Det första korståget
Under 1000-talet blev det populärt att besöka de platser där man tror att Jesus levat. Man reste framför allt till staden Jerusalem i det som då var landet Palestina, också kallat Det heliga landet. Kristna europeer ville se ställena där Jesus fötts, dött och predikat. En sådan resa kallades pilgrimsfärd.
Arabfolken kring Jerusalem tillhörde en annan religion, men behandlade de kristna besökarna väl. I slutet av 1000-talet blev araberna besegrade av seldjukerna från Turkiet. Detta folk försökte köra bort pilgrimmerna, och tvingade dem att betala höga avgifter för att få komma in i Jerusalem.
1064 blev många kristna pilgrimmer dödade av muslimska krigare. Många tyckte att den heliga staden Jerusalem borde befrias från hednafolken, och ställas under kristet styre.
Den romersk-katolska kyrkan hade den största makten i samhället, men det fanns två män som båda menade att de var kyrkans sanne ledare, påven. En av dem, Urban II, utropade 1095 ett heligt krig mot muslimerna, och fick genast Europas stora adelssläkter att sluta sig kring honom. Det var precis vad han räknat med. De kristna soldater som skulle bekämpa saracenerna kallades nu korsriddare då de mer än någonsin red ut i Kristi namn.
I Tyskland blev en grupp bönder så till sig att de genast gav sig av mot det heliga landet. Det här var förstås inte den typ av befriare som Urban II hade hoppats på. Tyskarna leddes av eremiten Peter, som var en predikant, och den vandrande rovriddaren Walter-utan-pengar. Deras korståg blev mer en plundringsrunda då de svepte fram genom Europa.I en del av Turkiet råkade de in i ett bakhåll och blev dödade varenda en.
Några månader senare hade en riktig styrka kristna krigare på 4000 riddare och 26 000 fotsoldater samlats vid Svarta havet. De marscherade nu mot Jerusalem. Men det heta, torra, arabiska klimatet var inte alls vad europeerna väntat sig. Många dog av värmeslag och sjukdomar långt innan de kommit fram till den heliga staden. Jämfört med riddarna var muslimerna lätt rustade och kunde kasta sig in i och dra sig ur en strid med stor snabbhet.
En grupp riddare som skiljt sig från den större truppen föll lätt offer för muslimska pilar i ett bakhåll. Korsriddarna hade det heller inte lätt när de väl hittade vatten. Att korsa en flod i full rustning kunde ta en ände med förskräckelse, särskilt om man dessutom var förföljd. Tappade en riddare fotfäste i strömmande vatten, var det i stort sett kört för honom. I sin tunga utstyrsel kunde han drunkna i mycket grunt vatten. Medeltida europeer var heller inte några vidare simmare.
Efter tre års stridigheter lyckades korsriddarna slutligen inta Jerusalem den 15 juli 1099. De kristna och ”fromma” riddarna högg ner varenda människa som kom i deras väg. Män, kvinnor, barn, gamla; alla dukade under i ett enormt blodbad. Ett samtida ögonvittne skrev att korsfararna vadade upp till sina anklar i blod och kroppsdelar. Då inga fler fiender stod att finna plundrades staden på allt av värde.
Jerusalem var åter öppen för kristna. Ett stort område kring staden och längs Medelhavet döptes till ”kungadömet Jerusalem”, och förklarades som kristen mark.
