Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Sommarkänsla

Skriven av Hanna Suua, 15 år från Olofström.

Det var en vacker majdag, en klyschigt solig, varm och fridfull sommardag. En lätt vind svalkade precis lagom, förhindrade att värmen blev obehaglig och smekte huden med sin underbara svalka. Mia önskade att hon hade bott lite närmre havet, för salt havsluft verkade vara det enda som fattades för att göra dagen fullkomlig.

Mia Andersson satt på gräset i sin trädgård, den 17 år gamla kroppen klädd i en sval sommarklänning och det solblekta håret uppsnott i en knut. För stunden hade hon, när vinden svek henne, flyttat till skuggan under det enda (men i kompensation - riktigt stora) trädet i hela trädgården, och satt nu där och försökte få kläm på den matematik hon förväntades kunna.
Idag var även hon en klyscha - bilden av henne, ung sval och vacker, sittandes under körsbärsträdet med sin mattebok denna Perfekta Dag hade kunnat göra Det Perfekta Vykortet. På grund av de jävla tredjegradsekvationerna kunde hon dock inte alls njuta av tillvaron, och till förmån för sin egen njutning slängde hon dramatiskt matteboken åt sidan och hasade sig ut i solskenet, där hon lade sig platt på mage och slutligen somnade. Hon hade en vecka kvar på vårterminen i tvåan, men ansåg att förmågan att kunna tjuvstarta sommarlovet var att föredra framför stress och press, och naturligtvis borde gå före tredjegradsekvationer.

När hon vaknade verkade tillvaron mer verklighetstrogen, solen hade gått i moln och hon själv var röd och sönderbränd på hela ryggen, vinden hade frisknat och det såg ut att bli regn. Jaja, hänsyn måste ju tas till att det var en svensk sommar. Hon hade ju ändå inte kunnat vistas mer i solen, så den plötsliga frånvaron av denna störde henne inte nämnvärt. Hon stapplade nyvaken och yr in i huset. Väl inne smörjde hon in ryggen med svalkande gel (den gjorde susen) och gick för att ta ett glas vatten; hennes mun kändes som Sahara.

Hon var själv hemma denna ljusa lördag, mor, far och syster var vid havet, men att stiga upp tidigt bara för att sitta i en svettig bil på väg till en överbefolkad strand kändes föga lockande, även om den salta luften hade kompletterat dagen ytterligare så hade skriken och skränen som hör allmänna stränder till sabbat stämningen totalt.

Mia hade alltid haft en otrolig förmåga att kunna hänge sig själv helt och fullt till vad som helst, och just denna dag stod lättja högst på önskelistan. Hon orkade inte göra någon mat, även fast klockan var nästan 3 och hon inte hade ätit sedan klockan 10. Hon rotade i frysen efter något lättlagat halvfabrikat, men hittade istället något mycket bättre, glass! Hon slevade med entusiasm upp en enorm portion och förflyttade sedan sig själv och glassen in i vardagsrummet, där hon slängde sig på soffan. Ett skrik undslapp henne när hon i all sin tankspriddhet lade sig på den brända ryggen.
- HELVETE!
Hon röt högt till ingen alls, men tog ett djupt andetag och rullade över på mage istället. Enkel överlevnadsstrategi det där, bränner du ryggen – lägg dig på mage. Hon tänkte inte låta något förstöra hennes underbara humör och den känslan av total frihet som hör sommaren till. Efter att ha mumsat upp hälften av det glasslass hon hade försett sig med hade hon återigen ett frånvarande leende som klistrat i ansiktet. Hon ställde glassen åt sidan, drog till sig lite fler kuddar och började fundera:

Tänk om det alltid kunde vara såhär. Tänk om varje dag hade kunnat bestå av inget annat än solsken och glass, tänk om varje dag var sommarlov, varje dag lugn och ro, varje dag total kärlek till livet och allt dess innehåll. Om man bara hade kunnat buteljera den här känslan och ta fram vid mörka vinterdagar när man endast känner sig övergiven och nere, dålig och otillräcklig, ja då hade man aldrig behövt gråta, aldrig behövt yttra hårda ord till nära och kära som inte förtjänar det. All ångest och stress, all självkritik och irritation, all förtvivlan och all hopplöshet som så ofta finner rot i våra svaga människohjärtan hade varit som bortblåst. Bättre än någon drog, bättre än en god vän och glass, bättre än den tillfälliga lindring som sömn för med sig. Om man hade kunnat ägna sig åt lättja och inget speciellt varje dag utan att behöva oroa sig för skola och arbete, om hyran kommer att kunna betalas denna månaden också eller folks allt för ofta ogillande blickar, om det var mat på bordet antingen man gjorde sig förtjänt av den eller inte och om man fick lov att bara vara. Kanske är det apati, kanske hade vi blivit otroligt bortskämda och haft otroligt tråkigt efter ett tag: Kanske. Men med tanke på allt hemskt vi tvingas stå ut med, hur dåligt vi alla någon gång tvingas må så tror jag jävlar i att det hade varit värt det. Jag vill åt någonting annat, jag vill sålla bort det jobbiga och jag vill faktiskt inte ta itu med problem, jag vill glömma dem. Vad vill jag åt? Jag vill sova hela tiden utan att missa något, jag vill kunna leva konstant utan att bli trött, jag vill vara tankspridd utan att verka dum. Jag vill kunna skaka av mig vad som helst, ta motgångar utan att ens bry mig. Är det en skrämmande tanke att bli så avtrubbad? Nej, inte om bara det negativa försvinner. Jag vill ha ett fullkomligare liv, jag vill ha flytande kärlek i mitt blod, jag vill ha nirvana. En omöjlig begäran, men en dag som denna får man unna sig att drömma.

Och drömde gjorde hon.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2024 Unga Fakta AB