Olika borgar
De första riktiga borgarna byggdes av normander i Frankrike för att skydda sig mot vikingar. Dessa befästningar var gjorda av trä.
Själva huvudbyggnaden låg uppe på en kulle och var formad som ett runt eller fyrkantigt torn, omgivet av en palissad av stockar.
Framför tornkullen fanns en större borggård, också omgärdad av en stockpalissad. På denna borggård fanns stall, hus till tjänstefolket och liknande. En större port ledde in till borggården, och ytterligare en annan upp till tornet.
Kring hela befästningen låg en vallgrav, ett djupt dike, ofta fyllt med vatten. Det krävdes lite av en styrka för att ta sig igenom en hel sådan befästning ända upp till huvudbyggnaden.
 |
| Glimmingehus - en svensk borg från 1500-talet. |
Då fienden stormade in i borggården kunde de mötas av olika fällor, och beskjutas med pilar från tornet. Det var en mycket smart konstruktion, som normaderna tog med sig till England.
Mot slutet av 1000-talet började man bygga borgar av sten istället. Bakom höga murar hittade man en större borggård, precis som i träbefästningarna. På denna låg huvudbyggnaden.
Man hade alltså slutat lägga tornet på en kulle. Istället byggde man det högre med branta trappor invändigt. Huvudbyggnaden kallades kärntorn, och var fyrkantigt.
Även murarna hade fyrkantiga torn, där vakter kunde spana ut. Kärntornet innehöll borgherrens privata rum, rum för tjänstefolket, kök, fängelsehålor och en stor sal, så kallad ”riddarsal”, där viktiga möten och fester kunde hållas.
Rochester Castle i England är ett exempel på en bra befästning med kärntorn.
Under 1100-talet började man göra tornen runda. På 1200-talet fick de flesta borgar koncentriska. De fick då två murar; en yttre, och en inre som låg på borggården och omgärdade huvudbyggnaden.
Detta gjorde att man fick två försvarslinjer; först den yttre muren där man kunde hålla fienden på avstånd med bågskyttar och liknande. Om fienden tog sig igenom denna möttes de av ytterligare en mur som omgav huvudbyggnaden, dit de skulle ta sig. Här var de oftast fångade i en råttfälla.
Nu blev de beskjutna från både den första muren, den andra muren, och tornet. Det var på borggården mellan de två försvarslinjerna som många strider avgjordes.
Porten till den andra muren låg heller aldrig på samma ställe som i den yttre. Det gjorde att fienden fick leta efter vart de skulle ta vägen, då de kom in på borggården. Detta var förstås värdefull tid förlorad.
Slottet Caerphilly i södra England och Beaumaris i Wales är framgångsrika exempel på den här byggstilen.
På ena sidan vallgraven fanns en fyrkantig mur med torn som kallades förborg.
För att nå porten måste man passera genom denna, och sedan ta sig över vallgraven.
Från porten i den yttre muren fälldes sedan en vindbrygga ned, för att fungera som en tillfällig bro.
Själva porten var sedan skyddad av ett fällgaller av trä med järnförstärkningar. Först sedan detta höjts kunde man komma in på borggården.
Det var en omständlig procedur att ta emot gäster på det här sättet, men du förstår nog att man hade nytta av det i strid.
Vindbryggan fälls ned för att ta emot besökare. Överdelen sänks med hjälp av järnkättingar.
Underdelen rör sig upp ur ett schakt under porten.
Fällgallret höjs genom att vevas upp. De kraftiga dubbelporten av ekträ öppnas.
Under korstågen lärde sig riddarna mycket om bra sätt att bygga borgar på.
Richard Lejonhjärta tog med sig denna kunskap hem och lät uppföra slottet Château Gaillard (”Min vackra dotter”) i Normandie.
Gaillard uppvisade det allra senaste i borgbyggar-vetenskap och ansågs vara omöjligt att inta. Det låg på en höjd vid havet, vilket gjorde att en fiendestyrka bara kunde anfalla från ett håll och i uppförsbacke.
Efter Richards död intogs borgen av franske kungen Philip Augustus, fast det var ett styvt jobb att klara av.
Krak des Chevaliers i Syrien var från början en kurdisk befästning, men belägrades under 1100-talet av Johanniterordens riddare.
De byggde om borgen en aning och använde den under flera år som sitt högkvarter. Krak des Chevaliers blev korsriddarnas mäktigaste försvarsverk.
Många borgar växte så att deras murar kom att innesluta hela städer. Exempel på sådana befästningar är Frankrikes Carcassonne i Provance och Chateau Vitré i Bretagne.
Under 1400-talet och den senare medeltiden blev borgherrarna mer angelägna om att deras befästningar skulle se tjusiga ut också. Det började komma till utbyggnader och konstruktioner som bara var där för bekvämlighet eller dekoration.
I Frankrike blev höga torn med spetsiga tinnar populära. Engelsmännen började experimentera med att bygga slott i bränt tegel, vilket var mycket dyrt.
I Tyskland och särskilt Österrike byggdes många vackra slott högt uppe på bergstoppar ovanför städer. De spanska borgarna såg alltjämt ganska kärva ut. De konstruerades ofta av invandrade muslimska byggmästare, och de hade som första tanke att bygga bra försvarsverk.
Under 1700-1800-talen blev det modernt att bygga fusk-medeltidsslott. Skräck– och mysterieförfattaren Horace Walpole ville gärna bo i ett äkta spökslott, så han lät bygga ett.
Strawberry Hill ser ut som ett 1400-talsslott, men uppfördes under 1770-talet.
Schloss Lichtenstein i de schweiziska alperna tycks också härstamma från medeltiden, men byggdes mellan 1840-1841 av hertig Wilhelm av Urach.
|
 Värst av alla måste nog ändå den galne kung Ludwig II av Bayern vara. Från 1870 och ett bra tag framåt lät han uppföra det enorma sagoslottet Neuschwanstein i Schwangau.
Det har synts i många filmer och på en hel del vykort.
|
