Normanderna
Under 1000-talet hade ryttar-krigarna blivit en mycket mäktig samhällsklass. Under krig och plundringståg kunde de skaffa sig stora rikedomar, och köpa mer land. De byggde sig också allt mäktigare hus och borgar.
Europa var en mycket orolig plats att bo på under den här tiden. Härskarna i de olika länderna ville hålla de mäktigaste krigarna nära sig, så att de kunde leda arméer mot framtida fiender. Därför fick riddarna sköta sig själva och alla som bodde på deras mark som de ville.
Bönderna var mycket fattiga och sålde sig oftast som trälar till en mäktig riddare med mycket mark. De blev "livegna" och skulle tjäna sin herre troget. I gengäld fick de mark att bo på och odla. De stod också under riddarens beskydd.
På den här tiden levde vikingarna rövare i Europa. Frankrike var ett land som var särskilt utsatt. I norra Frankrike lyckades den franske kungen, Karl den Enkle, göra en överenskommelse med vikingarna år 911. De fick en ordentlig landremsa att bebo och härska över som de ville, om de lämnade resten av riket ifred. Det här området kom att kallas Normandie, vilket betyder "Nordmännens land".
Vikingarnas ättlingar, normanderna, blev ett framgångsrikt krigarfolk. De plockade olika bitar från framgångsrika kulturer och byggde upp en stark militärmakt. Till skillnad från de springande vikingarna tog de sig fram till häst, som frankerna. Men från vikingarna tog de över och vidareutvecklade ringbrynjan. Det här kroppsskyddet var betydligt smidigare att röra sig i än frankernas rustningar av metallplattor. De spridde också ut sig genom gifte med folk från närliggande länder.
I England levde saxarna, vars kung, Edward Bekännaren, hade normandiskt blod i ådrorna. 1066 dog Edward och hans kusin i Normandie, hertig Vilhelm, såg sin chans att inta England, medan folket var förvirrat och splittrat.
Vilhelm hade redan flera framgångsrika fälttåg bakom sig och hade därför fått tillnamnet Erövraren. Han hade inga större problem att snabbt samla ihop en stor här som kunde segla med honom mot England. Det sägs att Vilhelms armé bestod av inte mindre än 50 000 fotsoldater, och 14 000 riddare; alltså ridande krigare. Det krävdes 1400 skepp för att föra hela gänget över engelska kanalen mellan Storbritannien och Frankrike.
Vilhelm menade att Edvard Bekännaren måste ha utsett honom, hans närmaste levande släkting, till tronarvinge i England. Vicekungen Harald var av en annan åsikt, och skickade hela sin armé för att möta normanderna.
Vilhelms trupper landsteg i Hastings och möttes genast av Haralds armé. Det blev ett fruktansvärt slag och de båda sidorna tycktes jämspelta. Normanderna hade havet i ryggen, vilket förstås var till deras nackdel.
Men Vilhelm höll huvudet kallt och visade sig vara den slugare krigsherren. Han slog till reträtt och hans trupper splittrades -trodde engelsmännen och satte efter inkräktarna. Det var just var Vilhelm hade tänkt sig. Nu slöt sig hans trupper om den engelska armén i en snabb motattack. Haralds armé blev helt överraskad och besegrades snart.
20 år efter slaget vid Hastings broderades det jättelika tygstycke (70 X 1,5 m) som kallas Bayeuxtapeten. Den skildrar i en mängd bilder hur stridigheterna gått till och hur Vilhelm slutligen vann. Man hittar många värdefulla och verklighetstrogna scener här. Man kan se hur engelsmännen var klädda och hur normanderna såg ut. Hur man höll sköldar och svärd, och vilka andra vapen som användes.
Många av bilderna visar krigets otäckheter; hur män får sina huvuden kluvna och kroppar genomborras av lansar. Man kan se hela Bayeuxtapeten i den franska staden Bayeux.
Efter segern fördrev Vilhelm de saxiska lorder som inte ville samarbeta, och delade upp deras gods till sina egna riddare och adelsmän. Några månader efter slagit vid Hastings lät Vilhelm kröna sig till kung av England.
Vilhelm ville ha mer land, och mer mark. I det engelska hovet fanns ett parlament; en sammanslutning av mäktiga adelsmän som skulle fungera som rådgivare åt kungen. Men Vilhelm var dålig på att lyssna på dessa. Han hade en handfull gamla normandiska vänner, som hjälpte honom planera kommande fälttåg. Och det blev många. Till exempel tog normanderna 1072 över ön Sicilien utanför Italien.
Svårast hade faktiskt Vilhelm med norra Storbritannien. De vildsinta skottarna bjöd hårt motstånd, och släppte aldrig helt ifrån sig sitt land.
När Vilhelm blev äldre blev han så fet att han inte längre kunde sitta på en häst. Det fanns inga djur som orkade bära honom.
Kungen i hans gamla hemland Frankrike sade vid ett tillfälle, att med en sådan mage, måste Vilhelm vänta barn. Inte helt oväntat blev Vilhelm rasande när han hörde detta, och befallde att staden Nantes i Normandie genast skulle jämnas med marken. Vilhelm deltog själv i striden, men sårades och dog strax därefter.
