Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Panelen svarar

Här är de frågor som har besvarats inom ämnet astronomi. Är du intresserad av något speciellt så kan du spara tid genom att söka efter det.

Sökord:
Kategori:

Här kan du ställa en egen fråga till Henrik Hartman om astronomi!


är io en måne

/ john cp från en sopbil

Hej John,

Det finns två himlakroppar i solsystemet som
kallas Io: en av Jupiters månar, samt en
asteroid med nummer 85.

/Björn


varför är himlen blå på dagen och röd på kvällen?

/ oskar takenaka, 15 år från nacka

Hej Oskar,

Ljuset som kommer från solen innehåller alla
färger (som om de blandas blir vad den mänskliga
hjärnan upplever som "vitt" ljus). När detta
ljus träffar jordatmosfärens molekyler studsar det
på molekylerna, så att ljuset sprids ut mer och mer.
Ljuset kan studsa runt så mycket att det inte längre
träffar oss från solriktningen, utan från vilken
riktning som helst. Därför ser daghimlen ljus ut i
alla riktningar.

Hur effektiv denna spridning är, beror dock på
ljusets våglängd. Blått ljus sprids mest. När solen
är högt uppe på himlen, och vi tittar i någon annan
riktning på himlen ser vi därför främst solens
blå ljus - eller kort sagt, himlen ser blå ut.

När solen står nära horisonten passerar solljuset
genom att mycket tjockare luftlager, än när
den står högt på himlen. Då ser vi tydligt att
det blå ljuset spridits bort från solen - det
kvarvarande ljuset domineras av rött, därför
ser soluppgången och solnedgången röda ut.

/Björn


Varför ändrar inte polstjärnan sitt läge på himlen under ett dygn?

/ Frida, 16 år från Källby

Hej Frida,

Stjärnorna tycks vandra över himlavalvet därför
att jorden roterar. Det är ungefär som att sitta
i en karusell och se det omgivande landskapet
svepa omkring.

De punkter som ligger precis ovanför nordpolen
eller sydpolen ser inte ut att röra sig när
jorden roterar. Det är ungeför som om man själv
snurrar som en ballerina i ett rum - väggarna
ser ut att fara runt en, men har man ritat en
prick i taket precis ovanför huvudet så flyttar
sig inte denna punkt under tiden man snurrar.

Att det råkar ligga en ganska ljusstark stjärna
i närheten av norra himmelspolen (alltså den
punkt man skulle ha rakt ovanför sig, i zenit, om
man befann sig på nordpolen), är en ren slump. Det
finns till exempel ingen stark stjärna på
motsvarande plats på södra stjärnhimlen. Eftersom
denna stjärna (Polstjärnan) ligger nära den
punkt som inte rör sig, ser den ut att inte ändra
läge under natten. I verkligheten ligger Polstjärnan
inte helt i zenit (sett från nordpolen) och den rör
sig därför i en liten cirkel, även om man inte kan
se det med blotta ögat.

/Björn


hej Björn! Jag har tänkt på det ett tag, vad skulle hända med solen och på ytan ifall solen dog?

/ Josefin, 16 år från Sverige

Hej Josefin,

Under de senaste 5 miljarder åren har det i solens
inre pågått en fusionsprocess där väteatomer
slås samman till heliumatomer, varvid det frigörs
energi. Denna energi är källan till den värme och
det ljus som solen strålar ut. Men tillgången på
väte är inte obegränsad, och man räknar med att
solen bara kan fortsätta i ytterligare fem
miljarder år innan vätehalten i centrum blir
för låg för att fusionen ska kunna fortsätta.
Solen har därför nu hunnit ungefär halvvägs på
sin livsbana.

När solen närmar sig slutet har det byggts upp en
kärna av helium i solens centrum, som omges av ett
skal där fusionen fortfarande pågår.
I denna inaktiva heliumkärna blir temperaturen gradvis
för låg för att gastrycket ska kunna stå emot den
enorma gravitationskraft som vill pressa ihop solen.
Till slut börjar de inre delarna falla samman, och i
samband med detta sväller de yttre delarna av solen
upp. Solen blir så stor att Merkurius och Venus
slukas. Jorden kommer röra sig i närheten av solens
yta och livet har för länge sedan försvunnit (man
räknar med att förhållandena blir ohållbara på
jorden redan om två miljarder år). Solen har
blivit en röd jätte.

När kärnan pressas samman ökar dess temperatur. Till
slut blir det så varmt så att en ny fusionsprocess
startar, där heliumkärnor slås samman så att kol,
kväve och syre bildas. I och med detta stabiliseras
stjärnan ytterligare en tid. I centrum växer nu
en ny kärna fram, som främst består av kol och syre.
Till slut blir dock även denna stjärna instabil och
de yttre delarna kastas ut i rymden och bildar ett
stort moln runt stjärnan (man kan med teleskop se
flera sådana så kallade "planetariska nebulosor").

