Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Vinden viskar hans namn.

Skriven av Amelie, 14 år från Jönköping.

Jag behövde inte kolla på klockan för att veta att den var halv sju, det var bara en av mina " talanger".
Jag gick upp och gick in till badrummet. Mina bara fötter klev på det kalla gula kaklet. Jag ställde mig framför speglen. Jag brukade inte granska hur jag såg ut eftersom sånt trams inte hade någon betydelse för mig. Kroppsliga ting hade alldrig betytt något. Mitt korta svarta hår var rufsigt och i kanten av mina ljusgråa ögon satt torkade tårar från de drömmar jag inte kommit ihåg. Jag pillade bort det och tvättade ansiktet i iskallt vatten för att vakna. Jag kliade mig på armen, jag hade den ovanliga färgen som folk kallade olivfärgad.
Jag gick ut och drog av mig min pyjamas och drog på mig ett linne, trasiga jeans och en munkjacka. Jag gick ner till köket. Det gråa köket såg lika dant som alltid, tomma flaskor överallt och disken som snart skulle nå en rekord höjd. Jag rotade fram ett par kex ur skafferit och tog dem med mig till skolan.
Ny dag, alltid sämre en den förra. Jag gick sakta till skolan och granskade området jag gick i. De höga lägenheterna var gråa och tråkiga men jag letade inte efter det, jag letade efter det skimrande. Som var skälet till att jag levde.
Det jag letade efter var avtrycket av min mors själ. Jag har aldrig sett henne förut, iallafall inte vad jag minns eftersom jag lades in på ett psykhem som barn. Jag ser saker som inte andra ser, och jag hör saker som ingen annan hör. Jag kan se saker som hänt genom att se en person. Jag kan se vad som ska hända.
Jag brukar kunna främlingars namn innan de äns kommit fram för att hälsa. Och när jag var barn förstod jag inte att jag behövde låtsas att vara normal. Men nu när jag kommit bort från de mörka åren instängd i en maddraserad cell var jag annorlunda. Jag såg fortfarande saker. Men jag lyckades gömma dem för de normala människor runt omkring mig. Fast ibland, men bara ibland råkade jag undslippa mig något och det är skälet till att jag är ett mobboffer i skolan. Mitt skumma utseende, mina genomträngande ljusa ögon, min familj. Allt var skälet men jag valde alltid skolan framför mitt hem. Min pappa hade skjutit undan sitt liv då mamma dog och givit sin kärlek till alkoholen. Jag klarade inte av att se hans framtid för den var alltid densamma, precis som den var nu, jag vägrar se hur min pappa förlorar livet mer och mer.
Jag vaknade ur mitt drömmande och klev in i skolan. Blickarna som mötte mig var hånfulla och äcklade. Jag mötte ingen av dem men visste ändå.
Jag hämtade mina böcker och gick till min lektion.
Matte. Som vanligt visste jag vilka talen var och svaren som min lärare Mr. Fanning hade i huvudet. Lektionen gick och jag skrev svaren utan att tänka. Mina lärare kallade mig underbarn medans resten på skolan kallade mig cp barn. Ingen av lärarna orkade bry sig eftersom jag aldrig sårades.
Jag lyssnade på mina klasskamraters tankar. De var frustration över svåra tal och dagdrömmande.
Lektionen tog slut och vi gick ut på rast. Jag stack ut till den tomma skolgården.
Vid de tomma gungorna satte jag mig och stirrade i sanden.
Den stilla luften började plötsligt blåsa och gjorde mitt rufsiga hår ännu rufsigare. Sedan hörde jag en mjuk viskning vina med den.
" Nathan "

Namnet fick mig att vakna upp, och plötsligt såg jag det riktiga livet, dess skönhet inte bara det undangömda.
Men vad var det för känsla som fick mitt hjärta att bulta i mitt bröst ? Vad var det med namnet Nathan?Mitt inre exploderade i känslor som jag aldrig ägt. Det var känslor jag visste fanns inom de andra men inte i mig. Jag kutade hem med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag har aldrig gråtit i hela mitt liv. Inte ens som spädbarn. Jag öppnade dörren till lägenheten och sprang in i hissen. När jag kom in i hissen sjönk jag ner på golvet med huvudet i knäna. Mitt huvud bultade i takt med namnet. Hissen plingade till och jag kravlade mig ut ur den, jag halvt kröp och halvt gick ut medans jag lutade mig mot väggen. Jag stack in i mitt rum utan att visa mig för pappa och föll ihop på sängen, och det ända jag kunde höra var hans namn. Jag vakade plötsligt med kinderna våta av tårar. Jag kände efter, jag hade varit väck i nästan 15 timmar.
Klockan var fem på morgonen. Jag reste mig och tvättade av ansiktet i badrummet. Jag suckade, jag var tvungen att gå till skolan. Jag struntade i frukost och gick istället raka vägen till skolan. Väl där satte jag mig på samma gunga som igår. Skolan började fyllas efter en timma och jag såg hur de diskuterade ännu mer oviktiga saker. Jag såg hur en massa samlades runt en kille som var ny. De började peka ut vännerna och mobbarna, och mig.

" Hon där borta är skolans freak, vissa säger att hon varit på ett psykhem. "

Den nya pojken tog ingen notis om det hemska han sagt om mig utan han gick fram till mig. Han tittade ner på mig med handen utsträckt. Jag tittade in i hans ögon, de var blåa men något mystiskt glittrade bakom dem.
" Hej! Jag är .."

" Nathan ", avbröt jag honom lågt.
Nathan stirrade på mig. Taylor slöt upp jämte honom och sade:

" Som jag sade, hon är ett freak. "
Hon tittade hånfullt på mig och jag fick för första gången känna hur det kändes att hata någon.
Jag reste mig upp och knöt nävarna. Hon började skratta åt mig och jag började darra ännu mer. Jag ville slå hennes perfekta ansikte fult, jag ville sudda bort hennes överlägsna smil från hennes läppar. Och det gjorde jag. Jag tog sats med armen och fick in en fullträff. Hon föll omkull och höll sig för kinden. Jag såg hur de andra killarna sprang upp, redo att slåss mot mig.

" Varför hindrade du henne inte?",vrålade en av dem till Nathan.

" Dra inte in honom i det här ! ", sade jag högt och alla tittade förvånat på mig, jag hade inte sagt något högt på länge.

" Nej. Ni har rätt. ", sade Nathan lungt.
" Det var mitt fel, jag borde stoppat henne. "

" Ja det borde du gjort! "

" Därför, ska ni inte låta er ilska gå ut över henne, utan mig. "

Killarna stirrade på honom.
" Hon verkar gilla dig, så med nöje. ", sade de hånfullt och knöt nävarna.

Nathan stoppade händerna i fickorna och en av killarna ( Simon ) måttade ett slag mot honom. Nathan väjde undan utan problem. Simon blev ännu mer irriterad och slog till igen utan att träffa.
" Stå still då ! ", morrade han.

"Jag sade att jag lät er skada mig istället, men ni måste själva träffa. ", sade Nathan med ett smil på läpparna.

" Du är ett freak du med ! "

" Nepp. Jag är bara bra på att undvika saker ."

Simon morrade. Nathan gjorde en gest med handen för att teckna åt dem att ge sig av. Vilket de gjorde.

Jag suckade ljudligt.

"Freak va? ", mumlade han.

" Det är dem som är freak, bra slaget ", sade han och log ett snabbt leende mot mig och stack in i skolan innan skolklockan ringde.

" Han har rätt. Det är de som är freak. ", sade jag och tittade på dörren som han just försvann ifrån.

Jag gick in i klassrummet och min kemi lärare tittade surt på mig.
" Jag vet Jag vet ! Jag är sen, påminn mig inte. ", svarade jag lika surt.
" Sätt dig på din plats. "
Jag gick och satte mig men märkte inte att någon satt jämte mig förrän han petade på mig.
" Jaså , då är vi labbpartners också ! ", viskade han.
Det var Nathan, jag började darra av alla känslor som ven igenom mig. Varför just jag ? Jag var nöjd med det liv jag hade, egentligen räknades mitt liv knappt som ett.
" Ni vet vad ni ska göra ! ", avslutade Nicklas ( Kemi läraren )
Jag tittade mig förvirrat omkring, jag försökte läsa Nathans tankar för att veta vad som just sagts. Jag ryckte till, det gick inte! Jag stirrade på honom medans han drog fram materielen.
" Antar att du vet vad som ska göras ? ", frågade han glatt med ett kaxigt leende på sina rosaläppar.
" Du gör så antecknar jag. " , väste jag med ihopbitna tänder.
" Visst. "
Lektionen gick och han sade till mig vad jag skulle anteckna.
" Skriv ner våran hypotes ", sådana saker skrev jag ner. I slutet av lektionen kontrollerade Nicklas våran lösning och klappade Nathan på axeln.
" Fruktansvärt bra samarbete ni två! Ni verkar kunna prata utan att snacka alls ! "Jag stirrade förfärat på Nathan. Han hade pratat med mig, men i tankarna.

Det blev rast och Nathan gick raskt ut på skolgården. Jag följde efter honom.
Vi var ensamma på skolgården och han såg sig inte om. Jag gick fram till honom och tog tag i hans tröja.
" Vem är du ? ", morrade jag.
" Nathan ? ", svarade han med sitt kaxiga leende.
Jag granskade hans ansikte. Hans bruna rufsiga hår, hans underliga ögon och hans ansikte. Han var riktigt vacker. Till skillnad från mig.
" Du är som jag. " , sade jag sakta.
Han log.
" Vad är ditt riktiga namn? "
Nathan suckade.
" Jag är nummer 1. Men kalla mig Nathan, jag gillar inte att kallas för en siffra. "
" Din ögonfärg ? "
" Tänk dig en opal . . Du då?"
" Ametist. "
" Du är alltså nummer 3. "
Jag nickade.
Egentligen hade jag ingen riktig mamma. Hon var min foster mamma, den människa som skulle hjälpa mig tillrätta i den här världen. Själv var jag en klon, en klon av min fostermammas dotter.
Det fanns för ögonblicket tjugo kloner. Skapta för att kriga när det behövdes. Vi skulle vara starka och inte äga några känslor. Men det gjorde ju jag. Var det något fel?
" Det är inte något fel på dig 3. ", sade Nathan.
Jag skakade på huvudet.
" Rae. Jag heter Rae. "
"Rae. ", viskade han.
Jag lade handen över hans hjärta.
"Känner du det också? Känslan av att ditt hjärta bultar för någon annan än dig själv "
Nathan stirrade in i mina ögon och lade också sin hand på mitt hjärta. Vi stod där och våra hjärtan bultade i takt med varandra. Vi båda var förvånade över hur stark människornas kärlek kunde vara.
" Kriget närmar sig. " , viskade Nathan.
" Tror du vi kommer dö ? ", viskade jag skärrat tillbaka.
" Vi är skapta för att dö för dem. "
" Nej. Vi är skapta för varandra . "
Nathan flyttade sin andra hand till min kind.
" Då får vi kämpa för varandra. För våran kärlek. "
Och sedan kysste han mig och jag fick ett liv. Som jag delade med pojken vars namn viskades i vinden.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB