Om jag endå hade......

Skriven av sofia, 12 år från virsbo.

-du bryr dig aldrig om mig, jävla kärring!
hördes från nedervåningen sen arga fotsteg i trappan sen smälde någon igen dörren.lite senare knackade det på dörren och Linea stack in sitt huvud.
-får jag komma in?
-visst svarade jag. Linea är min tvillingsysster och min bästa kompis, men det har varit lite jobbigt på sissta tiden för hon har bråkat jätte mycket med mamma och pappa fast hon är alltid snäll mot mig.
- mamma är så dum sa Linea med en suck.
- vad har hon gjort nu då? frågade jag.
- hon säger att jag inte fick åka på fest hos en kille som jag träffat på nätet, Jonas heter han föresten och är såååå gullig!
Jag tyckte att mamma hade rätt men jag sa inget.
- så då moste du hjälpa mig att komma ut på lördag.
- jag? sa jag osäkert.
- jag du!
- men tänk så är det inte han jonas den du tror och är i stellet en gammalgubbe som bara vill ta på dig.
- men ofta Linn! det är ju en fest det kommer va flera där inte bara jag.
- jag vet inte sa jag.
- men snälla svarade Linea och tindrade med ögonen. hopplösa Linea får mig alltid pch göra saker som jag inte vill.
- okej da.
-åååå! du är bara bästa sa Linea och kramade mig.
- men hyr ska vi lura mamma? frågade jag för jag vet att mamma är svår lurad.
- Jag hoppar ut genom fönstret och du säger att jag sover.
-Fönstret?
- ja det är bara en meter till marken sa Linea och gick ut ur rummet. Jag somnade jätte sent den kvällen, jag hade aldrig ljugit för mamma förut men jag har lovat Linea. Lördagen kom och det blev mörkt ´nu var det daks. Jag hade fått hjälpt Linea hela dagen och välja kläder och annat. Planen gick som vi planerat Linea hoppade ut genom fönstret tog bussen in till stan och jag sa till mamma att hon hadde gått och lagt sig.
Jag satt uppe hela natten och väntade på Linea men sen hade jag tydligen somnat och vaknade av att telefonen ringde jag släpade mig upp ur sängen och svarade.
- hej det är Linn.
-hej har jag kommit till familgen Skog?
-aa det har du.
- kan jag få prata med mamma eller pappa? jag sprang ner och reckte telefonen till mamma och sprang snabbt upp i gen. Inte förens då upptäckte jag att Linea inte hade kommit hem, var är hon? tänkte jag. Jag gick ner till mamma och pappa igen och skulle bäretta sanigen innan dom uppteckte att Linea var borta. Jag skulle precis börja förklara när jag såg att mamma låg i pappas knä och grät. Ur pappas ögon kom allt mer tårar.
- vad är det? frågade jag oroligt.
- Linea sa mamm innnan tårarna strömmade ner från hennes kinder.
- vad har hent med henne? och nu hade jag också satt mig på sängen.
- det var polisen som ringde en farbror hade hittat en ung tjej ligga mitt på gatan helt borta så han ringde abolansen snyfftade pappa.
- så hon kommer bli bra sa jag?
- nej svarade pappa lågt hennes hjärta stannade innan dom kommfram till sjukhuset och det fans ingenting och göra.
jag tryckte mig mot pappas bröstoch vi alla satt så där jätte länge tills det knackade på dörren. det var polisen han förklarade att dom tror att linea hade blivit knuffad från sjunde våningen och brytit nacken. Jag ville inte fatt jag ville inte förstå det kan inte vara sant inte Linea.

´Fem år efter tänker jag fortfarande samma tanke när jag går förbi hennes dörr. Om jag endå hade....