Björck

/ Cecilia Björck, 17 år från Kungsbacka

Hej Cecilia

Kontakta tidningarna och fråga om du kan skriva åt dem, bli krönikör, skriva kortare texter etc. Skicka in material och visa dem hur du skriver. Var då noga med att ha läst igenom ditt manus MÅNGA, MÅNGA gånger och korrigerat tills det inte finns några fel, eller för många ord.

Sedan är det bara att skriva och när du är klar med din roman skickar du den till ett förlag. Du hittar fler tips på min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.se/ under Kimselius Skrivtips. Där hittar du även adresser till förlagen!

Lycka till! Hör av dig den dag du får din första bok publicerad!

Kramisar Kim


Hej Kim!
Jag undrar om du vet någon författartävling man kan vara med i??
Kram Kristina

/ Kristina, 13 år från Uppsala

Hej Kristina

Det finns många författartävlingar. Du har Umeå novelltävling: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/06/novelltavling-umea-novelpris-2012.html

Dessutom har du 1av3.se skrivtävling där vinnaren får sin bok publicerad. Läs mer här: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2012/06/skrivtavling-dar-vinnaren-far-sin.html

Håll utkik på min blogg, för där lägger jag ständigt ut länkar till nya skrivtävlingar.

Lycka till!

Kramisar Kim


kan du biräta not om asatron

/ ghada, 10 år från palastina

Hej Ghada

Lars Magnar Enoksson är Vikingaexperten här på panelen, du får ställa frågan till honom.

Kramisar Kim


Vad tycker du om min novell...


Ödet ville inte detsamma som lyckan

Jag tittar skrattande mot dem. Lycka, tänker jag, är familj. Alexander låtsas att han är ett flygplan och springer runt mamma med utsträckta armar. Han är så söt att jag springer efter honom, tar honom i famnen och kramar honom.
”Nu har jag tagit dig pytten”, säger jag skrattande och andas in lukten av schampot från hans mjuka babylockar. Babyhullet håller på och försvinna från armarna och ansiktet men han är fortfarande mjuk och mysig.
Han verkar inte så förtjust i det och ropar på mamma.
”Mika, släpp din bror nu annars får du gå till parken med honom”, ropar hon.
Jag släpper honom motvilligt men hinner ge honom en puss på pannan.
”Blää, Mika. Du är äckliiig!” ropar han och rusar iväg till sitt rum.
Jag lägger mig på marmor golvet och njuter av det kalla golvet. Annars är det så stekhett att nästan ingen är ute. Jag hör ett bi susa förbi örat men ligger kvar för att vänta till nästa etapp och som väntat sätter sig biet på min blommiga klänning. Jag ler och kollar försiktigt upp, den sitter kvar. Sedan skakar jag av den och lägger mig på mage med kinden tryckt mot golvet. Bruna lockar faller nerför ansiktet och jag flyttar dem åt sidan. Tankarna snurrar runt i huvudet på mig. Jag känner spännig och lycka inför att dem ska åka på semester men samtidigt känns det fel på något sätt. Jag känner att något hemsk kommer att inträffa men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag hade pratat med mamma och pappa men de hade skrattat bort det och sagt att vi kommer att få ”superroligt” men inte sagt var vi skulle. Men skräcken hade växt ju närmare avresan kom och jag blev säkrare på att den lyckliga resan skulle sluta dåligt. Till slut hade vi kommit överens med mina föräldrar att jag skulle stanna hos tant Vivianne som bodde på samma trapphus. Jag visste att jag inte skulle få dem att stanna också så jag fick nöja mig. Mamma och pappa skulle vara borta ”ett tag” och jag förstod inte hur länge det var men hoppades att det inte skulle vara för länge. Min lillasyster som bara är 5 månader skulle inte klara sig utomhus länge och kunde bli snabbt sjuk.
”Mika, Nora har vaknat!” ropade mamma och det hördes på rösten att hon var upptagen på annat håll.
Jag gick motvilligt upp och släpade mig fram till hennes rum med långa steg. Man hörde hennes svaga lilla röst genom den vitmålade dörren. Jag lade handen mot den svala handaget och öppnade försiktigt dörren. Hon hade rullat över på magen i sin babysäng och tittade på mig med sina stora ljusa ögon och pep till av glädje. Jag kom fram till henne och tog upp henne. Hon hade redan börjat bli tyngre och jag kände ryggen vika sig under mig.
”Har min lilla Norplan vaknat?” frågade jag henne och fick ett brett leende till svar. Norplan var mitt smeknamn till henne och den ogillades av dem flesta.
”Jag är hemma!!” hörde jag pappa ropa från ytterdörren och som vanligt sprang jag fram för att hälsa. Alexander hade redan hoppat på honom när jag kom fram till dem.
”Här kommer mina sötnosar”, sa han och tog Nora ifrån mig. Hon fick en liten puss på pannan och sedan vände han sig om mot mig och kramade mig.
”Har du köp nåt pappa?!” undrade Alexander och rotade i påsen som pappa hade med sig.
”Ja, till Mika”, svarade han och räckte påsen till mig.
”Chanel”, läste jag högt. Sakta tog jag fram asken från påsen och tittade på den noga. Försiktigt lät jag påsen glida ner mot golvet och öppnade asken. Det var ett set med klocka och halsband. Jag var inte ett stort fan av smycken men dem guld- och silverflätade metalltrådarna fångade mitt intresse och jag granskade dem noga.
”Tack pappa”, sade jag och mötte hans blick som granskade mig nyfiket.
”Gillar du dem? Jag vet att accessoarers inte är din starka sida men dem här påminde mig om dig”, förklarad han.
Jag nickade bara som svar och tittade efter mamma. Hon stod lite vid sidan och nickade uppmuntrande.
”När åker ni?” undrade jag och tittade vartannat på mamma och vartannat på mamma.
”Imorgon”, svarade dem i kör.
Jag nickade ännu en gång och vände mig om för att gå till mitt rum. Jag kände deras blicka på min rygg och började gå fortare. Just när jag skulle svänga mot mitt rum blåste en starkt kall vind från badrummet. Jag stannade tvärt av och stirrade mot dörren. Hur kunde det vara möjligt när det var 40 plusgrader ute? Sakta gick jag mot badrummet och öppnade dörren. Allt såg ut som vanligt och de var inte kallt. Höll jag på att bli galen? Sakta stängde jag dörren och fortsatte mot mitt rum. När jag väl var inne låste jag dörren och stirrade mot den vita väggen. Borde jag meditera eller sova en stund tänkte jag och stod helt stilla. Eller kanske det räckte att bara stå här. Jag höll nog på att bli galen. Tanken på att min familj skulle åka iväg fick mina knän att darra och jag föll mot golvet. Allt blev svart.


