En enda dag!!

Skriven av Emmy Hallare, 11 år från Vaxholm.

Jag vaknade av väckarklockans idiotiska pipande. pip-pip pip-pip, lät den. jag trevade med handen på nattduksbordet och hittade tillslut den skrikande veckarklockan. jag tryckte på snooze knappen och vände mig på mage. Jag blundade och försökte somna om. jag hoppades att jag skulle somna så djupt att jag inte skulle höra veckarklockan igen och därför slippa den kommande skoldagen. Men naturligtvis somnade jag inte. när veckarklockan började pipa igen tände jag lampan och stängde av den. Jag steg upp klädde på mig så som jag alltid gjorde alla skoldagar i veckan. jag gick ut i det tomma, stökiga köket och började bre en macka. på bordet låg en lapp, jag läste den medan jag bredde. Såhär stod det: hej gumman jag har åkt till jobbet, du kan väl plocka undan det viktigaste av frukosten innan du går! jag kommer hem kl tio ikväll, vänta inte på mig du ska ju upp tidigt imorgon också! PUSS/ Mamma.

jag tittade på lappen en stund, den var slarvigt skriven, mamma hade antagligen haft bråttom när hon skrev den. Jag knöglade ihop lappen och slängde den bland de hundratals andra lapparna som låg i papperskorgen. Nähä, tänkte jag. ännu en dag utan att se röken av mamma. enda sen pappa blev sjuk hade mamma jobbat aldelles för mycket! Jag önskade att det kunde vara som förr, när pappa var frisk och mamma inte jobbade så mycket. Jag lägntade efter de mysiga fredagskvällarna framför tv:n som vi brukade ha. Men allt det var borta nu. Familjen var splittrad. min storeborosa hade flyttat hemifrån och bodde nu i U.S.A, mamma var jämt på jobbet och pappa låg på sjukhus och kvar i vårat gammla hus, det som alltid förr haft en lycklig och fin familj inuti sig, fanns bara jag. Plötsligt vaknade jag ur mina sorgtankar, jag gav klockan en snabb blick och blev sen lugn. jag kunde äta frukost i lugn och ro, det var lågnt kvar tills skolan började. jag åt min macka och hällde sen upp fil och flingor i skålen, när jag hade ätit upp det gick jag till badrummet för att borsta tänderna.

Jag kom precis en minut innan lektionen skulle börja, en perfekt tid! man behöver inte vänta och man kommer inte försent. Efter en minut kom läraren in i klassrummet följd av de siasta eleverna. Min lärare var en medelålders kort och lagom smal kvinna med håret alltid uppsatt i en knut och gammeldags kläder. hon började första lektionen med ett kort "godmorgon barn!". Sedan började hon mala på om matte tal och allt såndär som lärare alltid snackar om. när det tillslut ringde ut efter en lång plågsam lektion, sprang alla de andra ut ur klassrummet som skrämda myror. Jag sprang inte med dem, jag gick lugnt och stillsamt ut ur klassrummet. En gång i tiden hade jag haft två bästisar. Frida och Julia. ingen av dem hade flyttat eller bytt skola, nej de gick fortfarande kvar i samma klass och de hängde jämt ihop, det var bara det att jag för ungefär tre år sedan, samtidigt som jag fick veta att pappa var sjuk och mamma började jobba så mycket, började dra mig tillbaka, bli tyst och inte vilja leka efter skolan. jag hade glidit ut ur gänget helt enkelt. til en början hade Frida och julia viljat ha tillbaks mig i gänget som förr men efter att jag sagt ifrån och inte viljat hade de gett upp. Ibland pratade jag lite med dem och de var inte taskiga mot mig på nåt sätt, jag var bara inte deras bästis längre. men det gjorde mig inget att inte ha några kompisar, jag ville vara för mig själv, jag gillade att bara tänka tillbaka på tiden då livet var härligt, och roligt att leva, det var dem tankarna jag levde på utan dem skulle jag inte finnas kvar, jag skulle vara borta, försvunnen, död... kanske det?

efter skolan gick jag hem direkt. jag visste vad som väntade därhemma. Tystnad. stum ihållande kall, tystnad. när jag kom hem blev jag störtförvånad och var närapå att svimma., för vem satt vid köksbordet om inte... Andereas!!! min brorsa som bodde i U.S.A ! jag sprang fram och slog armarna om honom. det blen en lång hjärtlig kram. Åh vad jag har längtat efter dig! fick jag fram tillslut. Åh vad jag har längtat efter DIG! sa Andreas och tittade mig djupt in i ögonen. min egen lillasyster sa han sen och kramade mig igen. sen blev han allvarlig. Vet du varför mamma bad mig komma hit så snabbt som möjligt? Har det hänt nåt med pappa? nej... Inte vad jag vet... plötsligt var det asom om all lycka sögs ut ur min kropp. tänk om pappa var död! då ringde telefonen. jag skyndade mig att svara. det kanske var mamma som talade om beskedet. Det var det. medans hon pratade började jag le och hoppa på stället. det kännes som att tusen små myror dansade gänka inuti mig! jag började skratta och skrika jättehögt till sist var andreas tvungen att skrika åt mig att säga vad det var.
pappa är bättre! han kommer att bli frisk! sa jag med låg lycklig röst. Då tog Andreas mina händer och vi började dansa runt, runt och vi skrek och skrattade och det kändes som att vi flög!
Det var den lyckligaste dagen i mitt liv