El Cid
Hans egentliga namn var Rodrigo Diaz, greve av Bivar, men han har kommit att bli känd för världen under titeln El Cid ("lorden").
Han föddes 1040 i Burgos, Spanien i en tid då landet gick igenom något av ett politiskt tumult. Spanien bestod på den här tiden av flera olika provinser och riken. Vissa städer hade sina egna furstar. Det största och mäktigaste riket hette Kastilioen.
Då kungen Ferdinand I dog hade han varit noga med att i god tid dela upp sitt rike till sina tre söner. Han tyckte nog att han gjord en rättvis bedömning, men de tre prinsarna började genast bråka om vem som skulle få kungamakten.
Sancho, som var äldst ville ha all makt för sig själv. Han var också den mest striderfarne av dem, och säkert den kallblodigaste.
Alfonso var den bror som Sancho såg som det största hotet. Därför drevs han i landsflykt, och slog sig ner hos morerna i Toledo, som var ett muslimskt fäste.
Under tiden kom Rodrigo att utbildas av Prins Sancho. Rodrigo Diaz´ far hade troget tjänat gamle kung Ferdinand. Prins Sancho hade inte glömt detta, och tog den unge Rodrigo till hovet för att ge honom den bästa tänkbara utbildningen inom alla områden. I synnerhet blev Rodrigo tränad i krigskonst, och visade snart sin tapperhet i fält som en av Spaniens främsta riddare.
Sancho hade nu problem med muslimerna, som ständigt hotade att tränga in i riket.
Rodrigo blev därför utnämnd till överbefälhavare av landets trupper, och drev i en serie våldsamma bataljer bort muslimerna från landets gränser. Han hade ämnat visa fienden spanjorernas vildhet i strid, och lyckats.
Nu ville Sancho ta itu med sina syskon. Rodrigo ställde sig återigen vid sin prins sida. Sancho gjorde flera halvt igenomtänkta anfall mot syskonens borgar, men lyckades gå segrande ur varje belägring därför att Rodrigo dykt upp i slutklämmen och lett trupperna i det avgörande anfallet.
Efter att ha lyckats belägra sin brors fäste, samt sin ena systers, begav han sig till den stad där han andra syster levde. Innan han hann ta sig igenom portarna blev han en natt överfallen utanför murarna och nedhuggen bakifrån. Han dog i Rodrigos armar.
Den unge riddaren stod nu utan skydd från någon furste. Alfonso spillde ingen tid att gripa makten. Med samma beslutsamhet som Sancho tryckte han ner sina övriga syskon, och lät sig krönas som Alfonso IV, kung av Kastilien.
Folket misstänkte att Alfonso på något sätt låg bakom sin brors död, och krävde från Alfonso en ed på att så inte var fallet. Annars kunde han glömma sina idéer om kungakronan. Det var egentligen adelsmännens skyldighet att utkräva denna ed, men ingen vågade ställa honom till svars.
Rodrigo vågade, och konfronterade Alfonso i hans palats. Alfonso blev först rasande, men lugnade sig sedan och svor på att han inte varit inblandad i sin brors död. Saken var därmed utagerad, men inte för Alfonso. Han kunde aldrig smälta att rikets egen överbefälhavare vänt sig mot honom.
Utåt ville Alfonso inte visa sina sanna känslor för Rodrigo, utan gifte 1074 bort sin systerdotter Jimena med riddaren. Han hoppades på detta sätt lugna Kastilianerna med pampiga festligheter, och det verkar ha lyckats.
På uppdrag av Alfonso reste Rodrigo till kungen av Sevilla för att hämta skattepengar. Då han återvände till Kastilien blev han beskylld av elaka tungor att ha tagit en del av pengarna själv. Detta gav Alfonso det tillfälle han väntat på. Rodrigo landsförvisades 1076 med sin hustru.
Rodrigo Diaz påbörjade nu ett leverne som legosoldat. Hela hans värld av ideal och principer tycks ha rämnat, ty han sålde sina tjänster till de furstar som ville betala hans pris, både kristna som muslimska. Men hans tapperhet och kämparkraft som riddare fanns kvar.
Då han slogs för kristendomen mot muslimerna, hyllades han i sina hemländer som en stor kristen hjälte. Då han stod på muslimernas sida sjöng de sånger om honom och skrev hyllningspoem. Det var just muslimerna som gav honom namnet "El Cid".
Till slut ville till och med Alfonso själv hyra honom för att få hjälp mot Yussuf, härskaren i Marocko. Rodrigo gjorde ingen skillnad på de som betalade, och skyndade till sin forne kung. Men innan han hann fram hade Alfonsos rådgivare övertalat honom att ändra sig, och istället lät han spärra in Rodrigos fru och barn. Besviken och ursinnig drog sig Rodrigo undan, och fortsatte med sina militära kampanjer.
1094 fick han höra att staden Valencia fallit i morernas händer. Han beslöt sig för att driva ut dem och själv göra sig till furste över staden. Detta skedde genom ett skoningslöst blodigt slag, som visade hur skicklig general Rodrigo var, men också hur bitter och känslolös han blivit.
Han såg aldrig sin familj igen, fast de levde ett bekymmersfritt liv i Kastilien. Hans båda döttrar gifte sig med varsin adelsman. Rodrigo, El Cid, levde resten av sin tid som furste över Valencia, och dog där 1099.
Någon gång under medeltiden skrevs det långa eposet Poema del Cid, där riddaren skildras som den främste av kristenhetens kämpar.
