100-års kriget
De vildaste stridigheterna i medeltidens Europa stod mellan England och Frankrike.
Franska hade blivit det språk som talades av riddare. Allt som skulle få ett namn, vapendetaljer, heraldiska symboler, klädesplagg, mm, döptes efter franska uttryck. Frankrike var ett rikt och välbesökt land.
De engelska kungarna styrde över stora områden i sydvästra Frankrike, men ville inte nöja sig med detta. Långa plundringståg med riddare och andra adelsmän började därmed gå från England. Från och med 1338 till 1453 pågick en serie stridigheter, som senare kallats för ”100-års kriget”.
Frankrike hade redan problem med länder som Luxemburg och Flandern, och armén var krigstrött. Därför kunde i vissa fall en betydligt mindre men stridslysten engelsk styrka besegra en större grupp franska försvarare.
Ett av de mer berömda slagen utspelades 1356 vid Poiters i Frankrike. ”Svarte Prinsen” Edvard anföll med en grupp på 8000 engelsmän och gascognare (från sydvästra Frankrike). Det kan förstås tyckas vara en rätt rejäl armé, men den franska försvarsstyrkan var till antalet dubbelt så många. Ändå besegrade Svarte Prinsens män med lätthet motståndarna, och Edward tog den franske kungen till fånga. Över 2500 franska adelsmän stupade i slaget.
1415 kom nästa riktigt stora nederlag. Henrik V av England skickade ett meddelande till den franske kungen, där han begärde att få ta över kronan och äkta prinsessan Catherine. Inte helt oväntat sade den franske kungen nej, och Henrik störtade i väg för att ge honom på nöten.
Till en början var den engelska styrkan både stor och frisk. Men vid den första belägringen av en fransk stad drabbades de av den hemska sjukdomen dysenteri.
Ungefär 2000 av Henriks män dog och 5000 lessnade på eländet och åkte hem. Nu hade Henrik mindre än halva den styrka han gett sig av med. Han beslöt ändå att marschera vidare, och vid Agincourt mötte engelsmännen den franska armén den 25 oktober.
Riktigt hur stor skillnaden var i antal mellan de bägge styrkorna är svårt att säga, men troligen var fransmännen fyra gånger fler. Naturligtvis kände de sig säkra på att besegra inkräktarna. Vad som sedan hände är också lite vagt. Enligt många historiker lyckades Henrik elda upp sina trupper med ett brinnande tal, och sedan satte man fart mot fransmännen.
De 1000 riddarna och fotsoldaterna formade sig till en tätt sammanpackad kil, understödd av ca 5000 bågskyttar inuti folkhopen. Det hade regnat och marken var mycket slaskig. Kanske detta var till engelsmännens fördel. Hur som helst kunde de franska riddarna inte stoppa den framrusande kilen med fiendesoldater.
Då riddarna slagits till marken besegrades snabbt stora delar av fotsoldaterna, och den franska armén splittrades. Förvirrade och skrämda gav många franska soldater upp då de mötte de vilt kämpande engelsmännen, men de blev nedhuggna ändå. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många i den engelska truppen för att kunna vakta några fångar.
Framåt kvällen var striden över. Ca 8000 fransmän hade stupat, medan bara något hundratal i Henriks armé hade mist livet. Rent strategiskt hade segern litet värde. Engelsmännen hade bara vunnit ett litet landområde. Men rent moraliskt var fransmännen krossade. All stridsvilja hade runnit ur dem, och Henrik hade inga problem att ta tronen som han ville. Dock avled han några år senare, besegrad av den fiende som engelsmännen inte rådde på –dysenterin.
1429 kom ett märkligt bakslag för engelsmännen och hela konflikten vände. En tonårsflicka vid namn Jeanne befriade staden Orleans med en styrka på 8000 franska soldater. Hon hävdade att hon fick visioner av Gud om frankrikes seger över inkräktarna, och folket följde henne i seger på seger. Den rättmätige franske tronföljaren Charles VII kröntes så småningom till Frankrikes kung och 100-årskriget började gå mot ett odramatiskt slut.
Det fanns andra sätt att bli rik på i Europa än att plundra och skövla. Riddaren började bli omodern.