Kvar i centrum blir ett kompakt varmt objekt som
alltså består nästan helt av kol och syre. Vi
kallar sådana objekt för vita dvärgar. De är så
sammanpressade, att om man tar en bit av stjärnan
stor som en sockerbit, så väger den lika mycket
som en godsvagn! Den vita dvärgen svalnar långsamt
under tusentals år. Tillslut blir den helt kall
(kanske minus 270 grader) och kallas då för
en svart dvärg. De planeter som eventuellt finns kvar,
kretsar kring denna svarta dvärg i evigt mörker och
kyla. Planeterna är kalla och livlösa och har också
temperaturer nära den absoluta nollpunkten.

Det låter kanske lite sorgligt! Men två miljarder
år är en ofattbart lång tid, 2000000000 år, så
man behöver knappast oroa sig för en sådan utveckling!

/Björn


Tack men jag fattar ändå inte så mkt??:( Men aja hehe får vel grubla över det en stund:P

/ Agnes, 13 år från Kalmar

Hej igen Agnes,

Tråkigt att jag inte lyckades förklara vad
som händer när man faller in i ett svart
hål på ett bättre sätt! Om du skriver igen
och talar om exakt vad det är du inte
förstår så ska jag försöka svara igen.

/Björn


Jag undrar hur många solsystem vintergatan innehåller?

/ Anton, 16 år från Habo

Hej Anton,

Vår galax Vintergatan innehåller ungefär
200 miljarder stjärnor. Hur många av
dessa som har planeter omkring sig vet
vi inte. Vi vet dock att ungefär två tredjedelar
av stjärnorna är dubbel- eller multipel-stjärnor,
alltså två eller fler stjärnor som kretsar
kring varandra. Eventuella planeter runt
sådana dubbelstjärnor är troligtvis inte
särskilt långlivade, eftersom deras banor inte
är stabila. Men även om de flesta dubbelstjärnor
kanske saknar planeter, så finns det ändå
många miljarder solsystem (planetsystem) i
vår galax.

/Björn


Hej. Jag undrar vilka ämnen som finns i nebulosor. Var dessa ämnen kommer ifrån, och ungefär hur mycket av varje ämne det finns.

/ Thomas Johansson, 18 år från Kiruna

Hej Thomas,

Rymden mellan stjärnorna i vår galax Vintergatan är
inte tom, utan innehåller det interstellära mediet.
När gas i det interstellära mediet absorberar och
återsänder strålning från närbelägna stjärnor blir
det ibland självlysande, och dessa lysande gasmoln
kallas för nebulosor.

Det interstellära mediet består till allra största
delen (ca 98% av massan) av gaserna väte och helium.
Resten utgörs av fasta partiklar som typiskt är en
tiondels mikrometer i storlek (en mikrometer är en
miljondels meter, eller en tusendels millimeter), och
består av en blandning av silikater (stenmaterial
rika på syre och kisel), samt organiska ämnen
(till exempel polycykliska aromatiska kolväten, som
återfinns i bilavgaser, eller i den svarta skorpan
på vidbrännt kött). Det finns även en stor mängd
gasformiga ämnen vid sidan av väte och helium, av
vilka många är organiska (alltså innehåller kol)

Listan på molekyler som identifierats i det interstellära
mediet är för lång för att jag ska kunna skriva den
här, men en bra sammanställning finner du på
följande hemsida:


http://www-691.gsfc.nasa.gov/cosmic.ice.lab/interstellar.htm

De relativa halterna av dessa ämnen varierar från
nebulosa till nebulosa, men som sagt, 98% av materialet
är i form av väte och helium, så man får betrakta de
övriga molekylerna som spårämnen med låg koncentration.

/Björn


Hej Björn.
Jag läste i ett tidigare inlägg om nån som frågade om nåt som kallas "Kelpers lag".
Nu undrar jag vad det är för något.
Jag är dessutom mycket nyfiken på vad en stjärnhop är.

Mvh. Martin Ek

/ Martin, 15 år från Sverige

Hej Martin,

Johannes Kepler (1571-1630) var en tysk astronom som
främst är känd för sina planetlagar, "Keplers lagar".
Vid denna tiden bråkade man om huruvida solen, månen
och planeterna rörde sig runt jorden (en teori som
stöddes av katolska kyrkan), eller om den polske
astronomen Nikolaus Kopernikus hade haft rätt när
han 1543 hävdade att alla planeterna, inklusive
jorden, kretsade runt solen (endast månen kretsade
runt jorden). Frågan kan tyckas smått löjlig i dag,
men på den tiden var det dödligt allvar - den
italienske filosofen Giordano Bruno blev bränd på
bål som kättare år 1600 för att i tal och skrift
hävdat att Kopernikus hade rätt.

