Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Osynlig

Skriven av Tilda, 11 år från Växjö.

Allting var annorlunda. Det var ingenting förändrat, men någonting var förändrat. Alla såg likadana ut, men jag kände mig konstig. Jag hade gått runt i två dagar, jag hade inte ätit. Ändå var jag inte hungrig eller törstig. Jag var rädd.

Jag skulle gå ut till stan för första gången sen de märkliga sakerna började hända. Det var inte förräns jag gick fram till en kvinna och frågade om vägen, för jag kände inte igen mig.
- Ursäkta? Vet du vägen till Björkgatan?
Kvinnan rörde inte en min. Hon fortsatte att stirra ned i sin mobil. Jag tänkte att hon bara var oförskämd så jag försökte vara irriterande. Det brukade jag göra när jag inte fick som jag ville. En period fick jag till och med gå i terapi. Jag lutade mig över kvinnans axel och kikade på telefonens skärm. Hon smsade med sin pojkvän. Hon märkte inte att jag tjuvkikade som en normal människa skulle ha gjort. Jag tröttnade på henne och gick fram till en vuxen man i svart kostym. Mannen svarade inte heller. Jag försökte samma sak som på kvinnan, men det funkade inte. Så jag ropade efter honom när han gick.
- Det var hemskt vad oförskämd man kan va, då!
När jag vände mig om för att ta tag i någon såg jag henne. Hon stod och såg på mig med sorgsna ögon. Varför var de så sorgsna? Men plötsligt kände jag igen henne. Hon gick ju i min klass! Jag kände henne inte så bra, men jag visste vem hon var. Hon hade inte förändrat sig något alls! Miranda tror jag att hon hette, hon hade samma bruna hår och samma blommiga klädstil. Hon var söt. Vi hade varit som främlingar, men ändå visste vi så mycket om varandra. Jag hade varit tjejen med annorlunda klädstil, oftast en vanlig t-shirt och jeans, som stod i hörnet ensam. Miranda hade varit tjejen som alla ville va med, den som alla ville leka med efter skolan.
Och nu stod hon där och tittade på mig. Jag började gå mot hnne. Det tog kortare tid än jag hade väntat mig. När jag stod nära henne frågade jag:
- Varför ser ingen mig, Miranda?
Jag förväntade mig inget svar, och blev chockad när hon svarade.
- Kom, svarade hon kort.
Jag tittade mig om för att vara säker på att hon pratade med mig. Det gjorde hon. Miranda började gå iväg ifrån mig. Jag följde desperat efter. Varför var hon den enda som såg mig, eller var detta en dröm?
Efter en stund kom vi till ett stort grönt hus. Det var väldigt vackert.
- Bor du här? När hann du flytta? frågade jag med gapande mun.
Miranda vände sig om och tittade på mig.
- Hannah, hur gammal tror du att jag är? frågade Miranda.
- Tja... du går ju i min klass så nio till tio år, svarade jag. Varför frågar du en sån fråga? Du vet väl hur gammal du är?
Miranda såg sorgset på mig. Jag förstod inte varför. En vind tog tag i Mirandas hår, men inte i mitt långa blonda hår. Det var konstigt.
- Jo, såklart jag vet. Kom med in så ska jag berätta en sak för dig, sa Miranda och började gå in. Jag följde efter. Efter en stund satt vi vid hennes köksbord. Miranda svalde och började prata.
- Har du märkt att något konstigt har hänt med dig? frågade hon till slut.
- Ja det har jag. Vadå då? Jag har gått runt i två dagar utan mat, svarade jag .
- Två dagar? Man kan ju inte leva utan mat, Hannah. Du har inte behövt någon sömn, sa Miranda ännu mer sorgset än förut.
- Vad menar du? Är jag död? sa jag och skrattade.
Miranda svarade inte. Hon böjde huvudet och tittade sen på mig. Då fattade jag, jag var död. Men det kunde inte vara så!
- Nej... jag är inte död! Jag är inte död! skrek jag och reste mig och lät ilskan flöda.
Helt plötsligt öppnades luckor i skåpen och radion och teven sattes på. Lamporna blinkade hysteriskt snabbt. Jag brydde mig inte. Miranda stirrad skräckslaget på lamporna och skåpsdörrarna. När jag lugnade net mig slutade det blinka.
- Du har varit död i fjorton år, Hannah, sa Miranda.
Långsamt förändrades Mirandas utseende. Det blev äldre men vackrare. Hennes ögonfärg syntes mer i dagsljuset när luggen försvann. Och framför mig stod nu en vacker vuxen kvinna.
- Hur gammal är du egentligen, Miranda? frågade jag.
- Jag är tjugofyra, svarade hon. Ser du mig sosm en annan person nu.
- Ehh, ja! Jag kan inte fatta att jag dog för så länge sen. Hur mår mina föräldrar? Var de arga eller ledsna? frågade jag hysteriskt.
