Rustningar
Här kan du se olika rustningar! Längst ner på sidan så får du se hur riddaren blir klädd i sin rustning!
Tvärt emot vad man kan tro kunde riddarna röra sig mycket smidigt i sitt pansar.
Det är faktiskt sant att vissa riddare kunde slå en volt i full rusting!
Karolingisk soldat 700-800-tal
Under 700-800 använde Karl den Stores soldater rustningar som börjar likna riddarnas.
Kroppen skyddades ofta av en väst av hopfogade metallplattor.
Benen och armarna var fortfarande ganska oskyddade, men gjorde att man kunde röra sig snabbt.
Läder användes mer än metall för att stoppa hugg och slag. Järnnitar i läderarbetet fungerade som extra skydd.
Svärdet var ganska kort, som i alla andra delar av Europa vid den här tiden. Arbetet på svärdets handtag var ofta utsirat och vackert, inte helt olikt många vikingasvärd.
Sköldarna var ganska små, eller man ska kanske säga lagom stora. De blev betydligt större senare.
Hjälmen är sammanfogad av fyra metallplattor. Liksom svärdet är hjälmarna ofta vackert dekorerade.
Normand tidigt 1000-tal
Den här normandiske soldaten har en tunika av läder som täcker nästan hela hans kropp.
Den slutar strax nedanför knäna och vid armbågarna. På tunikan finns som extra skydd en massa ringar fastsydda. Det här är början på det som snart skulle bli riddarens vanligaste skydd; rynjan.
Under lädertunikan bars andra vadderade plagg som också skulle hjälpa till att lindra smällarna från hugg och slag.
Svärdet liknar mycket andra svärd i Europa vid den här tiden, till exempel vikingarnas. Det hängdes från en läderrem som ofta gick över ena axeln på soldaten.
Skölden är så lång att den nästan skyler hela kroppen. Det här kunde vara till hjälp då man stred på marken, men till häst var den bara i vägen. Skölden var gjord i trä, med knappar och nitar av järn. På insidan satt läderremmar, som man trädde in armen i.
Stridsyxan var ett arv från vikingarna. Många normander hade vikingar som förfäder.
Hjälmen av järn täcker bara överdelen av huvudet, men ett stort nässkydd skyler den känsliga delen av ansiktet.
Normand 1066
Så här såg antagligen de flesta av de som landsteg i Hastings ut.
När man tittar på Bayeux-tapeten som visar slaget hittar man många soldater med den här utrustningen.
Svärdet är enkelt men elegant. Huvudsaken var att fästet bildade en korsform, så att det också kunde vändas upp och ned, och användas som ett tillfälligt altare vid den kristne soldatens bönestunder. Svärdet hängdes allt oftare från ett bälte runt midjan.
Brynjan är nu det vanligaste skyddet, och har ersatt lädertunikorna. Brynjan består av ett nätverk av sammanfogade järnringar. Den täcker större delen av kroppen och huvudet utom ansiktet. Se bilden brevid!
Bara den högsta adeln eller militära ledarna lät tillverka bitar av brynja som skyddade armar och ben.
Skölden är fortfarande mycket lång. Den dekoreras gärna med färgfält i olika former. Det verkar inte som om dessa målningar hade någon särskild betydelse. Antagligen var de bara dekoration.
Hjälmen är toppig eller rund. Den här formen hjälpte till att lindra smällen från svärdhugg och liknande.
Riddare 1100-1200-talet
Brynjan täcker nu hela kroppen, även benen och armarna.
Riddaren bär på underkroppen ett par byxor av brynja som går ner över fötterna.
Händerna skyddas av handskar av brynja. Till en början ser de ut som tumvantar, men under 1200-talet blir de riktiga handskar med separata fingrar.
Precis som tidigare bär man vadderade kläder under rustningen för att den inte ska skava, och som extra skydd.
Man har börjat bära en tygtunika över brynjan. Detta är dels för att skydda brynjan mot rost, och för att heraldiken blivit populär.
Varje riddare bar nu en symbol för sin släkt på skölden och också på tunikan. De heraldiska bilderna kunde symbolisera tapperhet, trohet, eller några andra ideal som riddaren sade sig stå för.
Svärdet hade blivit något smidigare än vad det var tidigare. Svärd med blodränna i mitten var fortfarande vanligast.
Skölden var nu betydligt mindre än den tidigare varit. Den kunde lätt användas till att skydda riddaren då han satt till häst och stred med lans. Skölden var utan undantag formad som en spade.
Hjälmen täckte hela ansiktet, och var stor och tung. Den kallades ofta ”tunnhjälm” på grund av sitt utseende. Man hade en smal springa att se ut genom och flera små hål eller springor runt munnen som släppte in luft.
Riddare 1300-talet
Brynjan är ännu det huvudsakliga skyddet, men man har alltmer börjat använda delar av plåt-rustning för att skydda armar och ben. Dessa delar sitter ihop i ett stycke, och är ledade vid armbågarna och knäna.
Hanskarna är också gjorda av plåt, liksom speciella skor, som skyddar framdelarna av fötterna.
Under alltihopa bär riddaren brynja. Tunikan har blivit kortare och används nu bara för att skyla bålen och höfterna.
