Svarte Prinsen
Edward, Svarte prinsen, föddes 1330 och var son till kung Edward III av England.
Han växte upp i en familj som höll militära kunskaper högt, och därför började han tidigt träna till att bli riddare.
1337 blev han utnämnd till hertig, faktiskt den förste i England, och 1343 blev han prins av Wales.
Under Edwards uppväxt pågick 100-årskriget mellan England och Frankrike för fullt. Hans pappa var bara en av många furstar som begav sig över den engelska kanalen för att kriga och plundra.
1346 hade Edward blivit dubbad till riddare, och följde med sin far till Frankrike.
På sin hjälm bar han ett knippe svarta strutsplymer, som man också kunde se avbildade på hans sköld. Det var på grund av dessa som fransmännen gav honom smeknamnet "Svarte prinsen".
I slaget vid Crécy uppvisade han ett rent kallblodigt mod, som slog hans äldre medkämpar med häpnad.
De riktiga hjältarna, om man nu kan hitta några hjältar i blodbadet, i slaget vid Crécy, var de engelska bågskyttarna. De mer än några andra ordnade segern denna dag.
Fransmännen använde armborstskyttar, men dessa var betydligt långsammare än bågskyttarna. I sin otålighet red de franska riddarna ner flera av sina egna skyttar, för att kunna storma fram mot engelsmännen. Detta visade sig vara en katastrofal handling, ty de blev alla nermejade i ett regn av pilar.
Från och med 1355 ledde Edward egna expeditioner in i Frankrike och skördade fler segrar som befälhavare över mindre engelska trupper.
Vid Poiters samlades huvudstyrkan av den franska armén för att göra slut på Svarte prinsen och hans eskapader. Det blev en väldig batalj.
Svarte prinsens trupp bestod av 8000 män, både engelsmän och franska allierade från olika landskap. Den franska styrkan var dubbelt så stor, och kände sig naturligtvis ganska segerviss.
Edward delade upp sina män i mindre band. Några sprang framför fransmännen, som marscherade i två långa strängar. Andra gjorde en lång sväng runt den franska armén, och anföll dem i ryggen.
När merparten av de bägge trupperna brakade samman, befann de sig utanför ett skogsområde. Detta hade Edward räknat med, och hade här i förväg placerat ut bågskyttar från Wales; de bästa på de brittiska öarna. Dessa överöste nu fransmännen med pricksäkra pilar. Inom kort fick engelsmännen övertaget, och kavalleriet med Svarte prinsen i täten red ner de franska soldater som inte hann fly undan.
Slaget vid Poiters blev en katastrof för fransmännen. Ungefär 2500 adelsmän stupade, och nästan lika många tillfångatogs. Edward själv hade ridit fram till den franske kungen och stångat honom till marken. Även han fanns nu bland engelsmännens fångar.
1363 blev han utsedd till furste över det franska området Aquitaine, och upprättade i Bordeaux ett ståtligt hov med sin hustru Joan av Kent. 1367 pågick stridigheter om kronan i Spanien. Regenten Pedro den Grymme hade blivit avsatt av sin halvbror Enrique av Trastamara. Pedro kallade på hjälp från Edward, som svarade med att bege sig dit med sina trupper. Enrique mötte Edwards armé i ett fältslag vid Najéra, och led ett bitande nederlag.
Precis som Richard Lejonhjärta och många andra engelska regenter trivdes Edward bäst mitt i stridens hetta. Han tog därför varje möjlighet att kasta sig in i en batalj.
Kriget i Spanien kostade mycket pengar. Han blev därför tvungen att höja skatten ordentligt i sitt hertigdöme Aquitaine. Kung Charles V av Frankrike och adelsmännen protesterade mod detta, och beordrade Edward att skaffa pengar någon annanstans. Edward lydde inte och krig utbröt mellan kungens trupper och Edwards.
Engelsmännen var i strid mestadels listigare och grymmare. Inför ett stundande slag brändes byn Limoges och alla invånarna dödades, för att fransmännen inte skulle kunna söka skydd just där.
Edward hade börjat få problem med sin hälsa. Även hans far, kung Edward II, var krasslig. Edward reste därför hem till England igen, och skickade sin bror John till Aquitaine för att reda ut stridigheterna. John hade inte Edwards viljestyrka och kapitulerade snart för fransmännen.
Edward blev snabbt sämre, och insåg att han inte skulle överleva sin far för att ta över tronen. Hans sista gärningar som prins blev att sparka ut faderns älskarinna, och se till att hans son Richard blev utnämnd till tronarvinge. 1376 avled Edward, Svarte prinsen och begravdes under mycket pompa och ståt i Canterbury-katedralen.
