Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Dag 36

Skriven av Signe Ahlström Skarstedt, 14 år från Stockholm, Täby.

”Jag hoppas att någon hör det här. Det är dag 36, klockan är 07:32. Hittills har jag inte sett eller hört någon annan. Ända sedan landningen har det hörts skrik. Men sedan igår är det tyst. Jag undrar vad som har hänt.” Klick.
”Mitt namn är Penelope Dew. Jag är en av de få överlevande i New York. Min mamma, pappa och min lille bror Persey är döda. Här i New York kan man skaffa mat ganska lätt. Eftersom de flesta har dött och alla polismakter upplösts kan man ta vad man vill ha.” Klick.
”Det började med att forskare upptäckte en störning på radar. Ett stort föremål cirkulerade i omloppsbana runt jorden, det var långt bort men det var där. Det stod i nyheterna, forskare skickade upp sonder för att fota det som var där uppe, men de försvann bara. Det var två år sedan.”
”USA:s regering ville skjuta ner det, men de flesta länder tyckte det var galenskap. Det blev bråk i FN och innan man kunde förstå vad som hade hänt så var Kina och USA i krig. Det var helt fel. Man visste inte ens vad det handlade om, men det vände jordens invånare mot varandra.” Klick.
”Först attackerades Los Angeles och San Francisco, på USA:s västkust, sedan kom de hittåt, mot Washington DC och New York. Min mamma dog när kinesiska flygplan släppte de första bomberna över New York. Vi var ute och handlade kvällsmat. Byggnaden sprängdes precis efter att vi hade gått därifrån, vi stod ute på gatan och mamma blev krossad under en bjälke. Jag fick ett par skärsår och bröt armen.” Klick.
”Sen… slutade det bara. Kina attackerade inte, USA slog inte tillbaka. Det var för att de blev upptagna med annat. De första landningarna inträffade. Små skepp störtade till jorden. Runt om i världen, överallt. Ett landade strax utanför stan. De transporterade in det i New York för att undersöka det. När de öppnade det så låg det varelser i det. Döda, verkade det som. Några undersöktes och dissekerades, men andra kyldes ner. De såg ut som människor, förutom vissa detaljer. De hade inga tummar och deras öron verkade som tillbakatryckta mot huvudet och, just det, de hade ingen navel. Annars såg de ut som människor. Samma ögon, samma sorts hår. Forskarnas ide var att de var kloner, eftersom att de inte hade någon navel där navelsträngen skulle varit innan de var födda.”
Klick. ”Efter ett par veckor mördades forskarna på mystiska sätt. Alla blev strypta men det syntes inga märken på deras halsar. Efter ytterligare ett par veckor kom de chockerande nyheterna. ’Klonerna’, som de kallades i brist på passande namn, hade setts gå ute på gatorna i små grupper. Överallt där det hade landat skepp syntes klonerna gå runt. De började gå in i folks hus och bara stå och se på medan människor gjorde sina dagliga sysslor, Men på natten samlade de sig i gatukorsningar och satt i grupper på 20-30 stycken mitt ute i gatan. De satt där med slutna ögon tills det blev morgon igen. Så höll det på i två månader. Folk började vänja sig vid klonerna, vissa sa till och med att de var vänner med dom. Klonerna pratade inte, de försökte inte kommunicera på något sätt. Därför trodde man att de var ofarliga.” Klick.
”Då kom det in rapporter om att en klon hade mördat en man i Beijing, Kina. Fler rapporter från överallt i världen, Frankrike, Ryssland och Norge. Plötsligt hade klonerna brutit sig in i vapenlager. Nu gick de runt på gatorna, med skjutvapen. De började prata. De hotade oss, sa att de skulle döda varenda liten mänska om vi inte gjorde som de sa. De rövade bort folk från deras hem och människorna blev förda bort från jorden med hjälp av skeppen.” Klick.
”Klonerna förökade sig på något vis och fler kom i lite större skepp från rymden. De blev miljontals, de blev lika många som människorna. De kom till vårt hus också. Min pappa stod vid fönstret och såg hur de tog sig nedåt vår gata, mot vårt hus. Pappa tömde en av våra garderober och sa åt mig och min lille bror att gömma oss där inne. Klonerna sprängde upp vår ytterdörr när pappa inte vill öppna. Han vägrade följa med dom och han slog en av dom i huvudet med ett basebollrack. De sköt honom och slet honom i stycken. Bokstavligt talat. Jag såg när de gjorde det, jag kikade genom en springa i garderobsdörren.” Klick
”Människor började gömma sig i slummen, de var försiktiga med att dra uppmärksamhet till sig. Jag och min bror gömde oss med en liten grupp människor. Vi höll ihop men det slutade snart. Klonerna upptäckte oss och sköt ner de flesta. Min bror var en av dom. Det var mitt fel. Jag släppte hans hand.” Klick. ”Nu är jag ensam. När allt det här började var jag sexton, nu är jag arton. Jag klarar mig själv, men ibland är det svårt. Jag har ingen att prata med och jag kan bara gå ut på natten. Jag bor i ett garage utrymme. Nu för tiden kommer det inte ner några kloner till jorden längre. Jag vet inte hur många människor som finns kvar. Jag hoppas bara att någon tar kåll på klonerna och räddar det som finns kvar av oss. Nu vet ni vad som hände. Om någon någonsin ser det här är det kanske bra att veta. Lycka till.” Klick.
Penelope Dew lade sig ner på den skitiga madrassen. Hon visste att de skulle hitta henne förr eller senare. Hon kunde bara vänta.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2024 Unga Fakta AB