Elände

Skriven av Saga, 12 år.

Jag, den rätt så korta blonda tjejen med dom svarta kläderna.
Jag, tjejen som alltid satt vid bänken vid klassrummet och deppade.
Folk brukade alltid stirra på mig när dom gick förbi, speciellt niorna som hade sina skåp bredvid mitt hemklassrum.
Om dom bara visste, om dom bara visste hur mycket jag hatade blickarna jag fick.
Lärarna var nästan ännu värre.
Dom tittade på mig, rynkade på pannan och tycktes riktigt känna hur utfryst jag var.
Mina såkallade vänner var inte värda mig, dom var inte värda mig.
Fan eller, dom var bara små skitar, små patetiska varelser som kretsade runt mig.
"Hej Saga! Varför är du ensam? Har du tråkigt?"
Nej. Inte HON. Jag bet ihop och suckade. "Nej, jag har jättekul" sa jag ironiskt och blängde på henne.
Såg hon blickarna hon fick av mig eller låtsades hon inte om dom?
"Meh! Är du sur?"
Varför skulle jag säga det till HENNE? Skulle jag, Saga, berätta för HENNE att det var HON som var ett problem i mitt LIV? Nej, knappast.
Hon var inte värd det.
Hon var inte ens värd att säga mitt namn!
"Nej, jag är bara trött."
Där slank min vanliga, uttjatade fras ur munnen på mig. "Nej, jag är bara trött". Så perfekt, så passande.
Min räddning ur dom knepiga, hemska frågorna
Hon, med sin lilla grisnäsa, dom konstiga läpparna, fula kläderna, och dom äckligt rosa uggsen, slickade på sin glass (Hur fan kunde man köpa glass i Oktober?) och såg fundersam ut.
"Du, vi kan väl göra någonting? Jag kan väl få rida hos dig någon dag?!" kvittrade hon.
Nybörjare. Jag hatade henne, jag hatade henne så mycket att jag bet ihop och svarade torrt. "Kanske".
Fattade hon inte att mitt kroppsspråk sa nej?
"Kul!" sa hon med samma kvittrande stämma.
"Mhm, verkligen" sa jag ironiskt. Hon hörde det inte eller så trodde hon att jag var så glad att jag var sur.
Hah! Hon hade aldrig sett mig glad, hon hade bara sett mig fejkglad.
Där kom den asiatiska tjejen i min klass.
Hon var rätt så dryg, men helt okej om man bara vill hänga på någon rast eller så, bara hänga med och mhm:a lite då och då.
"Hej Saga! Har du tråkigt?" sa hon med sin vanliga, korta dialekt och konstigt uttal på R:en.
Jag kanske inte skulle yttra mig om det, jag kunde heller inte säga R. Jag hade min lilla dialekt, jag.
Tillslut kom det så många att jag fick nog, jag gick och kröp ihop vid jackrummet istället och granskade klasskompisarna.
Så oskyldiga, så glada. Wannabe-fjortisen, Wilma, hade ett par randiga byxor, lila linne och en grön huvtröja.
Såg fult ut, matchade inte. Hon tycktes tro att hon var snyggast, fast hon läspade, lät som om hon pratade med händerna för näsan, och aldrig, ALDRIG, hade matchande kläder.
Det var så enkelt för mig.
För mig existerade bara en färg, svart. Jag visste inte varför jag började klä mig i svart, nu visste jag.
Jag ville inte vara som alla andra. Visst, jag fick skit på grund av det och mådde piss i något halvår, men sedan rätade jag på mig.
Jag vägrade ge upp, jag vägrade bli någon annan.
Jag såg hur läraren kom, snabbt ställde jag mig upp och släpade in mig i klassrummet.
Lektion.
Ett helvette.

Efter dagens slut gick jag ut ur skolan. Mot bussen.
Benen darrade, jag var rädd för att åka buss. Rädd över att få sitta med någon jag inte kände, rädd för att ... Jag visste inte. Jag avskydde bara att åka buss.
Darrande tog jag fram busskortet, gick fram till mina gamla kompisar.
Dom var schyssta, dom kände mig och visste hur dom skulle vara mot mig. Jag log, och snart hade jag börjat prata och kunde känna mig som en vanlig människa igen.
"HEJDÅ SAGA!"
Fan, måste hon vråla mitt namn så jäkla högt? Jag svarade inte, bara ignonerade henne. När hon försvann ur mitt synfält klagade jag hur hon var mot mig, trodde att vi var bästisar.
Bussen kom, jag var räddad från skolan.
Dårhuset.
Fängelset.
Cellen.
Eller kanske allt på samma gång?

Bussen stannade in med gnisslande bromsar.
Jag tar klumpigt upp busskortet och tryckte den mot apparaten.
Sedan satt jag mig på en ledig plats, fifflandes med mobilen.
Jag sa ingenting under hela resan, var bara tyst.
När bussen närmade sig min station tryckte jag på stoppknappen, gick fram till bakdörren och ställde mig där. Jag ville hoppa av bussen, fly från den.
Den var ett helvette och förblev ett helvette för mig.
Jag orkade inte mer, men jag intalade mig själv att vara stark.
Jag måste överleva det här, jag måste dö naturligt.
Dock så kändes det inte så när jag klev av bussen och traskade mot huset där jag bodde.
"Hej! Hur har skoldagen varit?" kvittrade min mamma när jag kom in innanför dörren.
"Bra, som vanligt" sa jag snabbt och slängde väskan i hallen.
Mamma tittade på mig.
"Ta av dig skorna, jag har nyss städat..."
"Och då förstör jag, eller?" avbröt jag, drog av mig skorna och lade dom prydligt på hallen.
Sedan försvinner jag in på mitt rum.
Mitt rum.
MITT. Bara MITT!
Mitt rum med dom ljuslila väggarna (Eftersom det matchade svart och vit), min älskade dator, den mjuka sängen och den lurviga mattan.
Jag kastade mig på sängen och borrade ner huvudet i kudden, bönade att jag skulle få bättre vänner.
Gud fanns inte, isåfall är han döv. Riktigt, riktigt jäkla döv.
Det var andledningen på att jag trodde på återfödelse.
Jag ville inte komma till en jäkla himmel.
Vadfan ska man göra där i all evighet?

Imorgon, imorgon.
Då skulle jag visa hur jäkla underbar jag var.
Jag skulle visa hur JÄKLA fel alla hade om mig.
Jag ska bara vara Saga.
Lilla Saga, svartklädd och deppig.
Men ack, med så många hemligheter.
Jag fnissade till, tillsist så skrattade jag.
Äh, vem brydde sig om vännerna? Dom som inte accepterade mig för den jag var kan bara dra åt skogen.
Det kanske lönar sig att vänta, vad vet jag?
För det är det jag gör.
Att vänta är det ända jag kan göra.