Hjälmar
Den del av rustningen som hängt med längst, är hjälmen. Den har förstås förändrats på en massa olika sätt under riddarhistorien.
Huvudsakligen skulle hjälmen inte kunna stå pall för hugg och slag, lika mycket som att den skulle kunna föra undan dem. Ett svärds- eller yxhugg som träffade en riktigt bra hjälm skulle bara glida utmed hjälmens yta, utan att kunna få in ett bett.
|
Här nedan ser du flera olika hjälmar!
En normandisk hjälm från 1000-talet. Den täckte bara huvudet ovanför ögonen, men hade ett skydd som gick ner över näsan.
En cervelliére; en mycket effektiv liten hjälm, som också skyddade en del av nacken mot hugg. Föregångaren till basinet-hjälmen.
En tunnhjälm från 1200-talet. Den ger skydd åt hela huvudet, men var mycket varm och tung.
Det kunde inte har varit något vidare att springa omkring med den här på huvudet i Mellanösterns öknar, vilket korsriddarna fick göra.
Den består av tre bitar metall, som är sammanfogade med nitar. Tunnhjälmarna fanns i flera modeller med olika ögonspringor och andningshål.
Efter det att de blivit omoderna användes de fortfarande som så kallade "begravningshjälmar", och lades på riddares kryptor eller hängdes ovanför.
|
|
En tunnhjälm som tillhört Henrik V. Den användes som begravninghjälm då han dött.
En tysk basinet från ca 1370. För att slippa de tunga tunnhjälmarna hade man satt ett uppfällbart visir på hjälmen. Det gjorde det både lättare att andas i den, och att ta av den.
Till vänster en norditaliensk basinet från ca 1390. Just den här modellen var mycket populär och kallades "gristrynet".
En stor-basinet från spanska Pamplona. Den skyddade hela nacken och en bit av axlarna. Från ca 1425.
Nedanför är en engelsk järnhatt från 1400-talet. Den bars som en vanlig hatt av fotsoldater och vakter.
|
|
Järnhatt från 1200-talet. Den användes bl a av korsfarande riddare som fann den behagligare i Mellanösterns varma klimat, än de stora tunnhjälmarna.
Den här tyska järnhatten från ca 1460 gick längre ner över ansiktet än vad som var vanligt. Man hade därför springor för ögonen, liksom på tunnhjälmarna.
Barbut-hjälm från mitten av 1400-talet. Den täckte hela huvudet, men hade en T-formad öppning för ansiktet.
Sallet-hjälm från Norditalien, ca 1450. Den här liknade järnhatten , men hade ett litet visir som skyddade näsan och ögonen.
Salleten blev snabbt mycket populär, och italienarna tillverkade hjälmar i mänger som sedan såldes över hela Europa.
Till höger en tysk sallet av enklare form, utan visir. Från ca 1470.
Norditaliensk sallet från år 1500. Den här modellen täcker hela huvudet.
|
|
Till höger en tysk visirhjälm från 1510. De här hjälmarna hade samma form (ungefär) som människohuvudet, och ett visir i två höj -och sänkbara delar.
Den övre halvan kunde höjas för att riddaren skulle se bättre, och då var större delen av ansiktet ändå skyddat.
En tysk paradhjälm från 1530-talet. Visiret är format som ett örnhuvud. Resten av hjälmen är graverad med olika vackra mönster.
Nackdelen av halskragen lyfts bort då man tar av eller på hjälmen.
|
|
En sydtysk "grodmun", en populär hjälmmodell som användes vid tornerspel. Meningen var att skydda så mycket som möjligt av huvudet, och dessutom förhindra nackskador.
För att åstadkomma detta låstes hjälmen fast vid bröstplåten.
Den är från slutet av 1400-talet.
Norditaliensk burgonet-hjälm från ca 1510. Det här var en modell som överlevde riddarna, och användes av soldater under resten av 1500-talet.
Man bar aldrig en hjälm på det bara huvudet. När de stora tunnhjälmarna var populära bar man ett vadderat huvudskydd, som dessutom hjälpte till att hålla hjälmen på plats.
|
