Sir John Hawkwood
Hawkwood föddes ca 1320 i Colchester, England. Hans far var en skinngarvare och landägare.
Familjen hade det inte så gott ställt då fadern avled. John fick bara 20 pund och en säck vete i arv. Han beslöt sig att söka sin lycka på annat håll.
Edward III:s krig mot fransmännen krävde ständigt nytt manskap, och John fann snart arbete som bågskytt i de trupper som leddes av greven av Oxford. Var man duktig på att kriga kom man snart upp sig i det medeltida samhället. John visade snart sin duglighet på slagfältet och blev 1343 ledare för ett eget kompani. 1360 dubbades han till riddare av den engelske kungen.
Samma år slöts fred mellan England och Frankrike, och många soldater blev arbetslösa. Flera band med riddare strök omkring i Europa och livnärde sig antingen som legoknektar eller rövare. Många sådana grupper hade samma slagstyrka som en mindre armé.
John beslöt sig för att gå med i "Stora sällskapet", som leddes av markisen av Monferrat. Detta gäng erfarna slagskämpar for runt i Europa och stred för pengar. Påven brukade ofta hyra in dem för att ge upproriska furstar på skallen.
I slaget vid Brignais 1362 besegrade Stora sällskapet jämte några andra köpta riddargrupper hela den franska armén. John Hawkwood var befälhavare över en liten grupp som specialiserade sig på bågskytte och smygattacker, det Vita sällskapet.
I Italien var Johns grupp ständigt i rörelse. Påven hade gjort sig ovän med folket i staden Milano. Stadens furste hade en eget slagkraftig armé, och kunde därför göra som han ville, tyckte han. Johns garde besegrade emellertid milanesarna med relativ lätthet. Hans arvode som legoknekt blev 10 000 francs, vilket som ni kanske förstår var en rejäl summa på den tiden.
Det var vanligt att olika städer förde mindre krig mot varandra. Staden Pisa hyrde in John för att leda dess armé mot Milano, och under de kommande åren stupade många av medlemmarna i Vita sällskapet.
John hade aldrig problem med att skaffa nya män till sina bataljer. Han hade vid det här laget fått ett sådant rykte att många gärna slogs vid hans sida. Han var också noggrann med att alltid ordna bra betalning åt sina kamrater.
När man blivit känd som okuvlig slagskämpe, kan man börja tjäna pengar på andra sätt. Staden Florens betalade John Hawkwood 130 000 floriner för att den inte skulle få påhälsning av Vita sällskapet de närmaste fem åren. Flera andra städer gjorde det samma, och fortsatte dessutom betala rovriddarna en avgift på 1200 floriner om året för att få vara i fred.
Det är kanske svårt för oss att förstå hur rovriddarna härjade runt under medeltiden. Vita sällskapet skickades ut till den ena blodiga bataljen efter den andra av påven. Man kan som exempel på hur turerna gick ta Johns förhållande till staden Florens.
Då de fem betalda åren gått, skickades Vita sällskapet genast dit för att jämna staden med marken på order av påven. Denna drabbning 1373 blev förvisso förödande för Florens, men inte värre än att staden efter en tid kunde hyra in Vita sällskapet för att ge påven en näsbränna. Efter detta samlade påven ihop sig och hyrde återigen riddararmén, nu för att hämnas, och sände dem tillbaka till Florens.
Dessa strider varade i två år och fick namnet De åtta helgonens krig. Då denna konflikt var över hyrde florentinarna in Vita sällskapet IGEN, och skickade dem mot påven. Men nu hade John en annan anledning att slåss för Florens. Han hade under de senaste stridigheterna förälskat sig i och gift sig med Domina, oäkta dotter till adelsmannen Bernarbo Visconti (som hade 19 andra oäkta döttrar i staden). Efter bröllopet skaffade sig John ett präktigt hus och ett rejält stycke land.
Under de följande åren fortsatte John Hawkwood skicka ut sitt Vita sällskap för att slåss för, och emot olika italienska städer. Han var antagligen först i Europa med att använda kanoner på slagfältet, 1387. Just denna batalj mot staden Verona var särskilt framgångsrik för John och hans trupper. De dödade 716 och tillfångatog 4600 knektar, samt 800 riddare, medan de själva bara miste 100 man.
På äldre dagar utförde John Hawkwood olika diplomatiska uppdrag åt den engelske kungen. Han hade alltid räknat med att återvända till England innan han dog. 1394 stod han just i begrepp att sälja sina ägor i Italien, då han hastigt avled. Tre av hans fyra barn stannade i sitt hemland. Ena dottern gifte sig senare med sheriffen av Essex.
