Strider i Europa
Under hela medeltiden pågick flera små och stora konflikter runt om i Europa. Det kunde handla om städer som förde krig mot varandra inom samma land, eller furstar som bråkade om landrättigheter.
Många riddare tog arbete som härförare i sådana stridigheter, och tjänade bra med pengar på det. Under 1300-talet utvecklades nya stridtekniker för slagfält. Man hade väl lärt sig av korstågens katastrofala militär-kampanjer.
Uppställningen för en armé på ett slagfält var följande:
- I första ledet stod de hästburna riddarna. Beväpnade med lansar skulle de gallopera fram och slå ett hål i fiendens första led.
- Efter riddarna kom infanteriet, fotsoldater med sköldar och svärd som tog sig fram springande. Dessa gav sig i kast med den förhoppningsvis förvirrade fienden i närstrid.
- Längst bak stod bågskyttarna. Deras uppgift var att skjuta ett regn av pilar över huvudet på de första två leden och hålla fienden tillbaka. Just bågskyttarna var särskilt fruktade. De kunde döda en riddare på 300 meters håll med en välriktad pil. Det fanns inte heller något skydd mot pilregnet.
Många strider utkämpades genom belägringar. Detta innebar i praktiken att den ena parten satt inuti sin borg medan den andra försökte ta sig in.
En belägring kunde ta mycket lång tid. En anfallande styrka slog sig ner runt borgen och försökte få motståndarna att ge upp med hjälp av pilregn och stenar från katapulter. Detta fungerade emellertid sällan.
List var en bättre metod. Sluga generaler kunde smyga in en handfull dugliga karlar i en fiendeborg, varefter dessa slog ut borgens viktigaste försvar inifrån. Det vanligaste taktiken var antagligen att svälta ut de som satt i borgen. Efter en tid måste man ju öppna portarna och ta sig ut för att skaffa förnödenheter.
