Svärd
Av alla vapen är det svärdet man mest förknippar med riddaren. Det var också det vapen som var mest värdefullt för riddaren själv.
Svärdet hade flera innebörder. För det första var det ett mycket effektivt vapen. Man bar det hela tiden vid sin sida, drog det snabbt och utdelade, om man var skicklig nog, ett dödande stick eller hugg. För det andra bildade svärdet en naturlig korsform med sitt handtag och parerstång.
Riddaren var en kämpe som företrädde kristendomen och svärdet blev en symbol för både riddarens kraft och Guds makt. De två eggarna på svärdsbladet visade att riddaren tjänade både Gud och folket.
Då riddaren knäböjde och vände svärdet upp och ned med spetsen mot marken, bildade handtaget ett kors mitt för hans panna. På så sätt fungerade svärdet också som ett mini-altare som riddaren alltid hade till hands vid sina bönestunder.
Svärdsvård var ett viktigt inslag i riddarens tillvaro. Ett präktigt vapen vart värt att vårda väl. Det fick inte stå för länge i sitt fodral, utan togs ut för att luftas ibland. Man oljade in klingan för att skydda den mot rost. Det fanns också olika sorters stenar som användes för att bryna eggarna och hålla svärdet vasst.
För det mesta skötte riddaren själv dessa sysslor, men en pålitlig väpnare, som kanske själv tänkte bli riddare någon gång, kunde ibland få sköta om uppgifterna.
Många hjältar i riddarhistorier har satt personliga namn på sina svärd. Hjälten Roland från Karl den stores hov kallade sitt vapen för Durendal. Svärdet Ascalon sägs ha tillhört St George (St Göran), och Albion tillskrivs ibland Robin Hood. Det mest kända av alla sagosvärd är troligen kung Arthurs Excalibur.
Svärdet har gått en lång väg under sin utveckling, och har sett ut på många sätt med många funktioner. Huvudsakligen handlade det om att kunna svinga det så smidigt som möjligt. Ur riddarsvärden kom senare värjan, som var det populäraste försvarsvapnet fram till pistolerna.
1) Fäste
2) Kavel
3) Knapp
4) Parerstång
5) Klinga
6) Egg
7) Spets |
|
Så här kallas de olika delarna på ett svärd.
För det mesta såg riddarsvärdet ganska lika ut, men det fanns olika typer av knappar.
Hjulformad |
Skivformad |
Kulformad |
 |
|
|
Paranötsformad |
T-formad |
Svampformad |
Fiskstjärtsformad |
Triangelformad |
Lodformad |
Skidorna, som svärdsfodralen kallades, var gjorda i läder, oftast med en så kallad "doppsko" i metall längst ner. Man hade olika typer av upphängning vid ena höften.
Till en början var det vanligt att fästa skidan vid en rem som gick över ena axeln, som till höger.
Det här var en vanlig upphängning under medeltiden. Svärdet var både rörligt då de skulle dras, och höll sig på plats när man gick eller red.
Vissa riddare föredrog att helt enkelt bära ett långt midjebälte som man kunde sno in svärdet i.
|
Det här är början på riddarsvärdet. I Skandinavien och andra delar av Europa hittade man den här modellen under 700-800-talet. Man håller svärdet i en hand och hugger med det.
I mitten finns en djup skåra i bladet som kallas "blodränna". Den gjorde det lättare att dra ut klingan då man stuckit in det i en motståndare. Det gav också spänst åt svärdet.
Det var ungefär 80 cm långt.
| |
Svärdet har fått sitt korsformade fäste. Den här tyska modellen med sin paranötsknapp var vanlig under 1100-talet.
Det var ungefär 85 cm långt.
|
|
|
Ett italienskt svärd från slutet av 1100-talet. De spanska och italienska svärden höll högst kvalitet under hela medeltiden.
Det var också i dessa länder som förbättringar av vapnet dök upp.
Svärdet har fått spetsigare klinga, och går också att sticka med. Hela fästet är bekvämare att hålla i, och parerstången är aningen böjd.
Detta svärd var ungefär 90 cm långt.
| |
Ett svärd med skida som tillhört helgonet St Maurice, ca 1200-1250.
Det här var antagligen ett mycket bra vapen.
Detta vapen var ungefär 90 cm långt.
|
|
|
Ett huggsvärd, eller falchion, från Storbritannien, ca 1260.
Det här var ett populärt svärd på slagfältet. Det var vasst och tungt, och klippte rätt igenom de flesta brynjor.
Huggsvärdet var ungefär 80 cm långt.
| |
Svärd från 1300-talet. Klingan är gjord för att kunna sticka igenom läder och brynjor.
Den är också "diamantformad", vilket betyder att den har en upphöjd rygg istället för blodränna.
Detta gjorde svärdet starkare. Hela klingan har också blivit något kortare.
Svärdet var nu ungefär 75 cm långt.
|
|
|
Ett litet svärd, kallat baselard, som var omtyckt i England och Schweiz.
Ibland var handtaget gjort helt i metall, ibland av trä.
Detta svärd var cirka 60 cm långt.
| |
Ett tyskt en och en halvhands-svärd från 1300-talet.
Det här svärdet var ungefär 110 cm långt.
|
|
|
Ett italienskt tvåhandssvärd från början av 1400-talet, cirka 140 cm långt.
Dessa vapen har också kallats "bastardsvärd", eller "en och en halv handssvärd", beroende på hur lång kaveln var.
Då plåtrustningen täckte allt större delar av kroppen, ändrades sätten att slåss på. Antingen kunde man skaffa smidigare och spetsigare svärd som kunde sticka i springorna mellan rustningen, eller fick man använda tyngre vapen som klöv rakt igenom motståndarens försvar.
Man slogs förstås inte hur som helst med ett så här stort svärd, men de var smidigare än vad man kan tro.
|
|
|
Ett italienskt svärd från första hälften av 1400-talet. På ena sidan av parerstången finns en liten ring, så kallad "bygel".
När man grep om svärdet lade ibland man pekfingret över pararstången för att kunna styra vapnet snabbare och lättare.
Prova gärna på ett träsvärd, så får du se hur det funkar. Bygeln fanns där för att skydda fingret mot hugg.
Det här italienska svärdet var ungefär 100 cm långt.
|
|
|
Ett spanskt svärd från slutet av 1400-talet. Det här har dubbla byglar.
Längden på detta svärd var cirka 80 cm.
| |
Svärd från Venedig från cirka 1470.
Här har man vänt ned ena halvan av parerstången över handen som extra skydd.
Svärdet från Venedig var cirka 75 cm långt.
|
|
|
En cinqueda, ett italienskt svärd från ca 1500. Trots sitt märkliga utseende var det ett populärt vapen bland vanliga människor i medeltidens Italien.
Det har fått sitt namn av att man kunde lägga fem fingrar över bladet där det mötte fästet. Den fanns också i mindre variant som dolk.
Cinquedan var ungefär 60 cm lång.
| |
En katzbalger, ett vanligt svärd bland tyska soldater under 1500-talet.
Parerstången är formad som ett S.
Katzbalgern var ungefär 70 cm lång.
|
|
|
En tidig italiensk värja från 1560.
Nu går byglarna ner över handen och skyddar den helt.
Det var vapen som de här som konkurrerade ut de vanliga riddarsvärden. Värjan var ungefär 100 cm lång.
|
|
|
Ett stort tvåhandssvärd från Venedig, ca 1570.
Förutom den vanliga parerstången, går det också ut ett par ringar som skyddar händerna från det andra hållet.
Spetsarna som går ut från klingan är både till dekoration och nytta. Den första tredjedelen av klingan brukade vara klädd med metalltråd eller läder så att man kunde greppa den med ena handen.
Detta gjorde det lättare att snabbt svänga det långa svärdet.
Spetsarna på klingan såg till att man inte halkade med handen.
Under en tid var det populärt bland adelsmän att duellera med de här jättesvärden. Den svenske kungen Erik den 14:e var mycket bra på detta.
Det här svärdet var ca 165 cm långt.
|