I denna turbulenta tid arbetade Kepler med ett stort
observationsmaterial som han hade ärvt av sin
kollega Tycho Brahe, en dansk astronom som ägde sin
tids allra finaste astronomiska instrument (detta var
innan kikaren uppfanns, så det rörde sig om diverse
riktinstrument), och som tålmodigt hade observerat
planeternas rörelser på himlen, mycket exakt, och
under lång tid. Kunde Kepler använda Brahes
observationsmaterial för att avgöra tvisten?

Sina två första lagar publicerade Kepler år 1609,
ungefär samtidigt som Galileo Galilei som första
människa någonsin använde ett teleskop för att
undersöka stjärnhimlen. Första lagen lyder

1. "Varje planets bana utgör en ellips, där solen
befinner sig i ena brännpunkten."

Med denna lag slog han fast två saker: alla planeterna,
inklusive jorden, rörde sig runt solen (och inte
tvärt om), och han talade även om banans form: en
matematisk kurva som kallas ellips (planeterna banor
var alltså inte circulära, som Kopernikus hade trott).
Solen var inte belägen i centrum av ellipsen, utan
i en av dess brännpunkter. (Varje ellips har två
brännpunkter: slå ned två pinnar i marken, knyt ett
rep mycket löst mellan dem och spänn ut repet med
en käpp. Med repet spänt hela tiden, för käppen runt
ett varv runt pinnarna - den figur som då ristas i
sanden är en ellips, och de två käpparnas positioner
utgör ellipsens brännpunkter. Avståndet från ena
brännpunkten, ut till en valfri punkt på ellipsen, plus
avståndet därifrån till den andra brännpunkten är
konstant, dvs samma oavsett vilken punkt man valt
på ellipsen).

Kepler gav alltså en geometrisk beskrivning av hur
planetbanor ser ut. Dessa elliptiska banor med solen
i en brännpunkt var de enda som kunde förklara de
observationer i detalj, som Brahe hade gjort.

Den andra lagen, som alltså också kom 1609, talade
om exakt hur snabbt planeterna rörde sig i dessa
ellipser:

2. "Radius vector översveper på lika tider lika
stora areor."

Radius vector är namnet på den (tänkta) linje som binder
samman solen med en planet. När planeten rör sig
runt solen kan man tänka sig att den linjen sveper
fram genom rymden. På en viss tid har en viss area
blivit täckt, eller "översvept". Nu är det så att
planeter går mycket snabbare när de är närmare solen
än när de är lång bort. De rör sig alltså snabbare när
de är i närheten av den brännpunkt där solen befinner
sig, än när de är i närheten av den andra brännpunkten.
Vad Kepler hade upptäckt var ett sätt att beskriva
exakt hur stor skillnaden i denna hastighet var.
Planeterna rörde sig på ett sådant sätt att den
översvepta arean (på en viss tid, till exempel en vecka)
var lika stor precis överallt i banan. Det är
svårt att i ord beskriva vad som skulle vara mycket
lättare att beskriva med en bild, vilket jag tyvärr
inte kan göra här! Jag råder alla som är intresserade
att gå till biblioteket, låna en astronomibok och
leta efter "Keplers lagar", då ser ni ganska säkert
en bild som visar dessa översvepta areor.

Med detta hade Kepler alltså lyckats beskriva hur
snabbt en planet rörde sig inom sin egen bana. Men
hur var det med planeternas relativa rörelse? Svaret
kom tio år senare, år 1619, när Kepler publicerade
sin tredje lag.

3. "Kvadraterna på planeternas omloppstider förhåller
sig till varandra som kuberna på deras medelavstånd".

Vad betyder detta? Jo, om man tar en planet (t.ex.
Jupiter) och multiplicerar dess omloppstid runt
solen (mätt i år) med sig självt, och delar det
talet med den siffra man får om man tar samma planets
medelavstånd till solen, multiplicerat med sig självt
tre gånger, då får man ett tal som visar sig vara
detsamma för alla planeterna. Vad ska det vara bra
för? Det är fruktansvärt bra, för om man mäter en
planets omloppstid runt solen (vilket är ganska
enkelt), så kan man använda denna lag för att
räkna ut dess avstånd till solen (vilket är otroligt
svårt)! Kepler kunde till exempel säga att Jupiter
befann sig ungefär fem gånger så långt bort från
solen som jorden, bara genom att fastställa Jupiters
omloppstid. För första gången fick man en uppfattning
om hur stort solsystemet var, vilka planeternas
relativa avstånd till solen var.