”Mikaela, hör du mig?”, hörde jag mammas oroliga röst viska i mitt öra. Jag öppnade ögonen och såg på henne. Hon hade på sig en sommarklänning med ljusröda blommor på och en stråhatt dekorerad med frukter. Jag nickade bara som svar.
”Gumman, du är en stark flicka. Du klara dig fint. Världen är hård. Den är grym och framförallt orättvis”, sa hon snabbt och hela tiden såg hon sig om.
”Va, mamma jag fattar inget…” stammade jag fram.
”Kom ihåg mina ord”, sa hon och böjde sig fram för att kyssa min panna men något höll henne emot, hon kunde inte röra mig.
”Det är en dröm, Mika”, sade hon istället och försvann ut i intet.

Jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Jag ligger i mitt rum framför den vita väggen som jag hade stirrat på och ingen är med mig. Jag sätter mig försiktigt upp och blinkar till innan jag ser att det spöregnar. Jag kan knappt tro mina ögon och springer fram mot fönstret för att pressa ansiktet och stirra ut genom fönstret. Vad händer med mig? Eller är det sant? Regnar det? En känsla inom mig säger att det inte regnar och att håller på och bli riktigt sjuk. Jag låser upp dörren och går till vardagsrummet. Mamma sitter med Nora på soffan och kollar på en dokumentär om ödlor och Alexander leker med sin bil på golvet. Jag kollar ut genom dem stora fönstren i vardagsrummet och ser till min stora förvåning att det visst regnar.
”Mamma, varför regnar det?” utbrister jag förvånat och tittar på henne.
”Ja, det är ju konstigt. Regnperioden har inte börjat än så det måste vara någon typ av väderkatastrof på väg”, sa hon och såg oroligt ut genom fönstret.
”Väderkatastrof?”, lyckades jag stamma ur mig.
”Men det kommer nog inte ända hit, bara till byarna runt stan”, sa hon lugnande.
”Jaha, okej…”, mumlade jag och satte mig darrande på den vita skinnsoffan.
”Exakt när reser ni imorgon?”
”Ja, planet går 10.15 så vi måste redan vakna vid åtta tiden och förbreda oss. Chauffören tar oss till flygplatsen och du följer med och vinkar av oss. Sedan flyttar du in hos tant Vivianne”, sa hon kort.
”Hur länge, mamma?” undrade jag och kände att saknaden kunde övervinna skräcken.
”Två veckor”, sa hon leende.
Jag nickade stumt och ställde mig upp. Jag ville inte visa mig svag, så hade jag alltid varit. Jag grät aldrig öppet och visade sällan känslor och då uppfattades jag som ovänlig. Men jag var känslosam, jag kunde bara inte visa det. Så jag gick tillbaka till mitt rum och lade mig i sängen för att redan sova ögonblicket därefter.
”Mika, era föräldrar åker snart”, hörde jag jungfruns röst lång bortifrån. Natten hade varit lång och drömlös men jag var inte lika morgonpigg som vanligt.
”Ja, Maria. Jag kommer”, mumlade jag och vände mig om mot väggen.
”Nej, nu”, sa hon och drog täcket ifrån mig.
Jag steg motvilligt upp och gick mot mitt badrum. Jag kände mig som en zombie och tog vartenda steg med stor möda.
”Mika, du hinner bara borsta tänderna!” ropade mamma från köket.
Jag borstade tänderna snabbt men det tog längre tid att sätta upp håret. Lockarna föll ner hela tiden och det fick jag skylla mig själv för som hade valt frisyren som alla avrådde mig från. När jag väl hade lyckats med att sätta upp den i en slarvig tofs gick jag till köket.
”God morgon”, sa jag och tog ett glas med kaffe utan att titta efter. Reaktionen blev att jag spottade ut allt i handfatet.
”Det där var din pappas kaffe”, sa mamma och tog en macka.
”Jaha, ursäkta då”, snäste jag och ställde koppen på bordet för att ögonblicket därefter vara ute ur köket.
”Mika, vi har inte tid med sånt. Kom tillbaka nu!” skrek hon efter mig.
Jag stängde av den del som sa mig att jag skulle drabbas hårt om jag inte vände om och fortsatte till deras sovrum och låste in mig.
”Snälla Mika, det är ingen fara. Kom ut…” hörde jag pappas röst och jag visste att han inte var arg. Han blev aldrig arg på mig…
Jag låste upp dörren och mötte hans nötbruna blick.
”Förlåt”, mumlade jag och lutade mig mot hans famn. Där stod vi, far och dotter, helt stilla.
”Chauffören är här och klockan är prick 9”, hörde vi mammas röst från hallen.
”Kom nu”, viskade han och drog med mig mot ytterdörren.
”Här är din hatt Mika, ta dem där skorna”, sa hon och pekade mot mina vita sandaler.
Jag nickade stelt och böjde mig efter skorna när jag kände den hemska känslan komma tillbaka och fick en gnutta panik. Vad för hemsk skulle hända.
”Pappa, hur lång är flygresan?” frågade jag och tittade på hans jacka, bara för att han inte skulle se min tårögda blick.
”Bara åtta timmar”, svarade han kort.
Jag visste helt säkert nu att det skulle hända något men var rädd att förstöra deras humör med mitt gnäll ännu en gång.
Jag satte bara på mig hatten och gick ut. Solen bländade mig på direkten och det tog ett tag innan jag såg den vita bilen.
”Men, varför ska vi åka i den där?” undrade jag surt och tittade mot mamma för jag visste att det var hon som ville det.
”Gumman, varför är du så rädd för limousiner?” undrade hon och log brett.
”För att alla stirrar på den och det är större chans att hamna i en olycka i den än i en mindre bil” sammanfattade jag kort.
”Nu är du bara löjlig”, sa hon avfärdande.
Jag himlade med ögonen och gick ner mot bilen med Alexander.
Jag öppnade bildörren och lyfte Alexander för att hans skulle kunna sätta sig.
”Tjockis”, mumlade jag ansträngt.
”Du med”, svarade han glatt.
Jag satte mig och väntade tills dem andra kom. Mamma småsprang skyndande med Nora i ena armen och hennes enorma handväska i den andra medan pappa gav några sista instruktioner i Maria (jungfrun). Stunden därefter var vi alla i bilen och på väg mor flygplatsen, bilresan tog 45 minuter och vi satt helt tysta allesammans, även Alexander.
”Klockan är tio i tio och planet åker om 25 minuter”, informerade mamma oss.
Vi gick till ett kafé och satte oss runt ett bord med fem stolar. Mamma var inte sen med att skaffa en matstol till Nora. Sin handväska lade hon på den tomma stolen.
”Vad önskar ni beställa?” undrar servitrisen.
”Glass med fett mycket choklad”, utropar Alexander.
”En stor Cola med is och äppelsaft till barnet”, säger mamma.
”Jag tar nog en cappuccino”, säger pappa och tittar mot mig.
Jag markerar att servitrisen inte antecknar och undrar om hon har ett bra minne.
”Jag tar ett glas vatten med is”, säger jag kort och vägrar möta servitrisens blick. Hon har ett blå öga och den andra är nästan svart. Jag får en känsla av att hon inte är så trevlig som hon verkar vara. Hon verkar vara rent av fientlig.
”Ja, det ska bli”, säger hon med trevlig röst och går.
”Ja, Mika. Nu får du vara vår stora dotter och sköta dig”, säger mamma och jag märker att hon har nära till tårarna.
Jag nickar och ler. Vad skulle jag annars göra? Jag har inte världens bästa relation med henne.
Servitrisen är redan tillbaka och ställer fram allt vi beställt. Jag tar en klunk av vattnet och känner kylan sprida sig i kroppen och ler förnöjt.

