Den som lockar små barn

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 14 år från Stockholm, Täby.

Jag hade varit på sjukhuset ganska länge.
Jag mindes inte hur länge, för jag hade inget armbandsur och det fanns ingen väggklocka i mitt rum. Men det kanske var några dagar sedan jag svimmade i skolan.
Det var kväll och jag låg och tänkte på min bästis Helena.
Hon är rolig, hennes hobby är övernaturliga väsen.
Jag menar det! Du kan fråga henne vad man ska göra om man möter Näcken eller hur man oskadliggör en varulv.
Och hon bara älskar spöken! Hon har sagt att hennes farmor är synsk.
Med Helenas skratt i tankarna, somnade jag.
Jag vaknade mitt i natten.
Jag hörde ett barns skratt utanför dörren.
Jag gick upp, fast jag visste att jag inte fick.
Jag gick ut i korridoren och tittade åt både åt höger och vänster.
Längst bort till vänster i korridoren stod en liten rödhårig flicka på fem år och… ett äldre barn helt svartklädd.
Det låg som en svart slöja över det andra barnet så att man bara såg figuren.
Jag kunde inte avgöra om det var en flicka eller en pojke, inte ålder heller.
”Hallå!” sa jag högt.
Det ”svarta barnet” frös till när det hörde mig.
”Vad gör ni uppe så sent?” frågade jag och började gå mot dom.
”Svartingen” sprang till höger och lämnade den lilla flickan efter sig. Den haltade på ett märkligt sätt, men var ändå snabb.
När jag kom närmare såg jag att hennes ögon var som… tomma. Det var otäckt.
Den lilla flickan sa frånvarande:
”Du skrämde iväg honom. Varför det?”
”Det var inte meningen. Men varför var ni uppe så sent?”
”Han skulle ta mig hem.”
”Vad heter du?”
”Emelie.” sa hon och den tomma blicken försvann.
”Jag heter Julia.”
Emelie kastade sig i min famn och började gråta.
”Du…” sa jag och satte mig på huk. ”Vad är det?”
”Han… skulle… ta mig till… det mörka stället!” sa hon emellan snyftningarna.
Jag lyfte upp henne och gick in i mitt rum igen.
”Vem var det?” frågade jag henne när vi satt i min säng.
”Dom andra barnen kallar honom Svarte Jack.” sa Emelie. ”Han får oss att följa med honom mitt i natten och dom som kommer tillbaka är ännu sjukare än förut. Om man kommer tillbaka…”
Hon började gråta igen.
Hon fick stanna hos mig hela natten.
På morgonen kom en sjuksyster in till oss och hon blev väldigt förvånad över att se Emelie där.
”Det är någon här på natten.” sa jag till sjuksystern. ”Det var en pojke här inatt, med svarta kläder. Emelie var med honom och det var därför hon sov hos mig. Hon var så rädd.”
”Var det en av patienterna, tror du?” undrade hon.
”Jag vet inte, men det verkar som om de andra barnen på Emelies avdelning också sett honom. Dom kallar honom Svarte Jack.”
”Det var säkert inget.” sa sjuksystern. ”Man får för sig så konstiga saker på natten.”
”Det var inget sådant!” sa jag argt, för att hon inte tog mig på allvar. ”Kan jag få följa med till Emelies avdelning?”
”Visst, om du vill. Jag hänger en lapp på dörren ifall det kommer någon som vill träffa dig.”
Jag höll Emelie i handen och vi gick till hennes avdelning.
Där fanns det kanske, tio andra barn och dom berättade för mig om Svarte Jack.
”Han säger saker som man vill höra, som, att man ska hem igen, eller att ens mamma är här.” sa en sjuårig pojke.
”Han använder någon konstig hypnos.” sa en kinesisk flicka på sex år. ”Även om man är rädd så följer man ändå med.”
”En gång så…” sa en flicka i Emelies ålder. ”Det var en tjej här förut. Hon var nästan lika gammal som du. Hon hette Madde. När Svarte Jack kommer på natten vaknar alla för att se vem han tar. Han valde Madde, men hon stod emot. Hon sa att han inte fick fortsätta så här.”
”Och vad hände sen?”
Hon tittade på dom andra barnen och alla nickade som om dom ville att hon skulle fortsätta berätta.
”Och plötsligt tog hon som en pilbåge och pilar ur tomma luften. Dom lyste i samma sorts sken som Svarte Jack, fast dom var vita. Hon siktade och sköt honom. Hon missade nästan för han hoppade undan, men hon träffade honom i benet. Det är därför han haltar. Men han tog henne i alla fall. Och nästa dag låg hon död i sin säng.”
Jag var förbluffad. Var det här verkligen på riktigt?
Jag stannade med dom hela dagen och innan jag gick till mitt rum igen frågade jag:
”När på natten brukar han komma?”
”Klockan tolv, prick.” svarade Emelie.
Jag bad min sjuksyster om en klocka och jag ställde den på kvart i tolv.
Jag var ju tvungen att göra någonting.
Jag vaknade av att klockan ringde och jag steg upp.
Det var ljust, för månen var uppe.
Jag smög iväg till barnens avdelning och när jag öppnade dörren försiktigt kunde jag höra förskräckta flämtningar.
”Ta det lugnt!” sa jag lugnande. ”Det är bara jag, Julia.”
”Vad gör du här?” sa Emelie och satte sig upp i sängen.
”Jag tänkte att jag skulle skrämma iväg Jack. Du minns väl hur rädd han blev för mig?”
Alla barnen hoppade ur sina sängar och sprang och satte sig i Emelies där jag stod.
”Jag ska sjunga en sång som min mamma brukade sjunga när jag var liten.”sa jag och började: ”När allt känns ledsamt och du är rädd, så kryp då upp i din mjuka bädd,
och minns allt som du tycker om, och allt som gör dig glad.
För om du känner mod i barm, så räcker lyckan dig en arm och så kan du ta det lugnt igen, min lilla, söta vän.”
Plötsligt hörde jag steg utanför dörren och alla barnen började darra.
Dörren öppnades och där stod han.
Mycket hemskare än igår natt.
Jag ställde mig upp framför sängen och sträckte ut händerna som för att skydda barnen.
”Vad vill du, då?” sa jag bestämt.
Inget svar.
”Jag sa; Vad vill du!?”
Han pekade mot sängen och gjorde en lockande gest åt Emelie.
Hennes ögon blev tomma och hon reste sig. Dom andra barnen höll henne kvar.
”Du ska inte få henne!” sa jag ursinnigt. ”Du ska inte skada någon av dom något mer!”
Han såg ut att växa och jag började ge efter. Men så tänkte jag på flickan som hette Madde. Hon hade dött på grund av honom.
Jag gjorde en gest i luften, som om jag fångade något och plötsligt hade jag in pilbåge och pil i händerna. Jag spände pilbågen hårt. Det var som om jag visste exakt vad jag skulle göra även om jag aldrig använt en pilbåge förut.
Han kastade sig över mig med ett blodisande skri och jag släppte strängen.
Jag träffade rakt där hjärtat skulle ha suttit och den vita pilen trängde djupt in i den svarta skuggan och han upplöstes i ett svart moln.
Jag visste att han var borta för gott.
Jag stannade hos barnen och nästa dag fick jag åka hem.
En vecka senare fick jag ett stort paket i posten och mamma och jag packade upp det.
Det var en massa teckningar från barnen på Emelies avdelning. Alla teckningar hade samma motiv. Jag som sköt med pilbåge mot en ond skugga.
”Åh, vad snällt av dom!” sa mamma. ”Men varför har dom målat dig på det sättet?”
Jag svarade inte.
Jag bara log.