Det blev ett långt svar! Nu till nästa fråga, den om
stjärnhoparna. Stjärnor bildas av gas som finns i stora
gasmoln i Vintergatan, vår galax. Eftersom dessa gasmoln
ofta kan vara mycket stora, kan väldigt många stjärnor
bildas väldigt nära varandra, i detta moln. När molnet
sedan skingras, ligger stjärnorna kvar, och avslöjar
sig i teleskopet som en gnistrande klunga av stjärnor,
vilket vi kallar en öppen stjärnhop.

Det finns något som kallas för klotformiga stjärnhopar
också. Till skillnad från de öppna stjärnhoparna
så ligger inte dessa i galaxskivans plan, utan
rör sig i mer eller mindre circulära banor runt
galaxens centrum, på mycket stora avstånd från
detta - de bildar ett sfäriskt "hölje" som omger
galaxen i alla riktningar. De utgör de första stjärnorna
som bildades när galaxen höll på att formas och
är fruktansvärt täta - med teleskop kan man ofta inte
utskilja enskilda stjärnor annat än i kanterna av
de klotformiga stjärnhoparna. I centrum är de så täta
att stjärnljuset flyter ihop till en enda sörja av
ljus. De påminner lite om egna små galaxer, där de
far fram runt Vintergatan!

/Björn


Tack för svaret om Planeten X. Nu har jag en ny till dig :)
Jag har hört att det finns stjärnor med olika "färg". De olika är väl blå, röd, och vit?
Vad är det för skillnad på dom?
Är det nåt med temperaturen på ytan eller i mitten? Eller kanske vad de består av?
// snälla svara!

/ Eia från Sverige

Hej Eia,

Det är riktigt att stjärnorna har olika färger.
Det har att göra med att ett föremål (vilket som helst)
alltid sänder ut lite strålning. Våglängden på denna
strålning beror på temperaturen.

Ett svalt föremål (som din hand, som har 37
grader Celsius) sänder främst ut strålning med
en våglängd på ca 9.3 mikrometer (en mikrometer är
en miljondels meter, eller en tusendels
millimeter), som ligger i det infraröda
våglängdsområdet. Eftersom det mänskliga ögat inte kan
se infraröd strålning så lyser inte handen för oss
(ormar, som kan se infraröd strålning, skulle dock
uppfatta dig som självlysande!) Nu är det så att inte
all strålning sänds ut precis vid 9.3 mikrometer, utan
även vid kortare och längre våglängder, det är bara
att den maximala utstrålningen sker vid 9.3 mikrometer.


En varm spisplatta, låt säga att den har en temperatur
av 100 grader, sänder ut det mesta av strålningen vid
en något kortare våglängd, 7.8 mikrometer,
vilket fortfarande är infrarött (som vi inte kan se).

Men om vi hettar upp järnet i spisplattan till 1000
grader har våglängden för maximal utstrålning flyttat
sig till 2.3 mikrometer. Vi kan inte se detta, men
tack vare den "utsmetning" jag nämnde innan, så finns
det även lite strålning vid 0.7 mikrometer - detta
är någonting vi faktiskt kan se, och vi kallar det
för "rött ljus"! Det är därför som en varm bit järn
glöder rött!

Hetter vi upp ett material ytterligare, kryper
våglängden längre och längre in i det våglängdsområde
som vi människor kan se. Solen har en yttemperatur
på ca 5500 grader, vilket ger den en maximal utstrålning
vid ca 0.5 mikrometer - det vi kallar för "gult ljus".
Och mycket riktigt ser solen gul ut! Faktum är att det
mänskliga ögat har anpassat sig efter solen - våra
ögon är som mest känsliga för de väglängder där solen
lyser starkast - detta för att vi ska ha som mest nytta
av vår syn i skymning och gryning, när solljuset
är som svagast.

För stjärnor som är mycket varmare än solen, till exempel
om yttemperaturen skulle vara 10000 grader, ligger
den maximala utstrålningen vid 0.28 mikrometer,
vilket vi kallar för ultraviolett strålning - som
vi inte kan se. På grund av den där "utsmetningen"
så finns det dock en hel del strålning även vid
lite längre våglängder runt 0.45 mikrometer, det
vi kallar "blått ljus". En stjärna med en yttemperatur
på 10000 grader ser därför blå ut.

Här har vi alltså förklaringen till att stjärnor har
olika färg - de är olika varma!

/Björn




Jag undrar varför man sätter observationer på höga bergstoppar? Varför syns stjärnbilder olika pga vilken årstid det är? Tack på förhand

/ Lisa Johansson, 15 år från Hangelösa

Hej Lisa,

Det finns främst två anledningar till att man
placerar observatorier på bergstoppar:

1) Man vill komma ovanför den tjockaste delen
av jordens atmosfär, som försvagar stjärnornas
ljus och "smetar ut" dem, gör dem suddiga.

2) Man vill undvika den belysning som finns i
bebodda trakter, så att man får en så mörk
stjärnhimmel som möjligt.

Dessutom vill man hitta en plats som har väldigt
många stjärnklara nätter per år. Det är ingen
som vill betala miljontals kronor för ett
teleskop som inte kan användas en stor del av
året bara för att det är mulet!

Anledningen till att man ser olika stjärnbilder
vid olika årstider, är att jorden rör sig ett
varv runt solen på ett år. Vi kan ju bara se den
del av stjärnhimlen som ligger i motsatt riktning
till solen. När jorden rör sig, tycks solen också
förflytta sig mot himmelsbakgrunden, vilket gör
att vi gradvis, vecka för vecka, får se en ny del
av stjärnhimlen.

/Björn


Hej Daniel! vad anser du är bäst för världen att sanningen om månlandningen kommer fram eller att Amerikanerna fortsätter att ljuga för världen.

/ Amir, 21 år från Skövde

Hej Amir,

Det råder ingen tvekan om att ryska obemannade,
och amerikanska bemannade, farkoster har landat
på månen. Beviset finns i form av 380 kilo
sten och grus från månen, som Apollo-astronauterna
förde med sig tillbaka (ryssarna fick ihop ungefär
0.3 kilo, med till exempel farkosten Luna 20).

De amerikanska stenproverna förvaras hos NASAs
Astromaterials Acquisition and Curation Office
(http://curator.jsc.nasa.gov/index.cfm). Forskare
från hela världen kan här ansöka om att få ut
prover för laboratorieanalys. Om de amerikanska
månlandningarna hade varit bluff, hade detta
avslöjats för länge sedan genom dessa oberoende
laboratorieundersökningar!

Anledningen är att det råder en mycket stor skillnad
mellan stenarna från månen, och de vi har på jorden.
Till exempel är månstenar fulla med små minikratrar,
som uppstår därför att månen, till skillnad från
jorden, inte har någon atmosfär som skyddar ytan
från små meteoriter. Den kemiska sammansättningen
skiljer sig också, bland annat finner man i månsten
ganska rikliga mängder av isotoper som är mycket
sällsynta på jorden - isotoper som bildas när
månytan bombaderas av energirik kosmisk strålning,
som vi på jorden inte träffas av, åter igen på grund
av atmosfären. Det råder även andra kemiska skillnader,
till exempel är månstenar helt fria från vatten, vilket
ofta ingår som en komponent i kristallstrukturen
på jordiska stenar. Frånvaron av vatten på månen
leder även till att mineraler och strukturer som snabbt
skulle erodera bort på jorden, finns i rikliga mängder
i månmaterial. Man har till exempel funnit vulkaniskt
glas i månstenar med en ålder av 3 miljarder år -
sådant material bryts ned under bara några få
miljoner år på jorden på grund av vatten.

Du kan lugnt lägga denna konspirationsteori på
hyllan!

/Björn


Hej det här kanske låter konstigt men vart kommer man om man sugs in i ett svart hål?? det har jag tänkt på i hela mitt liv men aldrig fått något riktigt svar, om jag har fått något över huvud taget!

/ Agnes, 13 år från Kalmar

Hej Agnes,

Först måste vi förstå vad ett svart hål egentligen
är för någonting. Namnet är egentligen ganska
olyckligt, för det ger helt fel associationer.
Det rör sig inte om ett "hål" som kanske leder
någonstans, utan det rör sig bara om en enormt
stor mängd materia som befinner sig inom en liten
volym. Om man till exempel skulle pressa ihop
jordklotet tills det blev ungefär en centimeter
i storlek, skulle det bli ett "svart hål".
Det är alltså en mycket massiv kropp med
otroligt hög densitet (antalet kilogram per
kubikmeter) som vi talar om.

Att samla så mycket materia på en punkt innebär
att gravitationskraften (tyngdkraften) blir otroligt
stark, till och med så stark att ljuset självt inte
har förmåga att lämna kroppen, utan fastnar. Allting
som kommer i närheten dras mot kroppen (ungefär som
äppel som fallar till marken). Eftersom kroppen inte
sänder ut något ljus kallas den "svart" och eftersom
den har en så stark gravitation som slukar allting
i dess närhet har man kallat det ett "hål".

Om man skulle ha oturen att sugas in i ett svart
hål är det ungefär som om en astronaut i rymden
skulle ramla ned på jorden - enda skillnaden är att
det svarta hålets gravitation är mycket mycket större.
Den olycklige astronauten blir en del av det svarta
hålet och bidrar lite lite till dessa massa. Något
annat händer inte.