Jag kramar var och en av dem en lång stund och känner att två veckor är oerhört länge. Jag känner att tårarna är nära och försöker samla mig.
”Du får INTE leka med mina leksaker”, hör jag Alexander säga medan han drar i min klänning.
”Nej, det ska jag inte pytten”, säger jag och böjer mig ner. Han får en blöt puss på kinden och den här gången säger inte mamma åt mig att låta honom vara.
Dem går ut mot planet och jag står kvar inne och vinkar.
Om jag hade vetat mot vilket öde dem hade gått skulle jag ha stoppat dem.
När dem försvinner in i planet vänder jag om och ser servitrisen tala med en man som skyndsamt skyndar mot planet. Jag noterar inte händelsen och går tillbaka till bilen.


Jag sitter i den vita skinnsoffan och bläddrar bland alla kanaler. Jag kom hem för några timmar sedan, kanske för två? Jag sätter på trean där är det jämt nyheter, både inrikes och utrikes, så jag stannar av där.
”Banken DTB kontaktades av en viss affärsman och politiker som ville ta ut hela 300 miljoner på direkten och skicka till en anonym adress. En talesman berättar att politikern lät annorlunda, mer stressad eller hysterisk. Samtalet avslutades direkt därefter. Den stora summan har skickats till adressen som politikern nämnde. Kort därefter ringde han ännu en gång och ville ta ut hela förmögenheten från banken.
Talesmannen:
– Han ringde från Deluxe Air och vi tyckte inte del lät logiskt men gjorde allt han begärde.
Strax därefter skickas en mobilinspelad video till polisstationen i stan av en passagerare på planet som sett vad som pågått. Videon är för tillfället hemligstämplad för medier men man kunde tyda på att det var kapning. Hot och slag förekom på politikern. Det är ännu oklart om hela familjen är med honom”
Han fortsatte att mala på men jag kunde inte höra mer. Jag satt där framför Tv:n och tänkte att det till 95 % kunde vara min pappa det talades om. Jag hörde tant Vivianne komma ut från köket. Hon hade sett samma nyhet men från köksteven. Hon var blek i ansiktet och satte sig på golvet framför mig.
”Andas Mika”, var det enda hon sade.
Jag tog ett djupt andetag och kände lugnet komma tillbaka. Jag intalade att det var en annan stackare som hade råkat illa ut. Men nej! Vem hade över 300 miljoner på kontot här? Vem tog samma plan som mina föräldrar? Vem skulle på semester? Vem var politiker och affärsman? Jag kände på mig att det var han. Just då ringde telefonen.
”Är det Mika Helxim, dotter till Mr. och Mrs. Helixm?”, undrade en mansröst.
”Ja, det är det”, svarade jag.
”Ni har sett nyheterna” sa han. Det var inte en fråga.
”Ja, vad har hänt?” undrade jag stelt.
”Vi skickar bevakning och någon som kan hålla er informerad”, var det enda han sa och sedan bröts samtalet.
”Jag ska få bevakning”, sa jag kort till Vivianne som om det vore det mest självklararste saken i världen.
Hon nickade bara kort.
Jag grät inte, jag var inte chokad, jag var inte rädd. Jag tänkte bara på min dröm. På min familj. På lycka och på livets prövningar. Jag tänkte på hur normal jag hade varit samma morgon. Men var jag verkligen det? Var jag normal? Om jag var normal kunde det väl inte vara meningen att det var min familj som var gisslan på ett plan? Jag hade vetat om att det skulle hända något men ändå… Ändå räddade jag bara mig själv. Jag var självisk, jag ÄR självisk. Jag föll ihop på golvet och låg kvar helt stilla. Jag låg där tills jag hörde ringningen på dörren. Då steg jag upp och gick mot dörren. Sekunden innan jag öppnade dörren noterade jag en massa detaljer. Ytterdörren var visserligen gjord av mahogny men jag kom ihåg att pappa berättat för mig att det fanns en stålskiva mellan dem två ytterlagren av trä. Jag hade aldrig frågat varför. Handaget var i antikt stil och smutsguldfärgad. Spegeln som hängde strax intill dörren användes bara av mamma när hon skulle bättra på läppstiftet eller kolla om hatten satt rätt. Ramen är i samma färg som handaget och jag mindes att jag hade valt den när jag var sju år när mamma hade beslutsångest. Jag blickar på spegel och ser en trött tonåring. Hon ser tillbaka på mig och hennes ögon saknar den ungdomliga blicken som man ofta ser hon unga personer. Hon ser ut som ett barn som smakat på de äldres lidande.
