Ingen annan förutom jag

Skriven av Maja, 11 år från Norrköping.

Hjärtslitande skrik och rop på hjälp ekar i tunnlarna. Ledaren blinkar förstrött och fortsätter oberört att vandra vidare. Min mage knyter sig samman när vi kommer fram till en stor port med gyllene handtag.

"Så, öppna nu dörren. Se så, du kan", säger hon till en mager flicka i ledet. Flickan trippar änsligt fram och tar tag i handtaget. Nu bidrar en i VÅR grupp med ett av de ekande ljuden i tunnlarna. Jag blundar och trycker händerna hårt för öronen, men någon rycker bort händerna och min nyfikenhet vinner. Jag öppnar ögonen för att se vem det var, men ser något helt annat. Flickans hår har rest sig och jag förstår mycket väl att hon blivit utsatt för en kraftig elstöt.

Ledaren skrattar uttryckslöst och sparkar upp dörren. "Dumma flicka", muttrar hon. "Vem vet inte om att handtaget är laddat med ... ja, mycket volt? Hon kan inte pluggat bra i skolan."

Rummet innanför porten skulle sett trevligt ut om jag inte visste vad som väntat oss. En tunn glasskiva låg på mörka stenblock och var disken i receptionen. Det fanns svarta soffgrupper i skinn och på borden framför låg dukar. Blommor stod i höga, böljande vaser. Hela rummet luktade svagt av vanilj och viol. Min grupp tittade runt omkring sig, men blev bokstavligt talat tagna i nackskinnet av vår hjärtlösa ledare. Det är bara jag som inte rör mig en millimeter.

Vi fortsätter in i rummet och hamnar i en mörk men varm korridor. Plötsligt slår hettan upp i lågor. Alla skriker till. Ledaren trycker på emblemet på sitt armband och ett rep tar fäste där i taket där lågorna inte hunnit upp än. Ingen annan förutom jag försöker trycka på emblemet. Jag hissas upp från lågorna. Ledaren ser ursinnigt med förvånat på mig. Hon siktar en magspark mot mig, men jag som tränat både karate och taekwondo i flera år, vet precis hur man hanterar det. Jag vänder och vrider på ledarens hårda kroppsdelar, och till slut knycker det till i benet med ett metalliskt läte. Jag har segrat!