/Björn


Hej, skulle en planet kunna ha grön, gul eller röd himmel beroende vilka partiklar som finns och vilken färg stjärnan har? Jag tror att våra ögon var valt att se vår himmel som blå, för att vi uppfattar det som en harmonisk färg. (Ex. andra varelser som har en himmel som är för oss röd, uppfattar ändå sin himmel blå). Vad tror du?

/ Pontus, 16 år från lidhult

Hej Pontus,

Det är riktigt att färgen på en planets atmosfär
eller himmel beror både på det ljus som stjärnan
sänder ut, samt på atmosfärens sammansättning.
Solen sänder ut synligt ljus i alla färger, men
allra mest i gult.

Om jorden inte hade haft någon atmosfär skulle
himlen runt solen vara helt svart och stjärnbeströdd,
även när solen var uppe. Nu finns det istället
en massa molekyler runt jorden, luft, och dessa
sprider ljuset, dvs de fotoner ljuset består av
"studsar" mot molekylerna och sprids ut. Detta
gör att vi tar emot solljus från alla riktningar
på himlen, vilket gör att himlen ser ljus ut
i alla riktningar på dagen. Nu är det så att
luftens molekyler är mycket bättre på att
sprida blått ljus än rött (ungefär 9-10 gånger
bättre), därför ser himlen blå ut (det röda och
gula ljuset, som alltså inte sprids särskilt bra,
är fortfarande koncentrerat till området precis
i närheten av solen på himlen).

På Mars, vars atmosfär innehåller många dammpartiklar
som innehåller järnoxider (rost) har himlen ett
rosa-aktigt skimmer, eftersom dessa partiklar
absorberar blått ljus och endast sprider det
röda och gula.

Huruvida blått ljus skulle vara mer "harmoniskt" än
till exempel rött låter jag vara osagt. Men det
är riktigt att vår färguppfattning är objektiv.
I naturen finns egentligen inga färger, utan
bara elektromagnetisk strålning med olika våglängder.
Det är vår hjärna som "kodar" dessa våglängder på
olika sätt och ger dem färg. Vår hjärna har
helt enkelt kapacitet att se skillnad på ljus
med olika våglängd. Men ibland fungerar inte denna
mekanism - färgblinda kan till exempel inte se
någon skillnad på blått och rött utan ser dem som
olika nyanser av grönt. Denna förhöjda förmåga att
se skillnad på nyanser i grönt gör att färgblinda
ibland får specialuppdrag i armén - att se skillnad
på riktig växtlighet och kamuflage, som döljer
militära anläggningar.

/Björn


jag jobbar med stjärnfall och undrar fölljande:
1.Är det verkligen stjärnorna som är på "himlen" som bara faller , så t.ex mitt "stjärntecken" kan tappa en del av sig ?
2. Vart tar stärn fallen vägen när dom väl "fallit"?
tack på för hand :)

/ emelie , 13 år från Umeå

Hej Emelie,

Jag besvarar tyvärr inte frågor som gäller skolarbete,
tanken är att du själv måste ta reda på svar
genom att läsa någon grundläggande bok om
astronomi, som du kan få tag på i ett bibliotek
till exempel. Som lite hjälp på vägen kan jag
säga att fallande stjärnor inte har någonting
alls med stjärnor att göra - det är meteoriter,
dvs små stenar från rymden som brinner upp i jordens
atmosfär. Så försök hitta en bok om meteorer!

/Björn


Vilka föreningar (organiska och oorganiska) har man hittat mellan galaxer ute i rymden?

/ Åskar Andersson, 17 år från Kiruna

Hej Åskar,

Rymden mellan galaxerna är inte helt tom, utan
innehåller en mycket tunn och varm gas (tiotusentals
grader) - det intergalaktiska mediet (IGM). Denna gas
består nästan helt uteslutande av väte och
helium. Det finns spår av tyngre ämnen, som kol
och syre. IGM består främst av material som
"blivit" över när galaxerna bildades efter Big Bang,
men innehåller också material som lämnat galaxerna och
drivit ut i rymden mellan dem.

Rymden mellan stjärnorna INUTI en galax (till exempel
vår galax Vintergatan) är inte heller tom, utan
innehåller det interstellära mediet (ISM). Detta
ISM är tämligen rikt på diverse organiska och
oorganiska molekyler. Listan på molekyler som
identifierats i ISM är för lång för att jag ska
kunna skriva den här, men en bra sammanställning
finner du på följande hemsida:


http://www-691.gsfc.nasa.gov/cosmic.ice.lab/interstellar.htm

/Björn


var det kul ute i rymden

/ john, 11 år från malmö

Hej John,

Astronauter och kosmonauter reser i rymden
medan astronomer forskar om rymden här
nere på jorden (med hjälp av teleskop och
datorer). Eftersom jag är astronom och inte
astronaut har jag inte varit i rymden, så
jag vet inte om det är kul eller inte!