Jag öppnar dörren och möter en man i polisuniform och en kvinna i kontorsklädsel.
”Vi ska bevaka huset”, säger polismannen kort och berättar kort var dem ska stå. Jag nickar till svar.
”Mitt namn är Sicily och jag ska tala med er om… händelsen och informera er om nyheter angående er familj”, säger hon och räcker fram sin hand.
”Mika Helxim, stig in”, svarar jag fast hon mycket väl vet vad jag heter och tar hennes hand.
Hon kommer in och jag stänger ytterdörren.
”Bara så ni är förvarnade, alla era telefonsamtal spelas in”, säger hon och lägger huvudet på sned.
”Jag ringer ändå ingen”, svarar jag och rycker på axlarna.
Vivianne kommer skyndsamt fram från vardagsrummet och hälsar på Sicily. I samma stund hör jag Maria ropa att teet är färdigt och vi går alla tre till köket.
”Ja, allt börjar med att er far ringer till DTB och vill ta ut 300 miljoner och skicka till en anonym adress. Banken blev väldigt förvånade men gjorde det. Efter ett tag ringde han igen och ville att hela hans förmögenhet skulle skickas till samma adress. Banken började misstänka att något stod på tok och kontaktade polisen. En halvtimme senare skickar en passagerare på samma plan en video till polisen. Videon innehåller två beväpnade män som ger sig på er Mr. Helxim med hot och slag. Passageraren fick även med när er far ringe till banken och talade med dem. Det är allt som är känt för tillfället. Det är en flygkapning, kidnappning och misshandel det rör sig om. Alla passagerare på planet kontaktar släktningar och tar farväl.
”Skulle jag kunna få se videon?” undrar jag.
”Ja, det tror jag nog”, svarar hon men tvekande.
”Det skulle vara till stor hjälp”, svarar jag tacksamt.
Hon tar fram sin dator och sätter på videon. Alla tittar på den under tystnad. Jag hör inte exakta ord men ser att han ringer ett samtal och att flygkaparna sparkar till honom då och då. Båda kaparna har på sig fallskrämar. En av kaparna ser så bekant ut men jag kan inte sätta fingret på var jag sett honom. När vi sett färdigt videon tar jag koppen med teet och smuttar försiktigt på den. Hans ansikte ser så bekant ut… Inte som om jag känner honom eller att jag sett honom på TV utan bara någonstans ute eller något likanade. Det varma teet påminner mig om iskallt vatten som jag drack i kaféet i morse och då kommer jag på var jag sett honom. Det var han med servitrisen som skyndat sig efter planet i sista minuten.
”Sicily, jag tror jag känner igen en av kaparna”, säger jag lite osäkert.
”Va? Är du säker!” utropar hon och hon kan knappt tro sina öron.
”Ja, jag såg honom på kaféet vid flygplatsen i morse. Han sprang i sista minuten efter planet”, berättar jag i ett andetag.
”Vet du exakt vem det är?” undrar hon och framgången lyser i hennes klarblåa ögon.
”Nej, men han pratade med servitrisen där. Kaféer heter DA Café” säger jag och försöker få fram fler bilder i huvudet på mig.
”Kan du beskriva kaparen och servitrisen?” undrar hon.
”Han var blond och bar glasögon. Hon hade ett blått och ett nästan svart öga”, säger jag och känner Viviannes hand på min axel.
”Nu måste jag kontakta bara polisen och dem åker till kaféet på direkten och ska få tag på henne”, säger hon och tar fram sin mobil. Hon går ut i hallen och jag hör henne berätta kort om min berättelse. Maria och Vivianne tittar på mig i smyg. Det enda jag koncentrerar mig på är att fortsätta andas. Lång inne i mig vet jag att det inte spelar någon roll om dem vet vilka det är eller inte. Det känns nästan försent.

