En osannolik historia på sommarläger

Skriven av Carolina & Jessica, 12 år från sollentuna.

Det var när vi gick ner till flodstranden tidigt på morgonen som jag fick syn på Katrin och då var hon redan död. Jag gick dit för att hämta vatten. Vattnet var så klart och rent , men ingen hade börja tvätta eller diska än. Jag stod på bryggan och hade just dragit upp spannen och som jag höjde huvudet fick jag syn på en par kläder som flöt under trädet där borta vid flodkröken. Jag trodde att någon som tvättade kläder hade varit oförsiktig och låtit strömmen föra bort kläderna. När jag såg åt det hållet fanns bara Stina där borta. Jag ropade till henne: ”Stina , strömmen har tagit din tvätt!”. Hon svarade inte. Jag skrek till och Stina kom rusade och vi sprang dit bort. Visst var det en människa? Inte var det kläder, inte. Ansikte var vänt uppåt och hela huvudet var ner sänkt i vattnet, det var bestämt en flicka – å, det var Katrin! Vi blev så rädda att benen knappast ville bära oss. Den där tidiga morgonen var Stina och jag ensamma där nere vid stranden. Vi började hojta:” Kom hit! Här är det någon som har drunknat!” Först kom Tant Amy springande ner för slänten med några kläder i handen. Alla andra flickorna från stugorna kom springande ner för att se vad som hade hänt. Sen kom gamle Göran , han som driver bageriet på ön! Han hade också hört hur jag skrek. ” vad står ni här och glor för? Vi måste väl dra upp henne ur vattnet!” Det var gamle Göran som skrek det. Allesammans gav vi oss ut i vattnet utan att ge oss tid att ta av oss kläder och skorna. Men inte kunde vi dra upp henne. Hennes hår hade fastnat i trädets rötter. Göran skrek ”hon andas inte längre!” När vi hade fått upp henne på stranden hade många människor samlats där. Klockan var då mellan fem och sex på morgonen. Det hade ljusnat men solen hade ännu inte gått upp. Sen var det någon som skrek: Försök med mun mot mun!. Hennes ansikte var vitt som ett pappersark, hennes läppar var blå svarta och magen hade svullnat upp. Men det var allt för sent. Hon var död. Sedan dess har det hänt mycket. När jag kom tillbaka till skolan hade jag träffat en bekant som berättade Katrins historia. Hennes mor blev sjuk och dog förra året. Katrin hade en äldre syster men hon var gift och bodde långt borta. De var bara hon och hennes lille bror som blev kvar hemma hos pappan. Och han hade ett rykte att vara en riktig satgubbe som slog henne vad än hon gjorde. Gubbens ilska gick ut över Katrins mamma innan hon gick bort. Hon berättade att hennes dotter delade bänk med Katrin i skolan och dom var bästisar. Och en dag gick hon hem till Katrin och frågade om hade lust att följa med på bio. Då satte Katrins pappa igång och sa att det blir inte någon bio för Katrins del, av sånt blir man bara förvildad av. Böcker fick inte Katrin läsa för pappan. Det gjorde hon alltid i smyg. Det var en gång när pappan fick syn på en stor bok , brände han upp den i öppna spisen. Sådant var Katrins liv! Jag kommer väl ihåg när han kom springande till stranden. Han haltade lite för att han var förlamad i det ena benet. Darrande i hela kroppen kröp han fram till Katrin och kramade hennes hand. Hur dog Katrin det är ännu oklart. Men hennes pappa dog på eftermiddagen samma dag.