/Björn


Hej!Om jag befinner mig mitt emellan mellan ekvatorn och sydpolen.Kommer min kompassnål då iallafall att peka mot "vanlig"nord-riktning?Hur fungerar detta med magnetism?Hur reagerar kompassen när jag befinner mig precis vid ekvatorn tro?Mvh/Elena

/ elena hallin, 17 år från mellösa,flen

Hej Elena,

Jordens magnetfält sträcker sig i stora bågar
från den magnetiska nordpolen (som ligger i närheten
av jordens geografiska sydpol, alltså på Antarktis),
till den magnetiska sydpolen (som ligger i närheten
av jordens geografiska nordpol, i norra Kanada, närmare
bestämt). En kompassnål lägger sig längsmed dessa
magnetfältsbågar (eller magnetfältslinjer som de
vanligtvis kallas), så att ena ändan pekar mot
den norra magnetpolen (alltså inte rakt mot geografiska
sydpolen), medan den andra ändan pekar mot den
södra magnetpolen (alltså inte rakt mot den
geografiska nordpolen).

Om man befinner sig mellan ekvatorn och sydpolen,
så kommer samma del av nålen att peka mot norr,
som om man befinner sig mellan ekvatorn och
nordpolen. Man behöver alltså inte byta kompass
om man till exempel reser från Sverige till
Australien. Allt är alltså "som vanligt".

Befinner man sig mitt på ekvatorn är det inte
heller några problem, kompassen pekar rätt.
Problemet uppstår när man kommer i närheten
av polerna. För det första blir det allt mer
uppenbart att nålen inte pekar mot den
geografiska polen, utan mot den magnetiska polen.
Personer som roar sig med att fara omkring på
Arktis eller Antarktis måste därför kompensera
för denna effekt. Riktigt svåra problem blir det
om man kommer till en magnetisk pol - då blir
kompassen helt obrukbar, och kan peka precis i
vilken riktning som helst. Då får man väl
använda stjärnorna och solen för att orientera
sig, antar jag - det gick ju jättebra innan
människan uppfann kompassen!

Ett magnetfält uppkommer när ett elektriskt laddat
föremål rör på sig. Till exampel så står elektronerna
(laddade partiklar) still i en koppartråd om man
inte kopplar den till ett ficklampsbatteri, vilket
får elektronerna att röra på sig (det är denna
förflyttning av elektriska laddningar som vi
kallar "ström"). När elektroner rör sig genom sladden
uppstår ett magnetfält omkring den, vilket man kan
testa genom att ha en kompass i närheten av
tråden. Koppla batteriet till och från, så ser man
hur magnetnålen rör sig!

Vad är det då som gör att jorden har ett magnetfält?
Jo, i jordens inre finns det smält berg, som ibland
tittar fram i form av lava i vulkaner. Denna
smälta "magma" är elektriskt laddad, och flödar
fram och tillbaka i jordens inre, ungefär som
vattnet flödar fram och tillbaka i havet. Det är
när denna elektriskt laddade flytande sten rör
på sig, som jordens magnetfält bildas.

Sedan kan man ju undra varför jordens inre är
smält. Orsaken till detta är att vi sitter på
en enorm radioaktiv härdsmälta! Det finns så mycket
radioaktiva ämnen i jordens inre att värmen från
dessa sönderfall får berget att övergå i flytande
form. Det är bara ett tunnt skal längst ut, jordens
skorpa, som har blivit så kall att berget stelnat,
så att vi kan bo på den. Men som sagt, vulkanerna
påminner oss om att jordens innanmäte är
fruktansvärt varmt!

/Björn


om universum är som en gengångare i sig själv. om man skulle åka i en riktning på jorden så skulle man tillslut komma tillbaka till samma riktning. men i 3-dimensionellt så tar vi som ex. ljuset från en stjärna norr om jorden skickar iväg sitt ljus norr över. skulle det sedan komma tillbaka från söder och inbilla oss att det finns en stjärna som är likadan från söder som från väster. då skulle ju många utav våra stjärnor och stjärnbilder, förhållande till hur stort universum är förståss, att sjärnorna och stjärnbilderna inte finns utan är en osynlig gengångare av sig själv.

/ Benjamin , 15 år från falun

Hej Benjamin,

Albert Einstein upptäckte 1915 att materia (dvs. sådant
som har massa och kan vägas) har förmågan att
"kröka rummet". Denna krökning avslöjar sig genom
att ljusstrålar böjs lite i närheten av tunga föremål.
Detta kan man till exempel se på vissa galaxer, som
råkar ligga precis bakom en annan tung galax. Massan
hos den tunga galaxen kröker rummet omkring sig lite,
vilket gör att ljusstrålarna från den bakomliggande
galaxen knycklas till lite, och vi ser en "deformerad"
bild av galaxen. Det är ungefär som att titta genom
bottnen på en glasflaska - världen ser plötsligt lite
konstig ut!

