De sista riddarna
Under senare delen av 1400-talet och början av 1500-talet ändrades sätten att strida mycket. Framför allt började eldvapnen dyka upp.
Kanoner blev snabbt populära, eftersom de var lättare att flytta än katapulter och mer exakta i sin träffsäkerhet. Arkebysser och vallbössor var stora, klumpiga och primitiva gevär, som man fick sätta på stativ när man sköt. Det tog en stund att ladda och avfyra dessa vapen, men kulan gick långt och slog hårt.
Mot sådana vapen var riddarna maktlösa, hur fina rustningar de än hade på sig. Några välriktade kanonkulor gjorde snart slut på ett kavalleri.
Den soldat som var lättare klädd kunde röra sig snabbare och smidigare över slagfältet, och hade alltså större chans att klara sig.
Det feodala samhällssystemet som grundade sig på markägande och nyttjande av marken, började bli föråldrat. Det var helt enkelt för mycket jobb. Det var mycket lättare för en riddare att tjäna pengar på att arbeta som en legoknekt, det vill säga hyra ut sig till en furste som behövde folk till sina krig. Därmed föll också ganska snart de gamla riddaridealen. Det var få människor som längre tänkte på att viga sina liv åt att tjäna Gud och folket. I senmedeltidens våldsamma värld gällde det först och främst att själv klara livhanken.
Inom religionen hände det också saker. Riddarna hade varit tjänare åt den romersk-katolska kyrkan, där påven var överhuvud. Men en munk som hette Martin Luther hade under början av 1500-talet börjat predika om en ny trosinriktning inom kristendomen, som han kallade protestantismen. Den bröt av från de metoder som den stränga romersk-katolska kyrkan använde, och allt fler människor började följa Luther.
Då den riktiga riddartiden led mot sitt slut under 1500-talet, började en helt annan epok. Med alla blodiga krig, korståg och konflikter i det förgångna övergick riddarnas tidsålder i ett romantiskt skimmer.
Kämpar som Richard Lejonhjärta och Svarte Prinsen hyllades i historieskrivningen som stora hjältar, på samma nivå som frankerkrigaren Roland. Riddare och deras bedrifter blev ett populärt motiv i konsten, och också i litteraturen. Då boktryckarkonsten drog igång på allvar i mitten på 1500-talet, blev sagorna om kung Arthur och Chansons du geste, legenderna om Karl den store, mycket populär läsning.
Tornerspelen nådde verkligen sin höjdpunkt under 1500-talet. Enorma summor slösades på att arrangera pampiga skådespel med riddare. Den tidigare relativt enkla torneringsutrustningen hade nu utvecklats till en invecklad utstyrsel på en nivå med moderna astronauters.
Rustningarna täckte hela kroppen med plåt, och tog sig allt underligare former. Det var nu fråga om show, och inte överlevnad. Det här var endast ett nöje för Europas kungligheter och förmögna adelsfamiljer.
Så sent som på 1770-talet arrangerade den svenske kungen Gustav III tornerspel på Drottningholm. Fortfarande är dessa skådespel populär och kan ses över hela världen, här i Sverige till exempel under medeltidsveckan på Gotland.
Man brukar säga att medeltiden tog slut på allvar 1492, då Christopher Columbus landsteg i Amerika. Sedan förändrades synen på vad som var viktigt i livet och samhället. En ny tidsanda svepte helt enkelt över Europa. Men då hade riddaren redan varit försvunnen ett bra tag.
Man kan fortfarande bli dubbad till riddare (adlad) i Storbritannien, om man uträttat något speciellt. Man får inte längre några sporrar eller något svärd, och inte heller några rika egendomar. Det är helt enkelt en fin ära.
Den siste som blev adlad i Sverige var upptäcksresanden Sven Hedin 1902.
