Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Drömmen

Skriven av Elina, 15 år från Sävar.

Hon visste att det var omöjligt. Omöjligt, vanskligt och rent av skamligt att tänka på. Något förbjudet, något som inte fick nämnas. Därför låg tystnaden som en mur runt henne och avskiljde henne från alla andra. Hon hade ibland försökt se om det fanns något hål i den muren, något som gjorde att hon kunde nå ut till en annan människa, någon som accepterade och lyssnade på henne. Någon som lyssnade på hennes dröm. Den där tysta drömmen. Den hade alltid vilat inom henne, och gick alltid genom hennes tankar, och skulle göra det i all evighet. Varje gång hon öppnade munnen ville den trilla ut. Därför talade hon inte mycket. Ingen människa fick veta om hennes dröm. Hon hade inte ens berättat om den för sin pappa, när han fortfarande levde. Hennes mamma hade dött när hon föddes. Därför visste hon att hennes far hatade henne, Han hade förstås aldrig sagt det rent ut. Han hade bara gjort som alla andra och slätat över det med ord som "Det var inte ditt fel". Hon visste så väl att det var hennes fel. Det tyckte iallafall alla andra. Hon hade försökt vinna sin faders kärlek genom att vara skötsam och snäll. Därför hade de andra barnen aldrig gillat henne. Hon var det man kallade "töntig". De "populära" hade gjort som deras natur och föregångare hävdat och helt enkelt fryst ut henne. Och eftersom alla andra strävade efter att nå deras upphöjda ställning hos dagens ungdom hade ingen av dem någonsin sagt ett vänligt ord till henne.
Hon var inget barn längre, hon var på gränsen till vuxen ålder, och hade ännu inte uppfyllt sin dröm. Hon var så rädd, så rädd för att inte våga visa sin dröm för någon annan, men samtidigt ännu mer rädd för att berätta den. Hon hade varit på väg att berätta för sin far, men han hade dött i den där bilolyckan, precis när hon tagit mod till sig. Också hon var närvarande då det hände. Hon hade överlevt, men hon kunde inte påstå att hon tyckte att det var ett bättre öde. Nu var hon helt ensam. Även om hennes pappa inte varit särskilt förtjust i henne hade hon ändå kunnat lita på att ha ett hem att komma tillbaka till. Nu bodde hon i ett källarrum under en familj med tre barn, trillingar, i hennes ålder. Hon ville inte jämföra det med ett hem. Alla barnen var flickor, och de hatade henne också. Hon misstänkte att det var svartsjuka, precis som med alla tjejer i skolan. Hon visste om att hon var vacker. Vacker, vänlig och skötsam. Så varför hatade alla henne?
Allt hon hade var sin dröm. Hon hade en hel skrivbok full med funderingar om sin dröm, även om det mest var en rad som upprepades om och om igen. Den som gick igenom hennes huvud varje gång hon sade ett ord, varje gång hon rörde sig, varje gång hon andades. Den som hon skrek ut i sin kudde så när som på varje natt.
Snälla, snälla, älska mig!

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2024 Unga Fakta AB