Richard I Lejonhjärta
Richard Plantagenet har blivit känd som en av de största krigarkungarna i Englands historia.
Han levde mer som en riddare än en regent, och visade i flera bataljer det mod som gav honom smeknamnet "Lejonhjärta". Detta innebar också att han inte ägnade så mycket tid åt sitt arbete som kung. Under sin regeringstid mellan 1189-1199 vistades han sammanlagt bara sex månader i England.
Han föddes den 8:e september 1157 i Oxfordshire, England. Hans far kung Henry II var fransman, och franska blev det språk Richard kom att bruka under sitt liv. Faktum är att han förstod och talade mycket lite engelska.
Han hade fyra bröder och tre systrar. Hans storebror Henry skulle efterträda fadern som kung i England, och Richard var tänkt att överta hans mors hertigdöme Aquitane i Frankrike.
Richards bror John fick inget alls. På det hela taget var alla bröderna utom tronföljaren missnöjda. De hade fått land, men ingen riktig makt. Med hjälp av sin mor, drottning Eleanor, försökte bröderna göra uppror mot sin far, men eftersom de inte hade någon egentlig genomtänkt plan, gick hela kuppen i stöpet. Den enda utgången var att kung Henry kastade sin hustru i fängelse för flera år framåt.
Då brodern Henry dör uppstår ett nytt bråk mellan bröderna Plantagenet, om vem som ska få kungamakten. Just nu har deras far Henry II övertagit styret av England. Då Richard får reda på att han gett sig av på en resa utan större eskort, får han idén att överfalla sin far, och tvinga honom att släppa ifrån sig kungamakten. Men han har så bråttom iväg att han glömmer sina vapen. Då han möter sin far blir han lätt besegrad av William Marshall, Henry II marskalk.
Richard behövde dock inte vänta så länge på sin tur. 1189 dör Henry II, och Richard utses till ny kung av England. Hans första handling som kung är att befria sin mor.
Han bråkar ständigt med brodern John om hertigdömet Aguitane. John vill ta över det, Richard vill inte släppa ifrån sig en millimeter. Nu får Richard också höra att Jerusalem fallit i muslimernas händer. De första två korstågen har misslyckats med att behålla staden i kristendomens namn. Muslimernas ledare, Saladin, tycks vara en man inte helt olik Richard själv, alltså en värdig motståndare, tycker han.
För att få pengar till sitt eget korståg börjar Richard indriva en så kallad Saladin-skatt från det engelska folket. Då han tömt statskassan och vänt ut och in på undersåtarnas fickor, gav sig Richard av mot det heliga landet. Han har bara varit kung i några månader.
Resan börjar inte så bra för det tredje korståget. Den flotta som förde korsfararna från England råkade in i det ena ovädret efter det andra. Efter ett år till sjöss, drev flottan iväg mot Cypern. Glad över att ha något att göra erövrar Richard ön, och ställer den under engelskt styre. Då detta är avklarat seglar korsfararna åter mot Palestina.
Väl framme i det heliga landet belägrar Richards armé staden Akka. De höga murarna verkar först göra ett intrång omöjligt. Från byggnader i stadens utkanter plockar man virke till att bygga stora slungor, som man laddar med stenbumlingar. Med hjälp av dessa kastmaskiner får engelsmännen stadens murar att rämna, och de kan störta in.
Då korsriddarna intog städer flöt blodet i strida strömmar. Muslimska liv var inte värda mycket i den kristna kyrkans ögon. Richard var inget undantag; han kan till och med ha varit den mest skoningslöse befälhavaren av dem alla.
Under slaget vid Arsouf 1191 fick korsfararna stöd av Tempelriddarna och Johanniterordens riddare. Richard var tvungen att möta den många gånger större turkiska armén, som stod under Saladins befäl.
Richard menade att man skulle hålla sina led så täta som möjligt, och låta turkarna komma tillräckligt nära innan man slog till. Han placerade Tempelriddarna längst fram och Johanniterriddarna bakom armén. Då turkarna anföll slog de till bakifrån. Det var alltså Johanniterriddarna som fick ta den värsta smällen.
Fast deras ledare ropade till Richard att ge signal till motattack, ville han fortfarande vänta. Till slut gav sig Johanniterriddarna av på eget bevåg. Men det var just detta som Richard väntat på. Alla korsriddarna var nu så stressade och uppskruvade, att när anfallssignalen slutligen ljöd, for de iväg som skjutna ur kanoner.
Ylande som djävlar brakade de rätt in i den turkiska armén, och splittrade på ett ögonblick den annars så samlade fiendestyrkan. Plötsligt hade slaget vänt, och turkarna blev tvungna att fly fältet.
Richards korsfarare stötte på Saladins trupper flera gånger. Den muslimske härföraren hade blivit imponerad av den kallblodade, och strategiske ledaren för riddararmén. Då han fick höra att Richard låg sjuk efter ett utslag av feber, lät han skicka mediciner och mat till sin fiende för att visa sin respekt.
Den riktiga styrkemätningen dem emellan kom att stå, då Richard under en lång tid försökte belägra och inta Jerusalem. Korsfararna tycktes ha allt emot sig, inklusive vädret. De råkade slutligen ut för en kraftig sandstorm som tog sista musten ur dem.
Richard tvingades inse att han misslyckats med att befria det heliga landet från muslimskt styre. Han hade också fått höra att hans bror John höll på att ta makten i England genom en statskupp. Han skyndade genast hemåt förklädd till pilgrim.
När han skulle resa genom Österrike blev han igenkänd av en furste, som var allierad med John. Richard greps och kastades i fängelse. Hans vänner i England började genast samla ihop pengar till lösensumman, men det tog två år innan de fått ihop tillräckligt mycket. 150 000 pund krävdes för att få honom fri; en ofantlig summa på den tiden.
Hans återkomst till England skedde i största hemlighet. John blev överraskad och överrumplad. Utan några stridigheter återtog Richard makten i England. Han förlät dock sin bror, och menade att John blivit vilseledd av andra personer. John litade emellertid inte på Richards plötsliga välvilja, och flydde till Frankrike.
Korståget hade skrapat rent i Englands statskassa. Under de kommande fem åren skulle Richard ha fullt upp med att försöka fylla den igen. Inte helt oväntat kom han på att lösa problemet med ytterligare krig och belägringar.
Hans första åtgärd var att ta tillbaka de delar av Normandie, som den franske kungen Philip August tagit från England under korstågstiden. Det var under denna militärkampanj som Richard stupade.
Folk hade börjat berätta om en historia om att en bonde hittat en jättelik guldstaty på slottet Chalus ägor. Richard fick höra historien, och begav sig genast dit för att belägra befästningen.
Vid ett tillfälle gav han sig ut på en ridtur runt slottsmurarna utan att bära sin rustning. En ensam armborstskytt fick syn på honom, laddade sitt vapen och tog sikte. Richard applåderade skrattande den noggranne soldaten, men blev strax betydlig allvarligare, då pilen genomborrade hans axel.
Rasande bröt Richard av pilen utan att försöka dra ut den, och gav order om anfall. Slottet Chalus föll denna eftermiddag, och alla därinne höggs ner. När man väl hittade den omtalade guldstatyn visade den sig vara av sten.
Eftersom Richard inte hade brytt sig om att se till sitt sår, blossade snart en allvarlig infektion upp. Den 6 april 1199 dog Richard Lejonhjärta i sviterna efter pilskottet. Han begravdes i en kyrka i Anjou, Frankrike, bredvid den person han hatat mest av alla i världen, sin far.
