Riddarens värld
Under slutet av 1000-talet hade riddaren blivit en av de mäktigaste personerna i det medeltida samhället. I denna värld hade man det antingen väldigt bra eller väldigt dåligt.
Varje land styrdes av en enväldig person, som en hertig, prins, kung, kejsare eller furste. Man brukade säga att ett lands härskare var av Gud utsedd, och därför var han också allsmäktig inom sitt rike.
Olika män, ofta starka riddare, utsågs av härskaren till länsherrar, och fick olika titlar som greve och baron beroende på hur nära de stod sin furste. Länsherrarna fick stora gods som skulle inbringa deras uppehälle genom jordbruk och liknande arbete. De livegna bönderna skötte detta. I gengäld svor länsherrarna sin furste trohet, och utförde vadhelst han ville i sina olika delar av landet.
Vid krig var dessa länsherrar särskilt värdefulla. Det kunde räcka med att en kung hade en handfull mäktiga riddare som generaler, för att vinna ett krig.
Kyrkan var i praktiken mäktigare än kungen. En religiös ledare som påven kunde befalla en kung att utföra ett visst uppdrag, och han måste lyda. Följaktligen var kyrkan också mycket rik. Vanligen måste varje människa i det medeltida samhället betala en tiondel av sin vinst på arbetet. För en bonde kunde det betyda att han till exempel måste lämna ifrån sig en av sina kor.
Brottslingar straffades på flera olika sätt. Ofta fungerade riddare som domare. Som straff för mindre brott kunde man bli satt i ”stocken”, eller bunden vid skampålen. Här fick man stå ett helt dygn, medan folk spottade på och hånade en. För en grov förseelse som mord eller stöld hamnade man ofta på stupstocken för att bli halshuggen.
Städerna växte rejält under den här tiden. Det fanns arbete och bostäder i staden, och folk flockades dit. Dessutom var den medeltida staden ofta befäst. Bevakade murar och andra skydd höll stadsborna trygga i sin tillvaro. Ofta låg staden i anslutning till en riddar –eller fursteborg.
Då städerna blev centrum för handel drog resande människor med sig alla möjliga farliga sjukdomar. Värst av alla var digerdöden, som spreds via råttor.
Höga skatter drog in pengar till de som levde i samhällets topp. Adelsmän och de som företrädde kyrkan kunde obekymrat bete sig hur som helst mot enklare människor. Riddarnas uppgift var att beskydda och tjäna de människor som stod under honom på samhällsstegen. Men lika ofta kunde riddarna förtrycka sina undersåtar, om de tjänade på det.
Men makten kunde komma och gå fort för de som styrde. Ibland gjorde missnöjda adelsmän uppror mot sin härskare, och landet fick en ny furste. I ett sådant läge hade riddarna inga skyldigheter mot sin förre herre, eftersom han inte kunnat behålla sin maktställning. Istället svor man trohet mot den nye härskaren. På det här sättet förhindrades inbördeskrig, men gjorde förstås att de som styrde i riket levde i ständig misstro mot varandra.
Under en lång tid fungerade medeltidens samhälle genom att furstarna blev rika på att äga stora områden land, och utnyttja detta på olika sätt. Det gav dem en regelbunden inkomst. Detta samhällsskick kallas för feodalsystemet. Men allt eftersom ökade antalet krig och makthavare som var inblandade i dem. Krig kostar pengar, och feodalsamhällets fullspäckade men trögfyllda skattkistor blev snart tomma.
Detta drev de olika kungarna och furstarna att låna pengar från andra länders statskassor; länder som inte var inblandade i krig. I många fall ägde på så sätt vissa kungar mer av grannriket än dess egen furste. Som ni förstår, var det här inte särskilt bra.
Många riddare vandrade över Europa och skaffade sig gods i flera länder, så de kunde flytta runt allt eftersom lyckan skiftade.