Vi väntar i en timme och sedan ringer någon till Sicily och hon säger viskande till mig att det är den hemliga polisen, jag undrar om det är någon form av säkerhetspolis eller om hemlig menas anonym. Dem hade pratat med servitrisen som heter Victoria och hon hade förnekat att hon hade någon som helst koppling till kaparen eller planet alls. Eftersom det inte fanns direkta bevis fick dem dra sig tillbaka. Fler tjuvfilmade videon skickas till polisen. Den sista kommer med en meddelande:
”Vi fick alla bevittna detta och beklagar verkligen”
Alla videor förutom den allra sista skickas till Sicily och vi ser dem tillsammans. Teet är slut och Maria är för upptagen av videon vi ser för tillfället att hon inte märker något. Ännu en gång ringer någon till Sicily, den här gången går hon ända till vardagsrummet och stänger den stora glasdörren. Jag känner på mig att det är dåliga nyheter på väg och jag förbreder mig för den allra hemskaste. Hon kommer till köket. Hennes ögon är inte lika klara, knuten på huvudet har nästan gått lös helt och skorna ligger kvar någonstans.
”Beklagar…”, stammar hon fram och börjar gråta.
Jag förstår mycket väl vad som hänt men gråter inte. Vivianne och Maria ser chockade ut.
”Alla?” frågar jag bara.
Hon nickar och sätter sig på den närmaste stolen och jag noterar att Alexande satt på den samma morgon. Alexander som hade betytt så mycket för mig var nu… borta. Alla var borta.
”Hur?” frågade jag.
”Servitrisen kontaktade kaparna. Dem sköt bara på er familj och sedan hoppade de av planet”, sa hon och jag kunde se att var en av de svåraste sakerna hon någonsin gjort.
”Fanns det inga läkare på planet?” säger jag hur lugnt som helst. Som om de rörde sig om en annan persons liv.
”Ja, flera. Men skotten var… Dem sköt mot hjärtat”, stammande hon fram och mötte min blick.
”Får jag se dem?” undrade jag.
”Ja, planet vänder. Jag beklagar Mika, verkligen”, sa hon medlidsamt.
”Det är mitt fel”, mumlade jag.
”Nej Mika, så får du aldrig tänka”, sa tant Vivianne och höll mig hårt om axlarna och skakade lätt.
”Om jag inte hade yttrat mig om servitrisen skulle pappa gett dem allt dem ville och dem hade varit nöjda med det”, sa jag.
”Hur känner du dig, Mika?” frågade Maria.
”Hur jag känner mig? Vad tror ni?” skrek jag på henne, slet mig ur Viviannes grepp och stormade ut ur köket och till Noras sovrum. Där satte jag mig ner och stirrade på alla bilder och mjukiskaniner hon hade uppställt. Väggarna var ljusrosa och golvet var täckt av en stor lurvig matta. Jag tog ner en bild som var tagen för några månader sedan när vi var i Grekland. Mamma har på sig en vit strandklänning och håller om Nora, pappa har Alexander på nacken och jag står mellan dem. Vi ler brett allihop och ingen av oss kunde ha anat att våra liv skulle sluta så tragiskt. Jag gråter inte för jag kan inte. Jag kommer ihåg drömmen med varningen från mamma. Hon hade vetat. Eller var det någon annan? Jag skulle vara stark.
”Gumman, du är en stark flicka. Du klara dig fint. Världen är hård. Den är grym och framförallt orättvis” hade hon sagt och försvunnit.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner mig inte ledsen. Jag är möjligtvist chockad men jag känner mig som vanligt förutom att en del av mig saknas. Jag får inte själmordstankar och jag ångrar mig inte att jag stannade. Jag känner mig tom med andra ord. Allt känns meningslöst och jag är trött. Det är inte vanlig trötthet utan en trötthet på väntan. På väntan att livet ska ge mig det jag aldrig fått. Mening. Mitt livs mening. Det är inget som pengar kan köpa eller ens föräldrar ge en utan man måste hitta det själv. Med livets mening följer även lyckan och det är också inget man får av pengar. Jag känner mig inte lycklig för att jag får allt jag pekar på utan när jag är med min familj och nu har jag inte dem. Jag har varken lycka, familj, pengar eller en mening med livet.






Hon ylade ut i mörkret och tårarna som rann nerför hennes kinder kändes inte längre. Hon var helt ensam och utelämnad åt världens grymma öde. Hon grät ut allt sorg och smärta. Saknaden i hennes hjärta fick henne att glömma allt mänskligt och instinkten tog över henne. Hennes hjärta började bygga ett skydd mot allt som kunde vara skadligt mot den. Hon hade förlorat sin barndom, sin familj och lycka. Livet kändes tomt och kallt. Hon slutade gråta när tårarna tog slut och hon kände tröttheten smyga sig inpå henne. Huvudet började kännas tyngre och hon lutade sig mot trädet för att stödja sig. Efter en stund somnade hon och sov djupt och oroligt hela natten. Nu var hon ensam och utelämnad åt världen.

/ S Maya, 13 år från Umeå

Hej Maya

Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med att läsa din text. Jag får oändligt många frågor om att läsa andras texter och tiden räcker inte till för det. Be någon vuxen i din närhet att läsa det du skrivit, kanske bibliotekarien på ditt bibliotek? Däremot har jag läst de första raderna och jag tycker de är MYCKET BRA! Fortsätt skriv! Kanske ska du skicka till till Umeå novelltävling? http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/06/novelltavling-umea-novelpris-2012.html

Lycka till med ditt skrivande och behåll skrivarglädjen inom dig!

Kramisar Kim


Är det svårt att ge ut en bok?

/ jenny anonym, 12 år från sverigee

Hej Jenny

Både ja och nej. Det är svårt att få sin bok antagen av ett stort förlag. Men det är lätt att ge ut sin egen bok. Det finns många mindre förlag som hjälper till att ge ut författares böcker, men man kan också trycka upp sina böcker på Print-on-Demand. Då trycker du en eller hundra böcker och betalar per bok.