Om universum har en total massa som uppgår till ett
visst bestämt värde (eller rättare sagt, om mängden
massa per kubik-ljusår i medeltal uppgår till ett
visst värde), blir den resulterande krökningen
"sfärisk". Denna sfäriska krökning har den effekt
som du talar om: skickar man en ljusstråle rakt
ut i rymden, och låter den fara fram tillräckligt
länge, så kommer den tillslut att ha gått i en
cirkel, och kommer tillbaka till den punkt från
vilken den sändes ut.

Det är ungefär vad som skulle hända här på jorden,
om man bestämde sig för att gå precis rakt fram
väldigt väldigt länge - man skulle till slut ha
gått ett helt varv runt jorden och då komma tillbaka
till den plats där man började.

I dag tror vi inte att universum är så tungt så
att dess krökning kan bli sfärisk. Ljusstrålar
kommer därför inte tillbaka till den plats från
vilken de sändes ut. Men även om universum hade
varit sfäriskt i sin geometri, så hade vi inte
ställts inför problemet att se samma stjärna på
olika delar av himlen, till exempel. Orsaken är
att rymden är fruktansvärt stor: en ljusstråle
skulle inte ha tid att fullborda ett helt varv
även om den sändes ut när universum var väldigt
ungt, och haft nästan 14 miljarder år på sig.

Det är ungefär som att jorden är så fruktansvärt
stor, att om en myra skulle få för sig att gå
ett helt varv runt, så skulle dess livslängd
inte räcka till för att gå ett helt varv.

Så vi kan lugnt utgå ifrån att varje stjärna vi
ser på himlen är unik, och inte en kopia av
en annan!

/Björn



Hej Björn! Varför har vissa planeter atmosfärer och andra inte? Måste en planet ha en atmosfär för att liv ska kunna uppstå?

/ Elisabeth, 15 år från Halmstad

Hej Elisabeth,

För att en planet ska kunna ha en atmosfär under
längre tid, krävs det att planetens gravitationskraft
är tillräckligt stark för att förhindra att gasen
"läcker" ut i rymden. Små kroppar som Merkurius och
månen lyckas inte med detta, vilket gör att de
saknar atmosfär.

En atmosfär är nödvändig för att liv ska kunna
uppstå, av flera skäl. Ett är att atmosfären
utgör ett skydd mot farlig strålning. Ozonlagret
i jordens atmosfär skyddar oss till exempel från
solens ultravioletta strålar. Utan detta skydd skulle
vi dö ganska omgående.

Ett annat skäl är att ett visst atmosfärstryck är
nödvändigt för att vatten ska kunna vara i flytande
form. Är trycket för lågt kan vatten bara förekomma
i två tillstånd: fast (dvs is) eller gas (dvs ånga).
Så ser det till exempel ut på Mars: atmosfärstrycket
där är för lågt för att flytande vatten ska kunna
existera på ytan (såvida vattnet inte är blandat med
salt, men då i så stora koncentrationer att det blir
giftigt för levande organismer i vilket fall som helst).

Flytande vatten är å sin sida nödvändigt för att
levande celler ska fungera - alla de proteiner och
enzym som cellen använder för att lösa diverse
"arbetsuppgifter" måste kunna förflytta sig inom
cellen, och det kan de bara göra om det finns
någonting att "simma" i, dvs vatten.

Ett tredje skäl är att atmosfärer skyddar oss från
extrema temperatursvängningar. Planeter utan
atmosfär har ofta extrema skillnader i temperatur
på dag- och natt-sidan, vilket de flesta levande
organismer inte mår särskilt bra av. En atmosfär kan
dock förhindra avkylning under natten, vilket gör
att det blir lättare att överleva.

/Björn


Vet du namnet på de två välkända nebulosorna?
Vad heter himlens ljusstarkaste stjärna?
Hur uppstog stjärnbilderna?
Vad är ett stjärnfall?
Vad är ett stjärnhop?
Vad menas med "magnitud" och "absolut ljusstyrka" och "skenbar ljusstyrka"?
SNÄLLA svara på de här frågorna!

/ Johan Dahlin, 16 år från Götene

Hej Johan,

Rätta mig om jag har fel, men jag misstänker starkt
att du har fått dessa frågor i skolan, som läxa?

Sorry, min uppgift är inte att göra hemläxan åt
folk. Du får gå till biblioteket och låna en
grundläggande astronomibok. Där hittar du
svar på alla dessa frågor.

/Björn

Föregående sida1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 Vidare till fler svar
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB