När Herr Död Knackade På Våran Dörr!

Skriven av Dorotea, 12 år från Vårgårda.

Jag satt på en pall brevid hennes vita säng. Mamma och pappa grät och jag stirrade på alla sladdarna på hennes kropp. Hon sov en djup sömn. Jag tog hennes hand, och satt och höll i den i en timme. Sedan upptäckte jag att hon inte andades längre. Hon sov, en djup sömn och skulle aldrig mer vakna. Mitt hjärta var nära på att stanna, så som hennes hade gjort. Pappa tryckte på en knapp och genast kom några sjuksköterskor in. Mamma och jag grät och jag vägrade släppa hennes kalla vita hand. Blodet rann ner från hennes kind, och hennes spruckna läpp stod öppen. Men ögonen var stängda. Så stängda ett par ögon kan bli. Vi gick hem efter några timmar. Ingen av oss kunde släppa tanken på att aldrig mer få se Agnes. Min femåriga lillasyster. Jag kunde se hur hon skrattade, hur hon grät och hur hon sprang runt och viftade med sitt blonda hår. Jag kramade mamma hårt och länge när vi hade kommit upp till lägenheten. Det var så konstigt att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Mormor och Morfar kom på kvällen, då mamma och jag - med tårarna rinnande nerför kinden - gjort i ordning ett minnesbord. På bordet satt ett kort på henne, och vid sidan om det stod ett tänt ljus. Moster Annika och hennes man Karl kom också. Mina kusiner följde med de med, men ingen av oss sa ett ord till varandra. Inte ens "hej" vi bara nickade till lite mot varann och grät. Hela kvällen strömmade tårarna. De ville inte ta slut. Mormor och morfar övernattade, men mina kusiner och Annika och Karl åkte hem. På natten drömde jag om Agnes. Vi lekte ute, och sprang runt på gatan och lekte tafatt. Mamma satt vid porten och läste tidningen och drack kaffe. Jag rusade mot Agnes för att ta henne och hon sprang ifrån mig, ut på vägen. Mamma ställde sig upp och ropade på henne: "Håll dig på trottoaren Agnes!" ropade hon, men Agnes hörde inte, för hennes rop drunknade i motorljudet från en lastbil. Jag drömde också att ambulanserna kom och lyfte upp henne på en bår. Hennes femåriga kropp fick en filt över sig. Orange. Agnes favoritfärg.
Detta var sanningen om hennes död. Lastbilschauffören körde iväg, och jag vet inte var han är. Men jag såg att han - bakom sin luva - log. Kanske var det döden själv som kommit för att ta livet av en människa? På morgonen gick jag inte till skolan. Det gjorde jag inte på hela veckan. Döden fick vi aldrig mera se i vårat hus igen. Bara när vi blev riktigt gamla. Men ibland undrar jag faktiskt om det var döden som knackade på våran dörr. Ibland kanske det var Gud själv?
Jag tänker ofta på det där ibland. På den dag som Agnes föddes var det regn. Spöregn! Mamma och pappa kunde inte åka hem från BB den veckan. Det Ösregnade! Men på den dag hon dog, då var det solsken. Solen sken och allt var hett och varmt.
Men jag vet hur det hänger ihop.
Gud grät den dagen hon föddes, eftersom han just förlorat sin finaste ängel, men på den dag hon dog, fick han tillbaka den. Den absolut finaste ängeln som finns, i hela världen.