I krig och kärlek...

Skriven av Jenn, 13 år från Bankeryd.

Tom eriksson såg hur personerna, mest kvinnor och barn, trängdes bakom de uppsatta avspärrnings banden. Hur han än sökte med blicken, hittade han inte flickan han ville se.
Det var en mulen novemberdag, Tom och andra män under sexton skulle skickas till Tyskland där kriget redan härjade.
"Soldater!" skrek en grov mans röst. "Gå ombord!"
Tom vände sig om och började gå mot den blygrå båten.
"Tom!" hörde han plötsligt en uppriven flickröst skrika.
Han ryckte till och skulle precis vända sig om när hans bästa vän Josef Karlsson la en hand på hans axel.
"Se inte på henne" sa han. "Det blir för smärtsamt för er båda."
Tom slog ner blicken och tog upp sin mobil i stället.
'I love you' skrev han och skickade.
Flickan som hade ropat på honom var hans flickvän, Jenna Nordström.
Han skulle just lägga ner mobilen när den pep till.
'Love you too, Tom' hade Jenna skrivigt. 'Snälla, se på mig!'
Trots Josefs ord vände sig Tom om och såg på Jenna. Hon höjde en skakande hand till sina läppar och gav honom en slängkyss. Det blev för mycket för honom. Tom sprang fram till henne och kramade henne. Polisen som stod en meter ifrån dem lät dem vara och såg medlidande på Jenna.
"Gråt inte" viskade Tom och strök Jenna över håret. "Jag kommer tillbaka, levande!"
"Lovar du?" frågade Jenna och såg upp mot honom med tårdränkta ögon.
"Jag lovar" viskade Tom och kysste henne.
De stod kvar så i några sekunder innan Tom släppte henne och sprang bort till båten.
Jenna såg efter honom tills han försvann in i båten. Först då vågade hon titta på det han hade gett henne.
Det var ett silverkors i en silverkedja. Hon vände på korset och såg texten som var ingraverad:
"Jag, Tom Eriksson, älskar dig, Jenna Nordström, av hela mitt hjärta!"
När Jenna såg texten började hon att gråta hejdlöst. Hon sjönk ner på marken och hennes bästa vän Emma Lundberg kom fram till henne. Emma sjönk ner brevid Jenna och slog armarna om henne.
"Det blir bra ska du se" tröstade Emma med gråten i halsen. "Både Tom och Josef ska komma hem igen. Och då ska vi leva lika lyckligt som vi gjorde före kriget..."
Efter det sista ordet började Emma också att gråta. Hon visste att inget skulle bli som vanligt, hon visste inte ens om killarna skulle komma tillbaka. Och hon visste inte om John skulle få höra det hon ville säga.