Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Markus

Skriven av O.L, 3 år eller yngre från Nässjö.

Idag började en ny kille i vår klass. Han hade blåmärken överallt på sin kropp, men ingen brydde sig. Det skulle dem ha gjort. Efter några dagar var jag och min kompis, Lovisa, ute på stan när vi såg honom. Vi skulle just säga hej när vi såg att han inte var ensam. Bredvid honom gick en kvinna, hon verkade vara väldigt arg. Hon kollade sig omkring. När hon inte såg nån som såg på henne, gav hon Markus en örfil. Ingen såg, förutom vi.
Nästa dag kom Markus inte till skolan. Jag och Lovisa började oroa oss.
-Varför slog hon honom Matte?frågade hon.
-Hur ska jag veta det? svarade jag, han kanske hade gjort nåt??
Nästa dag kom han till skolan.
-Markus! Stanna!
Markus vände sig om och stannade.
-Vi såg dig i stan förrigår...
-Ni har inget att göra med det! avbröt han mig.
-Men hon slog ju dig!
-Nej, ni kanske såg fel, sa han nervöst.
-Var det din mamma?frågade Lovisa.
Vi hade aldrig sett hans mamma så vi visste inte hur hon såg ut.
-Ni har inget att göra med det! sa han argt och gick därifrån.
Jag och Lovisa stod kvar och kollade på honom.
-Varför vägrar han erkänna det? frågade Lovisa.
-Hans mamma eller vem hon nu än är, kanske åker in i fängelse? sa jag och ryckte på axlarna.
-Jaa.. kanske.. men han måste ändå berätta om det för nån. Kanske skolsköterskan? Hon har ju tystnadspilkt.
-Jag tror inte att han kommer berätta.. sa jag.
Riing Riiing!, det ringde in.
-Kom vi måste skynda oss in! sa Lovisa.
Senare i klassen:
-Markus! viskade jag till honom. Tack och lov märkte vår lärare ingenting. Det var bra att vi satt nära varandra, så jag kunde försöka prata med honom.
-Markus! viskade jag en gång till. Han fortsatte med att skriva som om han inte hade hört nåt.
-Markus!! sa jag högre.
-Vaad?? frågade han.
-Var det din mamma vi såg i stan?
-Ja, det var min mamma, lägg av med att störa mig nu! svarade han.
-En fråga till.
-Nej! Du har inget att fråga om! fräste han åt mig.
-Markus, Matilda! Kan ni inte vara lite tystare och fortsätta med erat samtal sen på rasten? sa Helene, vår fröken.
Jag rodnade och Markus fortsatte med att skriva.
Sen på rasten gick jag och lovisa fram till Markus.
-Du borde prata med skolsköterskan om din mamma, sa jag.
Han vände sig om:
-Varför ska jag prata om henne? Hon har inte gjort nåt. Det är jag som är misslyckad! sa han.
Han vände sig om, men jag hann se tårarna...
-Markus, kom hem till mig så ska vi prata lite, sa jag.
Lovisa började skratta lite..
-Men Lovve! Vad skrattar du åt? Det här är ju inte roligt!!
-Nee men , du låter som din mamma.. hihihi
Min mamma var skolsköterska på många olika skolor.
-Hahaha, skrattade Markus, du låter som din mamma.. Hahaha
Jag började också skratta lite när jag insåg att jag verkligen lät som min mamma.
-Hahaha, alla tre började skratta och när vi väl börjat skratta kunde vi inte sluta.
-Men alla, kom hem till mig då, okej? sa jag.
-Okej dåå.. sa Markus.
Senare hemma hos mig:
Pliing Ploong!
-Markus har kommit! sa jag till Lovisa.
Jag öppnade dörren och såg Markus stå där. Jag skrek till.
-Vad har hänt Matte? frågade Lovisa och kom ut.
Lovisa kom och ställde sig bredvid mig.
-OMG! Markus vad har hänt?? tjöt hon.
Markus stod där och stirrade ner i golvet. Han hade fler blåmärkan än någonsin.
-Var det din mamma? frågade jag.
-Jaa.. eller nej.. eller ja förresten.. mumlade han.
-Kom och sätt dig, sa jag.
Han satte sig ner.
-Vad har hänt? frågade Lovisa.
-Öhmmm... mumlade han.
-Markus! Berätta! sa jag strängt.
-Okej dåå.. sa han.
-Min mamma har problem..började Markus.
-Vilka? frågade Lovisa.
-Jag skulle just berätta det jue! sa han.
-Hon har suttit i fängelse för misshandel och för att hon körde bil när hon var full... sa Markus.
-Nee, va hemskt!! sa jag.
-Jaa, och hon har ett hett temparent.. Hon kan bli arg för den minsta småsaken. Så varje gång jag säger nåt eller gör nåt slår hon mig..
Jag flämtade till:
-Vad hemskt Markus!
-Jaa... Innan vi flyttade hit brukade hon bara ge mig örfilar men nu..
Jag la min arm runt om honom.
-Det är okej Markus, berätta.
-För att jag inte har några vänner brukar hon slå mig. Hon använder sitt skärp. Det är så hemskt!
Jag såg att han höll tillbaka tårarna.
-Ni är de första jag har berättat det här för.. sa Markus, hon säger hela tiden att om jag inte får vänner så dödar hon mig!
-Men Markus! Du måste berätta det här för nån! Hon kanske menar allvar? Och du har faktist vänner! sa Lovisa.
-Vem? Ingen vill vara vän med mig! sa han och brast ut i gråt.
-Vi vill vara dina vänner! sa jag.
-Tack, sa han och torkade tårarna. Iallafall så slår hon mig varje kväll, hon skriker på mig och hotar mig med kniv!
-Är det sant? frågade jag.
Han nickade:
-Ja, det är det.. Och när min pappa dog blev allt värre.. Hon tvingade mig att göra ALLT! Hon själv satt och tittade å TV, sa han med hat i rösten.
-Markus, imorgon går du till polisen och anmäler det! sa jag.
-Nej! Jag kan inte! Hon är min enda släkting och om hon arresteras hamnar jag i en annan familj, som kanske är mycket värre!? tjöt han.
-Hmm... Du vet, min mamma och pappa vill att jag ska få ett syskon.. Och de sa att jag kunde få välja.. sa jag.
-Skulle du göra det för mig? frågade Markus.
-Såklart brorsan, sa jag och log.
Nästa dag gick vi till polisen och anmälde henne.
-Du är en väldigt modig pojk, sa polisen och tittade på honom, du behöver inte vittna, hon åker direkt i fängelse.
-Kom nu brorsan, vi säger till mina och dina föräldrar att jag har fått en bror, sa jag och log.



Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2024 Unga Fakta AB