- Dina föräldrar var ledsna. Du dog i en tragisk billolycka. Två bilar krockade och när en av de exploderade stod du för nära, sa Miranda sorgset. Dina föräldrar skilde sig efter det.
- Hur kan bara du se mig? frågade jag.
- Det är en slags gåva jag har. Jag hjälper många andar som har problem att gå över, sa Miranda. Ser du ett ljus någonstans?
- Självklart! Där borta, sa jag och tittade mot det bländande ljuset.
Miranda tittade frågande på mig.
- Men varför går du inte igenom det då? frågade hon.
- Jag vill träffa mina föräldrar först. Jag vill veta att de mår bra. Kan du hjälpa mig?
- Jag ska försöka, Hannah. Jag ska försöka.
Just då öppnades dörren och en mansröst ropade:
- Är du hemma? Miranda?
Jag skrämdes av ljudet och flydde i tomma intet. Men i själva verket flydde jag bara till vardagsrummet.
En man med tjockt svart hår kom in och kysste Miranda som såg sig omkring. Mannen tittade på henne.
- Hade du besök av dina vänner? frågade han ursäktande.
- Ja, men jag hoppas att hon kommer tillbaka, svarade Miranda och kramade honom.
Mannen verkade inte så farlig eftersom Miranda gillade honom så jag gick försiktigt in i köket. Mirandas ansikte lystes upp när hon såg mig.
- Hannah! Du kom tillbaka, sa hon gillande.
- Vänta, är hon här? frågade mannen. Då lämnar jag er ifred.
Han kysste Mirandas panna.
- Är det din man? frågade jag.
- Ja, det är min man. Kom nu så ska vi åka till dina föräldrar. De jobbar nämligen på samma jobb, sa Miranda och tog på sig sin jacka och gick ut. Jag satt redan i hennes bil när hon kom ut. Hon körde till en stor skyskrapa.
- Följ mig, sa Miranda innan hon gick in.
Hon gick fram till en man och sa:
- Ursäkta, du är Hannahs pappa va? Jag heter Miranda. Hannah och jag gick i samma klass.
Min fars ansikte lös upp när hon sa mitt namn.
- Ja?
- Skulle jag kunna få prata med er och er fru?
- Min föredetta fru. Javisst, rättade pappa Miranda. Om Eloise vill det så.
Miranda log och gick iväg. Jag gick bredvid min pappa som följde efter Miranda. Bakom en disk såg jag mamma sitta och knappa på ett tangentbord.
- Mamma, viskade jag.
- Ursäkta, kan jag få prata med dig en stund? Jag gick i samma klass som Hannah, sa Miranda ursäktande.
- Javisst, kom här. Vill du prata i enrum? frågade mamma, men hon väntade inte på svar utan gick in i ett rum. Vad vill du prata om?
- Detta är lite svårt att säga. Ni kanske inte tror mig, men jag har sett er dotter, sa Miranda.
Det lät som om hon var van. Mina föräldrars ansikten förvandlades till stora frågetecken.
- Tycker du att dette är kul på något sätt? frågade pappa. För det är det inte, inte ett dugg!
Mamma höll på att börja gråta.
- Jag går nu, sa mamma.
- Vänta! sa jag, jag vände mig mot Miranda. Säg till de att de kallade mig Smulan när jag var liten för att jag alltid åt upp alla kaksmulor.
- Hon säger att ni kallade henne för Smulan eftersom hon alltid åt upp kaksmulor, sa Miranda.
Mamma började gråta hysteriskt.
- Hannah, viskade pappa. Mår du bra?
- Såklart jag inte mår bra, jag är ju död, sa jag och fnissade.
- Hon skrattar och säger att hon ju är död, sa Miranda, men hon skrattar inte alls.
Pappa smålog.
- Mår ni bra? Är ni arga på varandra pågrund av mig? frågade jag och nickade menande mot Miranda.
Miranda berättade till mina älskade föräldrar vad jag hade sagt.
- Vi mår bra, Hannah. Nej, vi är inte arga på varandra! Iallafall inte jag, sa mamma och tittade på pappa.
- Jag är inte heller arg, gumman, sa pappa med en tår i ögat.
- Jag vill gå in i ljuset nu, Miranda, sa jag. Jag är redo nu.
- Bra, sa Miranda. Hon är redo att gå över nu.
Mamma brast i ännu mera gråt. Jag grät också. Gråtandes gick jag fram till min mamma och pappa och gav de varsin puss på pannan. Jag log när mammas hand for upp till pannan och smekte den där jag hade pussat henne. Jag gick mot ljuset vände mig om en sista gång och sa:
- Hejdå och tack Miranda.
Jag gick in i ljuset. Allting runt om mig förvandlades till et paradis. Jag såg min mormor och sprang fram till henne och kramade henne hårt.
- Jag har väntat på dig, Hannah, sa hon och kramade mig tillbaka.

Så slutar min saga, oroa er inte inför döden,
den är fridfull och enkel. Du kommer att trivas!

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB