Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Att önska

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 14 år från Stockholm, Täby.

Felix var vettskrämd.
Han sprang igenom skogen, mitt på natten.
Vingar.
Han önskade att han hade vingar.
Så att han kunde flyga iväg och sedan störta och dö.
Han skämdes över det han hade gjort.
Nej.
Det han kände var inte skam.
Utan ångest.
Dödat djur hade han gjort förr.
Men nu hade han dödat människor.
Nej.
Inte dödat.
Han hade slitit halsen av både män, kvinnor och barn.
Dom som jagade honom skulle inte visa någon nåd.
De skulle skjuta honom, de skulle bränna honom på bål.
De skulle flå honom och bära hans skin som en kappa.
Ni kanske har gissat vad han var?
En varulv.
Jägarna och resten av de överlevande hade hagelbössor, högafflar och facklor.
De hade skjutit honom i armen och i benet och han orkade snart inte mer.
Fullmånen gick i moln och han fick sitt mänskliga jag tillbaka.
Han kastade sig in under en gran och låg alldeles stilla.
Han hörde hur de kom närmare och han såg till sin stora lättnad att de inte hade någon hund med sig.
De sprang rakt förbi granen och när allt var tyst smög han fram.
Han önskade att såren kunde sluta hindra honom från att gå ordentligt, men varför skulle det hjälpa att önska.
Han gick tills det blev gryning och då han kände doften av mat.
Trots det hemska skrovmålet igår kväll, var hans mänskliga jag hungrigt som… en varg.
Han följde doften tills han kom till en liten damm.
På andra sidan stod en flicka i hans ålder och fyllde sina två spannar med vatten.
”Hallå!” sa han.
Hon tittade upp och såg sedan förfärad ut.
”Nej, men vad har hänt med dig?”
Han orkade inte mer.
Han kollapsade.
Han såg hur flickan skrek något men han hörde inte vad och hur en kraftig byggd man kom från stigen bakom henne.
Sedan svimmade han.
Han vaknade av att något blött lades på hans panna.
Det var flickan som hade suttit vid dammen.
”Åh, har du vaknat nu?” sa hon med mild röst.
”Var är jag?” frågade Felix henne.
”Du är i min familjs stuga.” svarade hon. ”Jag heter Isabelle.”
Felix satte sig upp och beundrade rummet han var i.
Han låg i en säng, ombonad av mjuka kuddar och ett stort luftigt täcke.
Genom ett fönster intill sängen såg han skogskanten.
Hela rummet var så ljust och bekymmerslöst att han för ett ögonblick glömde bort sina.
Sedan högg det till i armen och i benet som om någon stack en kniv där.
Han stönade och sjönk tillbaka in i kuddarna.
”Gör det fortfarande ont?” sa Isabelle oroligt och tog hans hand.
Först ryggade han tillbaka.
”Ta det lugnt.” sa hon vänligt och log. ”Jag lovar att jag inte skadar dig.”
Sedan tog hon loss bandagen runt armen och baddade såret med en våt handduk.
”Vem sköt dig?” sade hon sedan.
”Det är… en lång historia.” svarade Felix avvikande.
”Du kommer få gott om tid att berätta för mig.” sa hon retsamt. ”Du kommer inte härifrån förrän såren har läkt!”
Det gick en tid och Felix och Isabelle var alltid sida vid sida.
De berättade allt för varandra.
Allt utom att Felix var en varulv.
Han insåg att han inte ville förstöra deras glädje genom att hon fick reda på att han var ett monster.
Det gick en månad.
Felix fick allt svårare att sova och men när han sov fick han hemska mardrömmar om att han satte eld på huset och där inne låg Isabelle och sov.
Hon blev bränd levande och varje natt vaknade han kallsvettig.
En natt, en fullmånsnatt vaknade Isabelle av att hon hörde märkliga ljud från Felix rum.
Hon tänkte tända ett ljus men månen var så stor, och sken så klart att hon kunde se utan vaxljus.
Hon gick ut i korridoren och fram till Felix dörr.
”Felix?” sa hon. Hon fick inget svar.
Hon öppnade dörren och höll på att svimma.
En lång varelse i Felix nattdräkt stod mitt i rummet, böjd över sängen och gnällde som en hund.
”Felix?” sa Isabelle. ”Är det du?”
”Kom inte nära.” sa han och även om hans röst var mycket skrovlig så hörde hon att det var Felix.
Trots hans varning gick hon närmare och sa:
”Är du en varulv?”
Hon lät inte skrämd utan mycket lugn.
Det var märkligt, tyckte Felix, för i vanliga fall skulle han ha blivit galen och dödat henne, men han kände igen hennes vackra ansikte och blev lugnad av hennes uppriktighet.
Hon smekte hans päls och satte sig på sängen.
”Berätta nu allt, min lilla varg.”
Felix berättade allt. Om hur han blev varulv, om hur det kändes att vara varulv och jakten för en månad sedan.
”Du måste härifrån.” sa Isabelle. ”Ta häst och vagn och lite mat och fly.”
”Tack.” sa Felix. ”Jag ska aldrig glömma dig.”
”Det hoppas jag verkligen inte, för jag följer med dig. Jag kan inte leva utan dig, det har jag förstått nu.”
Och så blev det.
De åkte från byn tidigt den morgonen.
En varulv och en flicka.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB