Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















konseren utan hopp

Skriven av Emma, 13 år från malå.


Jag skyndade mig ner för trappan, hoppas, hoppas, hoppas att brevet har kommit. Jag Mille och min vän Marie hade anmält oss till sommar konserten. Det är en av de största tillställningarna vi har i vårat lilla samhälle. Jag ryckte upp brevlådan och där låg det. Kuvertet vi hade väntat på så länge. Jag tog upp det och sprang ner för gatan mot Maries hus.
- Öppna!!!
jag skrek i högan skyn.
- Öppna Marie, Öppna!!
Jag hörde hur någon låste upp dörren och Maries huvud tittade ut.
- Vad är det?
Sa Marie med en rynka i pannan.
- Vi kom in! Vi ska vara med på sommar konserten!
Jag kastade mig i armarna på Marie och kramade henne hårt. Vi hoppade runt i hallen som två galningar. Jag kan inte fatta det. Vi ska vara med på sommar konserten. Marie drog med mig in i vardagsrummet och sa.
- Men vad ska vi sjunga då?
- Ja vet inte men vi kommer nog på nått.
Vi gick och satte oss vid datorn och gick in på Youtube.com.
- Vad ska jag skriva? Sa Maria.
- Sök på vänner forever.
Marie knappade in det och sökte. Låten startade och vi blev som klistrade vid datorskärmen. Den låten måste vi bara ha. Vi skrev ut texten och började träna. Det lät inge vidare men det var inte dåligt. Övning ger färdighet och efter att vi tränat i två veckor så lät det riktigt bra.

Det var fyra veckor kvar till konserten. Vi hade tränat nästan varenda dag och köpt nya kläder. Vi har även tagit smink från Maries storasyster. Jag var redan så nervös hur skulle det då bli då vi skulle uppträda! Jag drog med mig Marie ut på stan för att att tänka på annat. Vi gick in på HM för att kolla på kläder. Vi hade inga pengar så vi kollade mest bara. Marie och jag började gå hem igen. E4 låg just mellan vårat kvarter och city. Jag kollade innan jag gick över vägen men det gjorde inte Marie. Hon bara sprang. Då såg jag lastbilen som kom körande.
- Nej Marie stanna!!
Jag bara sprang varför stannar hon inte. Jag kastade mig för att få henne av vägen, men det var för sent allt blev bara svart.

Jag öppnade ögonen och såg att jag låg i ett litet rum med ljus blåa väggar.
- Var är jag?
Jag gnuggade mig i ögonen för att få bättre sikt.
Du är på sjukhuset hörde jag en röst säga. Jag vände mig runt och där stod min mamma med tårar i ögonen.
- Vad hände Mamma och var är Marie.
Mamma tog min hand och tittade mig djupt i ögonen och sa.
- Ni blev påkörda av en lastbil, Marie är död...
Nej, nej det kan inte vara sant. Marie kan inte vara död. Vad ska jag göra nu?
Jag tänkte, måste jag sjunga själv på konserten nu eller hur kommer det bli?
Just som jag tänkt det kom Maries Mamma Sara in. Jag såg att hon hade gråtit. Jag började gråta . Hon kom fram till mig och kramade om mig. Hon sa att hon ville att jag skulle ta det försiktigt i framtiden så att det inte skulle hända nått mer hemst! Hon tyckte det var tur att jag klarade mig med en bruten arm och några skrubbsår i ansiktet. Dörren öppnades och in kom det en läkare som sa att jag skulle få åka hem för att de sa att jag inte behövde någon mer vård. Jag blev såklart glad att jag skulle få åka hem men jag tänkte ju fortfarande på Marie. Hur mycket jag kommer att sakna henne och vem jag skulle vara med på skolan?

En vecka senare var det begravning jag grinade inte så mycket mot för några andra i min klass. Jag var bara tom av saknad av henne och jag började sakta förstå att hon aldrig skulle komma åter. Efter två veckor var jag tillbaka i skolan min lärare tyckte det var bra att jag kommit tillbaka för vi skulle jobba med grupparbete om jorden. Jag hoppades att jag skulle bli med någon jag tyckte om. Jag blev med Tobias. Han har en sjukdom som gör att han har svårt att läsa.. Det heter något med dynklexi, neklexi, eller nått sånt. Det var ingen i min klass som gillade honom. Det var synd om Tobias. Ingen ville vara med honom. Han fick alltid stå för sig själv. Jag hade hört rykten som sa att han var jätte duktig på gitarr fast jag visste inte om det stämde så jag tänkte att jag skulle fråga honom. När jag kom fram till Tobias sa jag.
- Är du duktig på gitarr?
Han svarade att han spelade då och då och var rätt så duktig.
Jag frågade om han kunde tänka sig spela på konserten med mig. Han undrade vilken låt det var jag berättade att den hette vänner forever. Han ville att jag skulle komma hem till han och testa provspela eftersom det bara var två veckor kvar innan konserten var. Vi började träna för att kunna när vi skulle spela upp. Det lät ganska bra tyckte jag. Men Tobias tyckte vi kunde träna mer för att det skulle låta perfekt.

Två veckor senare var det sommarkonsert.
Jag och Tobias hade tränat som galningar vi visste att konserten snart var och att vi var tvungna att vinna. Det var Sofia i klass 9B som skulle vara programledare. Hon började med att säga välkomna till alla i publiken. Sedan sa hon att Hanna och Johanna skulle upp på scenen och framföra det dom nu skulle göra. Dom fick inte direkt så bra poäng Sofia gav dom en trea av tio så dom hamnade sist. Sedan blev det min och Tobias tur. Det gick jätte bra för oss alla applåderade och visslade i slutet! Dom tyckte nog vi var bäst. Vi vann jag visste det, vi var BÄST!!!! Vi vann en glas flicka och pojke som stod och sjöng den var jätte fin! Sen i slutet kysste Tobias mig. Sen dess har vi varit ihop han är jätte snäll och jag älskar verkligen honom!

SLUT!

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2019 Unga Fakta AB