En märklig sommardag

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 14 år från Stockholm, Täby.

Det var kvavt och jättevarmt den dagen.
Termometern på skuggsidan av min familjs sommarhus visade 35 grader.
Det var konstigt eftersom att det hade varit kylligt de senaste dagarna.
Jag satt inne på mitt rum och läste.
Jag hade öppnat fönstret i mitt rum och balkongdörren i hallen så att det blev korsdrag.
Min mamma ropade från undervåningen:
”Vera! Dina vänner är här nu!”
Jag tittade ut genom fönstret.
Mycket riktigt stod det en mörkblå Volvo bredvid vår svarta Saab.
Min bästis Eloise klev ur den, tillsammans med sin tvillingbror, Jonathan.
Jag gick ner.
Såhär på sommarlovet, träffar jag inte några kompisar särskilt ofta så det kändes skönt att få prata med någon i sin egen ålder.
”Hej, Vera!” skrek Eloise och sprang fram och kramade mig.
”Oj, eh, hej Eloise…”
Jonathan gav mig en nick.
”Tja…”
”Tja.”
”Hur är vattnet?” frågade Eloise ivrigt. ”Jag hoppas verkligen att det är varmt, för mamma sa att det hade varit kallt i, typ, en evighet och Jonathan trodde att det skulle regna hela tiden och…”
”Vattnet är jättevarmt, Eloise! Jag lovar! Typ, 26 grader!”
Som ni kanske märkt är hon en riktig pratkvarn. Ibland vill jag bara säga åt henne att hålla tyst.
”Vi kan hoppa i direkt om ni vill.” sa jag.
”Ånej!” sa mamma som kommit för att hälsa på tvillingarnas föräldrar. ”Vi ska äta lunch först!”
Allt flöt på bra tills pappa ställde en mycket märklig fråga till Jonathan, som satt mittemot mig:
”Jaså, tjejerna i stan duger inte till, har jag hört, så jag frågar direkt! Vad tycker du om min lilla tjej då?”
Jonathan, som just tagit en klunk av sin Coca Cola, satte i halsen och hostade.
Eloise fnittrade och jag blev röd som en tomat.
”Pappa...!” sa jag medan jag försökte att få tyst på Eloise. ”Får vi gå från bordet?”
”Visst, raring” sa mamma.
Jag drog Eloise med mig och sa till Jonathan att byta om till badkläder och möta oss nere vid stranden.
När vi var nere i lusthuset och byte om, sa Eloise:
”Den frågan hade han inte förväntat sig, va?”
Sedan brast hon ut i skratt igen och lade sig på rygg på bänken och betraktade mig.
Hon såg ganska rolig ut uppochned.
”Fast jag trodde du gillade Jonathan..?”
”Det gör jag. Men de får inte han veta. Dessutom, så är han inte intresserad av mig. Du ser ju själv hur kylligt han hälsade på mig.”
”Äsch!” sa hon och satte sig upp. ”Det är klart han är kyllig, han är ju kille! Men han betedde jättekonstigt innan vi kom hit. Han frågade hur du hade det och om du mådde bra och om…”
”Om vadå?” frågade jag ivrigt.
”… Om du hade skaffat någon pojkvän!”
Jag stirrade på henne.
Det kunde bara betyda en sak.
Att han gillade mig! Jag menar, gillade, gillade mig!
Vi sprang ner till klippstranden, till ”avgrunds djupet”.
Det är några stenar som är någon decimeter under vatten ytan som slutar i ett jättestort hål, som är så djupt att man inte kan dyka till botten.
Jag hoppade i först och låg sedan och flöt.
Plötsligt tog något tag i mig och drog mig nedåt.
”Eloise!” skrek jag gällt men sedan drogs jag ner under vattenytan.
”Vera!” hörde jag henne skrika i panik. ”Vera!”
Jag kunde inte andas och inte skrika.
Jag tittade nedåt, men jag såg inte vad det var som drog i mig, bara att något svart som såg ut som sjögräs höll tag om min fotled.
Jag försökte att slingra mig loss men då knep det bara till om foten och jag såg mitt blod strömma från ett stort sår på benet.
Jag tittade upp och förvånades av hur fridfullt allt verkade.
Det kändes som om jag var där uppe och dumt nog försökte jag dra in luft genom munnen.
Vattnet fyllde mina lungor och jag fick kallsupar.
Jag skulle dö. Jag skulle inte få se min familj eller mina vänner igen.
Jag skulle aldrig få se Jonathan igen.
Helt oväntat, kände jag hur något kom susande ner igenom vattnet.
”Något” skar av det som höll fast mig och drog mig uppåt mot ytan.
Mot syre.
Jag drogs upp på land och någon la en handduk under mitt huvud.
Jag öppnade ögonen och mötes av oroliga blickar från Eloise.
Den som hade räddat mig var Jonathan.
Jag hostade och spottade upp vatten.
”Mår du bra?” undrade Jonathan.
”Mm.” sa jag, blundade och drog in djupa andetag.
”Vad hände?” undrade Eloise.
”Något… drog mig… ned.” sa jag.
”Ja, men vad?”
”Det såg ut som sjögräs.”
”Jaha, men det där då?” sa Eloise och pekade på såret på mitt ben.
”Jag vet inte och jag bryr mig inte.” sa Jonathan argt. ”Jag vet bara att Vera är skadad och att hon behöver läkarvård.
Jag var halvt medvetslös just då men det gjorde ingenting.
Jag var bara så glad över att vara vid liv.
Och att Jonathan brydde sig om mig.
Det har gått två år och jag och Jonathan är ihop nu.
Vi vet fortfarande inte vad det var som försökte dränka mig den där dagen, men det gör inget.
Pappa skickade ner ett dykarteam och de sa att de skrämde iväg det där odjuret.
De sa att det kanske var en jätte bläckfisk eller något.
Men det tror inte jag.
Jag tror att det var…
Ett sjömonster.