Offrets hus

Skriven av Matilda, 12 år från Falerum.

Mina föräldrar skulle resa bort ett par dagar och jag skulle vara hos sin pappas gamla jobbarkompis Mr Larsson. Jag hade ingen aning om hur Mr Larsson såg ut eller hur hans hus såg ut. Men mina föräldrar hade försäkrat att han var jättetrevlig. Dom hade beskrivit exakt hur jag skulle gå för att komma fram till hans hus som bara låg några kilometer från vårat hus. Jag var förvånad över att jag inte hade hört talas om honom förut. Jag hade följt beskrivningen noga och var säker på att jag inte skulle gå fel men nu var jag inte lika säker längre. Huset jag stod framför såg ut att ha varit övergivit i minst 100 år. Det var ett slitet grått hus och alla fönster var spruckna. Trädgården var lika vissen och livlös som blommorna i fönstren. Jag gick osäkert närmare. Dörren stod på glänt. Jag kände obehaget skölja över mig. Huset var bekant på något sätt. Det kändes som om jag hade sett det förut. Det var tyst som i graven och inte ens en vindpust skar genom luften. Hela världen verkade hålla andan. Jag tvekade. Det kändes inte rätt. Jag borde gå därifrån men jag kunde inte. Benen gick av sig själva och jag visste att det var omöjligt att vända om nu. Konstigt nog kände jag mig helt lugn. Jag kände skadeglädjen välla upp inom mig och jag fick lust att skratta högt. Jag tänkte göra illa någon, nej, jag tänkte döda någon. Jag kände ingen nåd, bara hatet som steg inom mig. Det var inte längre mina egna tankar. Någon tänkte åt mig. Jag stod redan framför dörren och fingrade på kniven som jag höll i ena handen med ett elakt leende. Jag ryckte upp dörren. En man med rödbrunt yvigt skägg och bruna trötta ögon stod framför mig. Han hade på sig en gammaldags kostym med en röd slips och putsade svarta skor. Han såg bedjande på mig, men jag gav honom en iskall blick. Jag kände inget medlidande. Jag höjde kniven och plötsligt var allt över. Mannen låg död på golvet. Jag hörde ett glädjelöst skratt som fick nackhåret att resa sig och upptäckte till min förskräckelse att det var jag som skrattade. Jag vaknade och såg mamma ligga böjd över mig. Jag var på mitt rum.
”Hur mår du?” Viskade mamma och jag såg att hon grät.
Jag förstod ingenting.
”Vi hittade dig medvetslös i en buske i skogen några meter från Mr Larssons hus.”
Jag rynkade pannan.
”Mr Larsson?”
Mamma torkade tårarna ur ögonen.
”Han är död. Han blev knivhuggen vid ytterdörren på väg ut.”