Svärdet har börjat uppträda i en ny modell. Det har blivit spetsigare och har en upphöjt rygg mitt på klingan, så kallad ”diamantskärning”, istället för blodränna. Den här formen gav svärdet större spänst och gjorde det lättare att sticka med. Det visade sig vara effektivare att tränga igenom en brynja genom att sticka än hugga.
De tunga tunnhjämarna är nästan helt borta, och har ersatts med lättare huvudskydd som nästan liknar många moderna hjälmar.
Bälten av metallplattor är populära som hängare för vapen.
Riddare 1400-talet
Större delen av kroppen täcks av skyddsplåtar, bland annat annat ett bröstharnesk.
Just denna bit av rustningen fanns i en bröst– och en ryggdel, som sedan hölls ihop med läderremmar eller metallhakar.
Tunikan har försvunnit helt, liksom skölden.
Med så stora delar av kroppen skyddade, valde man istället att ha bägge händerna fria för att kunna greppa två vapen samtidigt, till exempel svärd och stridsklubba.
Hjälmen har fått ett skyddande visir som kan fällas upp och ned, och kallas basinet. Just den här ”gristrynade” hjälmen var en mycket populär modell.
Vid knävecken och armbågarna har små vingar tillkommit. Dessa hjälpte till att skydda lederna mot svärdsstick.
Italien var det ledande landet i utveckling av plåtrustningar och hjälmar.
Riddare i slutet på 1400-talet
Riddaren är nu helt inkapslad i plåt. För den som har pengar är det populärt att låta gravera in dekorativa mönster på rustningen, särskilt bröstplåten.
Just den här rustningsmodellen kallades ”tysk” eller ”gotisk”, och var mycket vanlig. De flesta rustningar av den här typen tillverkades i Italien för export till utlandet.
Armbågsskydden är lösa delar som träs på.
Skorna ser ganska lustiga ut på den här riddaren. De långa näsorna på tårna fyllde ingen speciell funktion, utan var en ren modefluga.
Man brukar nu också hänga på speciella delar för att skydda höfterna, och en krage runt halsen.
Den här modellen av hjälm kallas sallet, och täcker större delen av ansiktet ner till överläppen. Halsskyddet sticker upp under hjälmen och skyddar resten . En sallet gick oftast ner en bit över nacken och hade ett litet visir som kunde fällas upp.
Tvåhandssvärden börjar bli populära.
Riddare på 1500-talet
Nu ser riddaren ut som man ofta tänker sig honom. Brynjan syns mycket lite, men finns fortfarande där under plåtpansaret.
Bröstplåten är ofta vackert dekorerad på olika sätt. Just den här ”randiga” rustningen kallas fluted, och hela modellen fick namnet ”Maximillian-rustning”, efter en tysk kejsare som först bar den.
Axlarna är skyddade av stora rustningsbitar. Från dessa brukade man ibland hänga runda metallbitar som föll in i den oskyddade armhålan, då riddaren lyfte armen till exempel till ett hugg. Man hade alltså tänkt på det mesta.
Hjälmen var nu formad mer efter huvudet, och visiret var uppdelat i två bitar, en del som täckte ögonen, och en som täckte munnen.
Det tog mycket lång tid att klä på en sådan här rustning – upp till en timme eller mer.
Paradrustning 1500-tal
Det här är en ren moderustning. För oss liknar den kanske mest en plåthöna, men på den tiden var den en mycket stilig utstyrsel.
Just den här rustningen är en tysk modell från 1525. Den tillverkades åt adelsmannen Albrecht von Brandenburg, och användes till parader och offentliga framträdanden.
Tyskarna var specialister på att hitta på rustningar med djurlika drag. Fåglar, lejon och fiskar var populära motiv. Man kan ju fundera över hur lång tid det tog för Albrecht att få på sig den här...
Tro det eller ej, men man kunde faktiskt sitta upp till häst iklädd rustningen. Plåtkjolen hade ett par borttagbara delar där fram och där bak, så att riddaren kunde sitta på en sadel.
Paradrustningar av den här typen var populära i tornerspel under 1500-talet. Ju märkligare design och utseende desto bättre, men de var troligen livsfarliga att slåss i.
|
En riddare på 1200-talet blir klädd
Ungefär så här gick det till då en adelsman klädde sig inför t ex ett tornerspel.
Han hade alltid en eller flera väpnare till sin hjälp.
|
En riddare på 1400-talet blir klädd
De tunga rustningarna bestod av många delar, och tog sin tid att få på. Det var omöjligt för riddaren att få på sig rustningen utan hjälp från sina väpnare.
En fullständig rustning från 1400-talet vägde allt som allt 25-30 kilo. De kan verka otympliga att röra sig i, men eftersom de bestod av så många delar var de ganska smidiga.
Man brukar tro att riddarna måste hissas upp med kran för att kunna sätta sig på en häst. Detta blev inte fallet förrän de hopplöst klumpiga paradrustningarna kom till. Tvärtom finns det historier om riddare som rörde sig så lätt i sina ”plåtskinn”, att de kunde slå volter.
Framåt slutet av 1500-talet hade eldvapnen börjat bli vanliga i krigföring. En man med en stor musköt (tidigt gevär) kunde på långt håll skjuta ner en ridande riddare utan fara för sitt eget liv.
Då blev helt enkelt rustningarna omoderna, och man valde att klä sig lättare. Man behöll vissa delar som bröstharnesk, hjälm, och i vissa fall armskydden.