Här är ett mindre förlag som letar författare: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2012/02/letar-du-forlag-till-din-bok-hoi-forlag.html

Lycka till med din bok!

Kramisar Kim


Hur gammal var den yngsta författaren i sverige som fick en välkänd bok

/ Vanna, 10 år från Norrköping

Hej Vanna

Tindra och Silke var 7 och 9 år när de gjorde De siamesiska tvillingarna. Nu är de 11 och 13. Sagorna har också blivit 10 tecknade filmer som du kan se i Bolibompa i sommar på onsdagar efter 15 juni. Det är Tindras och Silkes mamma som gjort filmerna.

Här kan du läsa om någon som var ännu yngre: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/04/hur-gammal-ska-man-vara-for-att-bli.html

Kramisar Kim


Hej Kim!

Jag håller på att skriva och har jättesvårt att gestelta saker. Du skriver oftast jättebra gestaltningar och jag undrar om du har några tips?

Tack i förhand!

/ Jane, 12 år från Luleå

Hej Jane

Tack för att du tycker om mina gestaltningar.

För att beskriva omgivningar, känslor etc, BLIR jag personen jag skriver om. Jag går in i romanfiguren, ser vad den ser, upplever vad den gör och ser det i bilder. Därefter skriver jag ned texten.

Som du säkert vet reser jag till de ställen jag skriver om, vilket gör det lättare för mig att beskriva platserna, jag har sett de på riktigt.
Kanske kan detta vara till din hjälp: bläddra i böcker, titta på bilder, iaktta folk, skriv ned hur folk uppför sig i olika situationer, lägg märke till hur du själv uppträder och reagerar. Ha alltid en liten anteckningsbok med dig och skriv!

Lycka till med ditt skrivande!

Kramisar Kim


Jag skriver en novell och vet inte hur jag ska fortsätta. Skulle du kunna hjälpa mig? Och tipsa om några saker inklusive vad du tycker om den.

"Hon ylade ut i mörkret och tårarna som rann nerför hennes kinder kändes inte längre. Hon satt där ute i vildmarken. Helt ensam och utelämnad åt världens grymma öde. Nattdjuren syntes inte till och det var ett dåligt tecken. Hon fortsatte gråta. Gråta ut allt sorg och smärta. Saknaden i hennes hjärta fick henne att glömma allt mänskligt och instinkten tog över henne. Hennes hjärta började bygga ett skydd mot allt som kunde vara skadligt mot den. Hon hade förlorat sin barndom, sin familj och lycka. Livet kändes tomt och kallt. Hon slutade gråta när tårarna tog slut och hon kände tröttheten smyga sig inpå henne. Huvudet började kännas tyngre och hon lutade sig mot trädet för att stödja sig. Efter en stund somnade hon och sov djupt och oroligt hela natten. Drömmarna föreställde det hon hade fått utså. I drömmarna stod hon still och såg på allt, utan att reagera och utan att känna. Hon var kallblodig och tittade på den ena hemska scenen efter den andra utan att påverkas. Hela natten förflöt i denna ordning och takt.



När gryningens ljus träffar hennes sotiga ögonlock vaknar hon sakta och försiktigt. Det är kaos i huvudet och hon vet inte var hon är eller var hon ska. Hon ser sig omkring men till föga hjälp. Det är torrt och sandigt med få växter och ingen levande varelse är i synhåll. Hon ställer sig upp och klamrar sig fast vi trädet för att inte falla på grund av sin undernärda kropp. Hennes sista ordentliga måltid hade varit för flera dygn sedan. Hon kommer inte ihåg något och ser sig omkring ännu en gång men ser fortfarande ingen som kan hjälpa henne. Hon släpper försiktigt trädet och tar några prövande steg. Det funkar och hon går ifrån trädet och nattens sovplats. Sakta sprider sig en smärta i foten. Hon tittar ner på den och ser ett djupt sår som verkar vara orsakad av en kula. Som om någon hade skjutit och bara en bit av kulan hade skärt in i huden. Hon kände på sig att om hon inte rengjorde såret så kunde den bli hennes död. Men var hon kunde finna vatten och band hade hon ingen aning om. Huvudet börjar snurra och hon sätter sig ner på den sandiga marken. Det sticks i huden och hon drar ner sin sönderrivna klänning som är blodfläckad. Hon undrar vems blod det är och funderar en stund utan någon som helst framsteg och tankarna övergår till att komma på sitt namn. Hon förstår inte varför hon inte minns något men förstår inte. Hon ställer sig upp fortfarande med olika namn i tankarna och börjar gå mot en klippa som verkar vara större på andra sidan. Försiktigt klättrar hon högre och högre upp. Just när hon ska kasta över högra benet tappar hon greppet med händerna och faller ner. Plötsligt är alla minnen tillbaka och när hon träffar marken med en hård duns blir allt vitt. Något kallt och blött sprider sig runt hennes huvud och hon känner att huvudet snurrar. Plötslig är allt svart.

