Något du måste förstå, min ängel

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 14 år från Stockholm, Täby.

Det var sent en fredags kväll.
Jag satt vid datorn även om klockan var kvart i tolv.
Jag väntade på Gabriel.
Han kom varje natt och satt utanför på min balkong men jag ville prata med honom.
Helt oväntat hörde jag steg från andra sidan rummet.
Jag vände mig om hastigt.
”Kan du inte sova?” frågade Gabriel. Han kunde vara extremt tyst. För att vara vampyr…
”Nej, det är inte det.” sa jag och satte mig på min säng. ”Jag ville prata med dig.”
”Är det något som är fel?”
”Nej, allt är bra… Det är bara det att…”
Han satte sig bredvid mig.
”Vad?”
”Det är svårt att säga, men…” Jag tog ett djupt andetag. ”Det känns så konstigt att inte prata med dig i skolan, jag menar… Jag vill kunna vara med dig på dagen också.”
”Jag vet.” sa han allvarligt. ”Jag… vill också vara med dig på dagen. Men jag trodde att det skulle vara säkrare för dig om du inte var det.”
”Men om något händer, så beskyddar du väl mig? Jag menar du behöver väl inte döda någon av våra klasskamrater igen?”
”Nej då.”
”Okej… Ska vi säga att vi är typ, ihop?”
”Är vi inte redan det?” sa Gabriel och log.
”Jo, ungefär…”
Nästa dag gick vi till skolan tillsammans.
I klassrummet stirrade alla på oss och viskade:
”Jag hörde att han gav en stor summa av sitt arv till hennes pappas firma och att hon går ut med honom i gengäld…” sa någon av killarna.
”Jag tror att hon har lagt en förtrollning på honom, varför skulle han annars vara ihop med henne?” sa en av tjejerna.
Men jag brydde mig inte. Jag var lycklig med honom och jag visste att ingen skulle få reda på sanningen med så många rykten som svävade runt om oss.
”Jag hörde att han är vampyr…” sa någon och jag stelnade till där jag satt i bänken. ”… och att hon är varulv.”
Jag andades ut.
När dagen var slut viskade jag till Gabriel:
”Jag går hem nu, vi ses inatt.”
”Ja.” fick jag till svar.
Jag gick där på vägen bredvid den stora grusbacken, där småbarn åkte pulka och stjärtlapp på vintern när jag hörde några cykla förbi.
Innan jag hann reagera kände jag hur någon knuffade till mig i ryggen. I nästa sekund föll jag nedåt i grusbacken.
”Bitch!” hörde jag någon skratta där uppifrån, medan jag rullade nerför backen.
Jag fick smutsiga sår och min arm verkade nästan ha farit ur led.
Jag kom ner till slutet av backen och det smed i varenda vrå av min kropp.
Jag visste att i sådana här händelser skulle man inte röra sig, ifall man kunde ha brutit något.
Gabriel stod högst upp på backen och hoppade ner.
Med tanke på hur högt uppe han var och hur mjukt han landade bredvid mig, kunde vem som helst förstå att han inte var en vanlig kille.
”Sanna...?” frågade han oroligt och granskade ett sår på min vänstra kind. ”Lever du?”
”Kla- klart jag gör, jag andas ju…”
Han lyfte mig försiktigt och sa:
”Vi måste ringa efter ambulans…”
”Använd min mobil.”
En halv timme senare låg jag i en sjuksäng på den lokala akutmottagningen med Gabriel sittande på en stol vid ena sidan.
Min doktor, dr Stig Fredriksson, kom in och sa:
”Ja, vad ungar tar sig till i dessa tider. Sa du att det var någon som knuffade dig, vännen?”
”Ja…” svarade jag.
”Ja, det var ett elakt litet bus!” sa han och skrockade.
”Elakt litet bus!?” skrek Gabriel åt honom. ”Det var ju rena mordförsöket! Om du hade sett backen så hade du förstått att hon kunde ha dött!”
”Ta det lugnt, pojk! Annars måste jag be dig att lämna rummet!” sa docktorn skarpt.
Gabriel såg ut att vilja ge svar på tal men jag sa:
”Snälla, Gabriel.”
Han såg argt på docktorn men sedan satte han sig hos mig igen.
”Åh, visst ja!” sa Stig och började gå iväg, ut ur rummet. ”Sanna, dina föräldrar kommer snart för att besöka dig.”
I nästa sekund rusade både mamma och pappa in i rummet.
”Åh, Sanna! Hur mår du, gullgumman?” sa mamma och sprang fram till sängen.
”Sanna, jag lovar dig, jag ska polisanmäla monstrerna som gjorde det här mot dig och… Vem är det här?” sa pappa och ställde sig att stirra på Gabriel. ”Var- var det han som gjorde det?”
”Nej, pappa…” sa jag och vände mig mot Gabriel. ”Kan du gå ut en stund? Jag måste prata med dom.”
Han sa inget men reste sig, kramade min hand och gav mig en menande blick. Sedan gick han ut ur rummet medan pappa fortfarande stirrade efter honom.
”Sanna, vem var det?”
”Bara en klasskompis.” sa jag.
”Han såg ut som mer än en klasskompis…” sa pappa fundersamt.
Mina föräldrar stannade i en halvtimme innan jag övertalade dom att gå hem och inte oroa sig.
Då kom Gabriel in igen och nu kom han bärande på en massa saker:
En stor brun teddybjörn, en hjärtformad choklad ask och en bukett blommor.
”Jag tänkte bara ge dig den här…” sa han och lade blommorna i knät på mig. ”Men jag kunde inte motstå björnen.”
”Och chokladen?” sa jag och brast i skratt. Han såg så rolig ut.
”Jag tänkt att du kanske var hungrig…”
Vi skrattade.
Han var rolig, snygg och smart.
Vampyr var bara ett plus.