För att vinna ett krig måste du bli ett krig.

Skriven av Diana, 15 år.

Ända sedan Ray hade varit liten. Hade han fått lära sig två saker: Döda, och kämpa. De två orden hade fastant i Rays huvud för alltid. Hans pappa hade varit mer än bara lite hård mot han. Ray var ingen vanlig unge och hade ingen vanlig pappa. Hans pappa var en special ''Elit-soldat'', Tränad för att överleva i vildmarker, inte kamoflera sig utan att riktigt sjunka in i naturen, och sätta upp dödliga fällor, använda vapen, och ha ihäl folk. Han var en en mans arme riktigt sagt och jag överdriver inte nu. De var sådant som hans pappa var bra på. Kanske de ända också. För ingen bra pappa var han i alla fall. Han var hård och grym mot mig. Men jag tyckte inte synd om mig. Jag hade gett allt. Han hade tränat mig värre än vad dom trände han brukade han säga o le sådär busigt.
Jag hade ett starkt band till min pappa, starkare än era. De var en ''linje'' som man bildade. Han täckte varandras rygg. Hela tiden. Man räddade varandras liv om o om igen. Men även så fanns de inget ideal om kramar och kärlek. Visst han visade kärlek på sitt sätt, och de räckte för mig. Under alla år jag levt hade jag aldrig aldrig rört en flicka. Min pappa sa att kärlek är ett vapen mot mig. Jag litade på han. Jag var blind, jag var tonåring. Jag hade visa behov hade jag lyckas fräsa fram mot min pappa. Jag var värre än en ''elit soldater''. Han sa att jag var den bästa han hade sett under alla år. Jag ville inte vara den bästa längre. Jag ville ha ''en paus''. Jag och min pappa var jagade. Inte jag. Utan han. Han hade haft ihäl en president. Man ska välja vänner lika omsorgs fullt som sina ord..
Min pappa blev allt sämre och sämre mellan åren vi tränade. Eller kanske var de bara jag som blev bättre. Antagligen. jag hade fått ner min pappa. Nu var de dags för mig att gå. Lämna han. Han hade fört vidare varje liten detalj om vad han kunde. Teknologi, var inte de bästa vapnet, de var hjärnan som var de. Min pappa hade lärt mig saker. Död och kämpa hade han slagit in i skallen på mig, men mer än att bara döda och kämpa. Jag var nog dubbelt så bra än dom vanliga barnen. Jag bodde i en liten stuga upp i en skog i USA. Jag hade precis lämnat den. Min pappa hade gett mig en adress till en mans hus. Och han hade visat mig hur jag skulle ta mig ditt. Jag var tvungen att lämna boet. Jag var trots allt 17 år... Och jag var krigshjälte, man behövde inga medaljer för att vara krigshjälte. Man var bara tvungen att vara en för att vara en. De är väll inte så konstigt eller? Jag var framme vid staden nu. De snöade. Folk skrek. Och jag kunde höra skott som firades av. Jag gick lugnt på gatan som om inget. Jag lämnade aldrig ryggen fri. Vad som än hände. Jag såg ett gäng. Några hade svart rånar luva, några hade pistoler och några hade slagträn. Dom sköt som tjejer tänkte jag. Jag flinade mot dom. Dom stannade till, och gav mig en varnande blick. Jag drog fram en pistol och en ljud dämpare. Dom hann inte röra sig en millimeter innan dom låg på marken som lik. Jag stoppade in vapnet i jackan igen. Och fortsatte att gå. De var inte mer än rätt. Jag kom fram till huset. De var en exakt beskrivning pappa hade gett. Jag suckade och gick upp på verandan, och knackade på dörren. Inget hände. Jag knackade igen. Hårt.
Och någon öppnade. De var en man. Ung. Lång.. Han såg lugnt på mig.
-Och vem är du då? sa han med en trött röst.
-Ray sa jag kort.
-R..r-ay.. sa Mannen
-Ja R-A-Y. sa jag och höjde på ena ögon brynet.
-Nämen kom in! Ray! De var så länge sen! sa Mannen och flyttade på sig, så att jag kunde komma in. De var varmt inne, och mysigt. De flesta väggarna var av trä.
Jag hann nätt och gämmt hinna undan ett kniv hugg från mannen.
Jag tog tag i armen på han, och började vrida på ett konstigt sätt. Helt klart gick de inte att vrida så igentligen.
-Så.. så din pappa lurade skiten ur dig va! pep mannen.
-vad mennar du? sa jag och slutade vrida.
-Nämen! han sände ju hit dig! För att döda mig. sa han o flinade.
-Nej sa jag torrt.
-Jo bara att du inte vet de. Vi har varit fiender länge. Och han visste att jag skulle försöka döda dig. Och då skulle du var tvungen att döda mig. Sa han o log. Jag kände mig arg. jag sparkade mannen hårt. Han ljög.
Men de fanns något i vad han sa. Jag backade ett steg. Mannen föll ihop. Jag såg blodet rinna ur hans mun. Jag vände mig om och öppnade dörren och gick ut i kyllan. Han stängde dörren hårt. Jag började gå, mot en skola. Jag fick lust att börja på skola.. Även om jag kunde allt redan.
Jag traskade genom skol gården. Jag lät min blick flöda över skolan. Efter nöd ut gångar.. Och efter kameror. Inga kameror. Bra.
Jag tog tag i hand-taget på dörren. Jag hade bestämt mig att ta den stora vägen in. Jag slet upp dörren som om den inte vägde något. Jag visste att den gjorde de. Den var till för att hålla ute folk. Men vem som helst kan ju ta sig in eller ut? I#ioter.. Jag gick in i byggnaden. Folk skrattade, bråkade och babblade på som om inget. De flesta hade ett vapen här. Nästan alla hade de i USA. Men få kunde hantera de. De var nog bara jag.. Jag lyckades få syn på polisen som kom emot mig bak ifrån innan han ens hade rört mig. Jag vek undan och tog ett grepp om polisen. Polisen kunde inte vara ett hot längre mot mig.
Polisen såg nervös ut. Riktigt rädd ut. Jag var ju bara en pojke som han inte visste något om..
-Varför är du rädd för en liten pojke? sa jag. De fanns en hård allvar i min röst.
-De där greppet.. Har bara använts en gång förr.. av .. Taylor''. Sa polisen osäkert. Pappa tänkte jag. Jag suckade och släppte han när jag gjorde de sköt jag mig ifrån han, och sa: Visst får jag börja på skola? Alla barn skall gå på skola sa jag. Han nickade osäkert.
-Hur gammal är du pojk? sa polisen.
-17år. sa jag torrt.
-Du kan nog bli en bra elev''. Där ligger ditt klass rum sa polisen och pekade mot en dörr. Jag gick mot dörren. och öppnade den. Där satt ett fler tal personer. Många såg taniga ut. Som små kycklingar. Jag flinade. Jag kunde inte låta bli, hela mitt liv hade pappa sagt att man inte skulle visa kännslor. Jag stängde dörren.
-hej.. Vem är du då? sa mannen. Antagligen läraren.
-Tedd sa jag kort. Jag tänkte inte ut ge mitt namn.
-okej Tedd! Låt mig gissa... du vill börja här? sa läraren och log.
Jag nickade. Eleverna verkade rädda för läraren. Jag blev lite undrande. Jag la märket till en massa blå-märken. Aja, inte min fight.
-Jaha! Var så god och sitt! sa mannen och pekade på en tom stol. Och jag gick dit. Jag sjönk ner i stolen.
-Om du har ett vapen så ge mig den. Sa läraren torrt.
-Nej de har jag inte. Och du har ingen rätt att ta ifrån någon sitt vapen morrade jag. Jag blev genast arg. Ta mitt vapen... De var helt otänkbart ju!
Aldrig jag vägrar.
-De har jag visst! vrålade läraren och slog handen i bordet. Jag blev inte förvånad eller rädd. Jaha, då har vi en psyko att jobba med.
-Här är de mina regler! sa Läraren och närmade sig mig.
Jag stirrade upp på han. Han gav mig en örfil så hård att mitt huvud vred lite. En vanlig person hade skrikit och ramlat av stolen och in i väggen.
Jag gav han en kall blick. Jag skulle kunna döda han. Jag tänkte inte döda han.. Något i mig sa nej.
-Jaha! du är stark.. Starkare än någon någonsin har varit! En vanlig elev hade jag slagit sönder käken på. Sa läraren
Jag blev helt stel. Han hade redan upptäckt att jag inte var ''normal''.
-Du är för stark. Men visst, en man klarar inte av att låta kvinnor lida för sin skull muttrade han och gick emot en flicka med blont hår. Hon började gråta innan han ens hade slagit henne. Jag ville rädda henne rent sagt.
Han slog henne, hon for in i väggen.
-Ge mig ditt vapen annars har hon inga tänder kvar! sa läraren.
Jag suckade och slängde iväg min pistol mot han.
-Ett till måste du ha? sa han.
Jag suckade argt. Jag plockade fram en M16 ur min munk jacka. jag slängde den hårt mot han. Han hade inte sagt något om min kniv. För den skulle jag aldrig lämna över. Den var mitt ända, som jag älskade.
Resten av lektionen ägnade han sig att slå på saker och säga en massa matte tal rakt ut. Till slut ringade de ut. Och alla reste sig upp. Jag med. Jag gick fram och tog mina vapen, och gömde dom. jag tog också min jacka som jag hade hängt över stolen. Jag gick ut i korridoren.
Den blonda flickan gick fram till mig.
Hon var söt... snygg.. Jag kände ett begär i mig stiga.
-Tack.. viskade hon.
-Jaha så är de så skolan är? sa jag o flinade.
-Nej de är bara han som är psyko! sa en kille som dök upp bakom den blonda tjejen.
-Har du aldrig gått i skolan? sa killen.
-Hemma jo''.. sa jag.
-Varför då? sa den blonda flickan.
-För allt jag var våldsam. sa jag tyst.
Dom verkade fatta att dom inte skulle snacka mer om de. För dom ställde inga frågor mer.
-Jo jag heter Zoe.. sa den blonda flickan.
jag nickade som svar.
-Jag heter Josh! sa killen.
-Jo just de.. Jag heter Tedd.. sa jag.
-Vi kanske kan höras.. om jag får ditt mobil nummer.. sa Zoe.
-Mitt mobil nummer ändras en gång i timmen.. sa jag o log generat.
Han skrattade med henne. Jag hann inte agera innan något drog bak Zoe i håret. De var en lång kille. Lika lång som mig.
Killen skrattade, och började röra vid den skrikande Zoe.
Jag stod där still som is.
Josh puttade till mig lite grann.
-Du som är så våldsam! hjälp henne sa Josh.
Jag svarade inte utan handlade. Jag slog killen hårt i anskitet. Och tog tag i hans hår och slog in hans huvud i en vägg. Killen blödde och skrek. Jag släppte taget. Jag visste inte vad jag hållde på med.
-Vad gör jag! morrade jag och började springa. Inte för att han var starkare än mig. Nej då.. Jag ville inte hamna i skiten igen. Inte dra till mig uppmärksamhet. Jag ville vara normal! Jag tittade bakom mig där sprang Josh och Zoe efter mig. Jag var snabbare än dom och hade ett försprång. Jag var tvungen att handla smart om jag skulle komma ifrån dom. Ett träd... Trädet var högt. Jätte stort med andra ord. Jag klättrade lätt upp på den som en liten apa. Jag sjönk in i naturen. Zoe och Josh verkade inte fatta vart jag var.
-Tedd! ropade Zoe.
-Förlåt polarn! de var inte menningen att dra in dig i de.. ropade Josh.
-Var de du som drog in han! I#IOT! röt Zoe och knuffade Josh.
jag satt still i trädet.
-Tack Tedd i alla fall om du kan höra mig.. sa Zoe. Jag kunde höra henne bra även om hon inte ropade denna gången.
Jag såg dom gå iväg. Jag hoppade ner från trädet. Jag såg killen jag hade gett stryk. Han kom emot mig med ett annat gäng.
-DU ska dööö! sa killen. Innan hann hade hunnit slå mig, så hade jag slagit ner han. Jag tog fram min M16 och började skjute på dom. Jag använde nästan ingen amo alls. Jag var stel som is. Och började springa.. Jag måste få prata med pappa om ''mannen'', de där greppet. De verkar som om pappa inte varit fullt ärlig mot mig..