Hon vaknar av smärtan i huvudet och ligger kvar länge utan att våga öppna ögonen. Hon hör att någon skramlar med metallföremål. Mika. Namnet dyker upp plötsligt i hennes huvud och hon sätter sig upp fort upp. Yrseln kommer tillbaka och hon hör snabba steg som kommer emot henne. Försiktigt öppnar hon ögonen och ser suddigt en föråldrad kvinna titta på henne.
”Mår du bra?” undrar kvinnan.
”Ja, var är jag?” undrar flickan och ser sig omkring. Hon ser tydligare efter en stund.
”I mitt hus, minns du något? Du föll tydligen ner från klippan och hade förlorat mycket blod så vi tog hit dig. Jag bor nära klippan.”
”Ja, jag minns allt. Mika, jag heter Mika.” säger flickan.
”Mika, det är ett fint namn, var kommer du ifrån då?” undrar hon.
”Överallt, min familj reste runt och vi bodde där vi hamnade”, berättar Mika.
”Reste och bodde?” undrar kvinnan men anar svaret innan hon ställer frågan.
”Dem Onda tog dem, de sprängde allt vi ägde och jagade oss med vapen. Pappa och min lillebror blev skjutna först, sedan tog dem mamma och dränkte henne i floden. Det var bara jag och min lillasyster kvar. Jag hade blivit tillsagd att gömma mig bakom kullen bredvid floden. Och där satt jag tyst och ville springa fram och rädda min lillasyster men visste att det skulle bli bådas död.” avslutade Mika och satte punkt för ämnet.
”Vila nu”, säger hon och går ut ur rummet.
Mika lutade sig tillbaka mot kudden och slöt ögonen. Alla hemska minnen kom tillbaka i en ström, bilderna upprepade sig i huvudet och hon kände smärtan komma tillbaka ännu en gång. En tår rann nerför kinden och hon kunde inte hålla sig utan brast i gråt. Saknaden sved i hennes hjärta och hon led. Ett band började spelas innanför hennes slutna ögon. Mika, hennes föräldrar och två yngre syskon springer. Mamman ropar åt henne att gömma sig och pappan skriker åt min lillebror att följa mig. Men han är liten och klumpig så givetvist så faller han. Men jag hinner undan med bara ett sår på benet. En av soldaterna hinner fram och lägger sin stora stövelklädda fot på hans lilla ömtåliga rygg. Soldaten skrattar när han tar fram sin maskin gevär och skjuter honom i benet. Samtidigt springer pappa fram mot dem och skriker. Soldaten tittar föraktfullt på honom, sedan riktar han sitt vapen mot pappa och skjuter flera skott som får pappa stanna av och skälva till. Sedan faller han. Mikas lillebror ylar av smärta och blod rinner ur benet. Soldaten ler och säger något på sitt språk. Sedan skjuter han min lillebror i magen och lämnar honom. Där ligger han blödande och med en smärta som bara döda har upplevt. Han nynnar vaggvisan som hans mamma har sjungit för honom varje natt och somnar in. Smärtan känns inte längre. Mamma springer med Mikas lillasyster in famnen och försöker gömma sig vid floden men de är snabbare och är framme innan hon hinner fram. Dem tar det lilla barnet från hennes famn och en av soldaterna kommer fram mot henne, tar henne om nacken och utdelar sparkar mot hennes mage. Soldaten som tog barnet står och flinar. Dem vänder sig mot varandra och soldaten med mamma frågar den andre om något. Den andre nickar och ser nöjd ut. Ögonblicket därefter är hennes mammas huvud under flodytan och hon verkar inte ens kämpa för sitt liv. Efter en stund släpper han henne och hon ligger där orörlig och livlös. Han går fram mot Mikas lillasyster och sliter tag i henne från hennes små fötter. Hon börjar gråta med sin ljusa röst. Han verkar inte bry sig utan slungar iväg henne mot floden. Hennes lilla spädbarnskropp ligger stilla och i en konstig vinkel men hon låter fortfarande. Inte lika högt längre. Båda soldaterna sparkar på henne tills blod rinner ur huvudet på henne. Sedan tar dem henne och slänger på Mikas mamma i floden. Mika står stilla i sitt gömställe och andas tungt. Hennes hjärna behandlar allt hon sett framför sig.
Hon slår upp ögonen och flämtar till. Skuldkänslorna växer och bilderna försvinner inte. Mika sätter sig upp långsamt och andas tungt. Varför hade hon överlevt? Vad hade dem gjort?"

/ Isabella, 13 år från Umeå

Hej Isabella

Kan tänka mig att du har kommit vidare på din novell nu. Ser att du är från Umeå. De har varje år en novelltävling. Kanske något för dig? http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/06/novelltavling-umea-novelpris-2012.html

Läs igenom din text och ta bort alla "onödiga" ord. Beskriv inte för mycket utan låt läsaren få föreställa sig lite själv.

Lycka till med din novell och fortsätt skriv, för du skriver bra!

Kramisar Kim


Hej Kim!
Jag håller på att skriva en bok, men handlingen går Väldigt snabbt i början ( 6 kapitel på 22 sidor (Alltså att det är 22 sidor och sen är det 6 kapitel inklämt på det.)) Är det dåligt att handlingen går så snabbt? Och eftersom jag inte är myndig, kan jag ge ut min bok ändå?

/ Aston, 12 år från Norrköping

Hej Aston

Nej, jag tycker inte alls att det är för mycket med 6 kapitel på 22 sidor. Helt okej! Det är bra om handlingen är spännande och håller läsaren fängslad hela tiden. Dessutom tycker många om korta kapitel, det gör att de har lättare för att läsa.

Visst kan du ge ut en bok även om du inte är myndig. Då är det dina föräldrar som skriver på kontraktet. På det här blogginlägget kan du läsa mer om hur gammal man ska vara för att ge ut sin bok: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/04/hur-gammal-ska-man-vara-for-att-bli.html Kan avslöja att den yngsta som fått sin bok utgiven var sex år!

Lycka till!

Kramisar Kim


vad gör författare

/ RASMUS, 9 år från sverige

Hej Rasmus

Vad gör egentligen en författare? Jo, det är en person som skriver. Till exempel romaner, noveller, artiklar, faktaböcker och poesi. Som författare räknas man när man skriver skönlitteratur. Det finns andra skrivande personer, till exempel journalister och informatörer.

Yrket författare har inte funnits så länge. Det var först på 1700- och 1800-talet som författare började kunna försörja sig på sina böcker. Innan dess fick de flesta författare stöd av andra personer för att kunna försörja sig.

Det är inte alltid så lätt att försörja sig som författare, många har ett annat yrke vid sidan om.
Författare gör även andra saker än att skriva böcker. Som författare får man resa runt och föreläsa om sina böcker, om hur det är att vara författare och så vidare. Författaren får också resa runt till bokhandlare och mässor för att signera sina böcker (skriva sitt namn i böckerna, det kallas autograf).

Vissa författare gör även bilderna som är inne i de bilderböcker som författaren har skrivit texten till. Men för det mesta är det en annan person som gör bilderna, en illustratör/tecknare.

Läs mer om en författares vardag här: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/04/en-forfattares-vardag.html

Läs även inlägget "Vad är en författare" här: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2010/08/vad-ar-en-forfattare.html

Du kan även läsa inlägget Hur gammal ska man vara för att bli författare: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2011/04/hur-gammal-ska-man-vara-for-att-bli.html. Kan redan nu avslöja att den yngsta författaren var fyra år och den äldsta 96 år när de skrev sina första böcker. Det kan du läsa mer om i inlägget.

Ja, nu vet du lite mer om vad en författare gör!

Kramisar Kim


Heej!

Min fråga lyder så här: Monster, finns dem verkligen? Jag menar i bland typ snackas det om dem o i bland kan man få marddrömmar om dem? Jag har alltid undrat om dem finns, påhit eller någonting!

Tack på förhand!
MVH Wilma ^^

/ Wilma, 12 år från Hälleforsnäs

Hej Wilma

Tror att det finns en Monsterexpert på panelen, eller hur?

Eftersom jag är författare fantiserar jag mycket om monster, men jag tror inte att de finns i verkligheten.

kramisar Kim


kan du berätta nån deckarbok du har läst? som har minst 100 sidor.

/ asha, 10 år från stockholm

Hej Asha

Mårtens Sandéns Petrinideckare är mycket spännande och bra. En av dem heter Arvtagaren och är min favorit.

Kramisar Kim


Hej!
jag har läst alla dina böcker och jag har en fråga.
När Theo & Ramona åker tillbaka till andra världskriget så gör de ju det med hjälp av en judestjärna, så jag undrar hur det går ihop sig eftersom Judestjärnan tillhör en person som de räddade under andra världskriget. men HUR började det då? De kunde ju inte åka tillbaka i tiden utan henne och judestjärnan men utan dem skulle Tanten aldrig varit där... HUR går det till?
Är tacksam för svar.
MvH Wolf
P.S Det kan ha varit lite rörigt men jag hoppas att du förstår ändå.
D.S

/ Wolf, 13 år från Sverige

Hej Wolf

Förstår precis hur du menar Wolf. Tanten blev kvar och räddades inte tillbaka i tiden. Judestjärnan behöll hon. När de mötte henne i sin egen tid fanns hon där för att hon hade flyttat till Sverige. Boken börjar med att tanten tappar sin judestjärna och den stjärnan gör att de förflyttas i tiden till tiden då tanten är flicka och tappar judestjärnan.

Ja, det där lät väl lika rörigt som din fråga. Hoppas du förstår!

Kramisar Kim


Hej
Mitt namn är Ardo Ismail.
Jag tycker att skriva olika texter som handlar något som har hänt i världen eller i Sverige.
Jag tycker att uttrycka mig hur jag känner mig så att många människor ser vad är fel eller rätt i sämhället.
När jag skriver texter jag känner mig en känlsa som jag inte kan förklara men efteråt det känns mycket bättre.
Jag var i Sverige nästan 3 år och 6 månader,
Min fråga är får jag skicka mina texter så att ni kan läsa.
tack för att du svarar.

/ ardo, 17 år från somalia

Hej Ardo

Härligt meddelande! Förstår precis vad du menar med känslan man får när man skriver.

Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med att läsa din text. Jag får oändligt många frågor om att läsa andras texter och tiden räcker inte till för det. Be någon vuxen i din närhet att läsa det du skrivit, kanske bibliotekarien på ditt bibliotek?

Lycka till med ditt skrivande och behåll skrivarglädjen inom dig!

Kramisar Kim


hej kim jag älskar dina böcker men jag har lite frågor
1.
kommer du skriva något om titanic eftersom det är lite över hundra år sedan skeppet skönk?
2.
När kommer nästa bok ut och vad kommer den handla om?
3.
Kan du inte skriva lite mer från plutos perspektiv? det är så himlans roligt att läsa om det

/ alexandra, 16 år från gryteryd

Hej Alexandra

1. Det är många som har ställt den frågan till mig, senast var det en lärare. Vi får se.

2. Nästa bok, den 17:e boken i serien om Theo och Ramona, kommer ut 15 augusti och heter Mayafolkets Hemlighet http://www.kimselius.se/maya.html

3. Jovisst skriver jag ur Plutos perspektiv så fort han är med i böckerna. Tycker också om att beskriva vad Pluto tänker!

Kramisar Kim


Hej! Jag är 10 år och har i uppgift i skolan att skriva en bok. Är det konstigt att jag inte är klarm är på sidan nitton och dem flesta andra bara skriver 10 sidor? :]

/ Julia, 10 år

Hej Julia

Härligt att höra att du har sådant skrivarflöde! Hoppas du får till ett bra slut på boken också.

Om du vill ha lite skrivtips kan du kika på tidigare svar här på unga fakta eller på min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.se/

Lycka till med din bok!

Kramisar Kim


Vad heter du

/ sofia

Hej Sofia

Jag heter precis det som står på panelen: Kim M Kimselius!

Kramisar Kim

Föregående sida1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 Vidare till fler svar
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB