Det Svarta Stoet

Skriven av Emma, 15 år från Mölndal.

Tröttheten.


Jag tittar mig i ögonen. De är rödkantade, svullna och en tunn hinna av någon kletig sort har lagt sig över dem. Som om eländet inte är tillräckligt. Armarna går knappt att lyfta och jag känner mig som en marionettdocka på bara ett ben. Ögonlocken stänger sig gång på gång. Den varma och omslutande sängen är långt borta, och tanken på läxor, prov och förhör är tragisk.
Jag betraktar stillsamt mitt ansikte. Det ser inte ut som ett ansikte, det har jag kommit fram till för länge sedan, utan mer som ett bombnedslag från första världskriget. Kinderna hänger, min mun är stor som en melon, pannan är i djupa väck och hjälp vad fett hår jag har! Med en suck försöker jag dölja mina problem med mascara och puder, en mycket dålig lösning.

Tröttheten.



Mamma skriker i hallen för full hals. Hon vill tydligen något, så jag suckar och kliver upp från skrivbordsstolen. Jag försöker markera mina steg mot dörren för att hon skall förstå att jag har hört.
- Jaaaaaa?
- Du glömmer väl inte gympapåsen?
Hon låter som om hon tror att jag fortfarande går på mellanstadiet, och det gör mig alltid irriterad.
- Mamma! Snälla!
Jag slår igen dörren igen med en smäll, och stönar högt. Mammor!
Min mamma är fruktansvärd ibland. Hon säger till mig saker hela tiden, tjatar tungan av sig, oroar sig för ingenting…
Jag lugnar ner mig lite när jag tänket på hur bra hon är också. Hon är alltid där för mig, och hon ser alltid på mig när någonting är fel. Även om hon inte alltid gör det så försöker hon i alla fall förstå, och när hon ser att jag inte vill prata så frågar hon inte något.
Hon är en rolig mamma som jag älskar.

Även om hon tror att jag skall glömma gympapåsen.

- Matilda, varför skall inte du vara med på gympan idag?
Alla kollar på mig. Min avslöjande min säger ju sitt, så min lärare ler litet skadeglatt när han säger:
- Du har väl inte glömt gympapåsen igen?
Det utbryter fniss i salen. Mitt ansikte ser ut ungefär som danska flaggan, utan det vita då. Pinsamt, eller inte så kul i alla fall.
Jaja, det kanske är bra att jag har en mamma i alla fall. En som tjatar, en som påminner, en som bryr sig. En som blir arg när hon får ytterligare ett samtal från rektorn som säger att jag "skippat" idrottslektionen.
- Det är inte det! Jag gillar gympa, jag är bara så himla glömsk jämt. Det är sant, försöker jag när mamma skäller på mig senare på kvällen. Men mamma är fortfarande lika arg.
- Om du glömmer kläderna en gång till så skall jag faktiskt ta och börja jobbet senare, stanna hemma och övervaka dig på mornarna så att du inte gör det! Och när jag ändå håller på kan jag ju se till så att du borstar tänderna. Förstår du inte att du förstör dina tänder?!
Jag muttrar något obegripligt till svars och försvinner ut genom ytterdörren. Jag skall ta en promenad.

Jag går i parken. Sparkar med skorna i gruset. Som om mina sneakers inte redan är förstörda. Men det spelar ingen roll nu. Livet fungerar ju inte bättre för det.
Plötsligt känner jag en stickande lukt i bakre delen av näsan. Bekymrat tittar jag upp från marken och synar horisonten. Brandrök stiger böljande upp från någonstans i närheten!
Hjärtat dunkar när jag börjar springa. Fötterna smattrar mot asfalten och jag springer fortare och fortare. Tänk om röken kommer från Fridas hus!!

När jag kommer sladdande runt kröken är det kaos på gården. Människor springer omkring med mobiltelefoner, vattenhinkar och filtar. Alla skriker, och över alltihop bolmar en stor, rasande, glödröd eld. Den kommer mycket riktigt från Fridas hus. Utanför står hennes mamma och pappa och skakar av rädsla. Jag kan inte se Robert, Fridas lillebror, någonstans.
- VAD... HUR... VARFÖR???
Min röst är hög och gäll när den försöker överrösta lågorna. Allting snurrar i huvudet. Händer verkligen det här? Fridas föräldrar står bara och skakar.
Jag vet inte var jag skall ta vägen. Allt omkring mig är ett ända virrvarr, och det hugger till gång på gång i magen av förtvivlan. Fridas hus brinner, Fridas hus brinner, jag försöker upprepa det flera gånger, men ändå kan jag inte förstå det.
Någonting låter nerifrån stallet...
Mitt hjärta verkar vara på väg ut ur mig, när det tar ett skutt och börjar dunka som attan. Sina! Fridas häst! Hon står fortfarande kvar i stallet!!

Sedan vet jag inte hur det går till, men plötsligt störtar jag in i den brinnande byggnaden och får tag i en grimma. Den är antagligen för stor för Sina, men den får duga. Jag springer fram till Sinas box och försöker att undvika lågorna. Röken omfamnar mig och gör mig illamående. Jag sliter upp dörren, och får en fasansfull syn.
Sina, Fridas fina lilla skimmel-connemara, står och skakar inne i ett boxhörn och gnäggar som om hon föll från ett stup. Jag smyger sakta, men säkert, fram till henne och försöker att inte svimma. Sina brukar inte gilla att bli infångad, men nu verkar det som om hon förstår. Hon vill tydligen lika snabbt ut härifrån som jag. Försiktigt sätter jag på henne grimman medan jag mumlar en barnvisa för mig själv. Jag tar tag i den och börjar försiktigt gå framåt. Sina följer efter några steg och tvärstannar sedan. Hon vill inte gå ut till elden.
- Om du inte går ut så kommer den in hit, förstår du inte det. Snälla Sina, kom nu!
Jag är nu i upplösningttillstånd och kan knappt andas längre. Det är som om jag håller andan och inte kan andas ut.
Sina ger så småningom med sig och följer med mig ut ur stallet, där hon sätter fart bort från det. Jag känner en otrolig lättnad över att vara ute i friska luften och springer hostande efter Sina som travar mot Fridas gårdsplan.
Där ute, bredvid sin mamma och pappa, är Frida. Rödgråten och förtvivlad. Hon sitter på marken och gråter. När hon hör hovklapper flyger hon upp och börjar springa mot oss.
- MATILDA! ÅH, SINA!! TACK! ÅÅH TACK!!!! ÅH GUD!!!
Hon ser ut som om hon inte riktigt vet om hon skall gråta eller skratta. Först ger hon Sina en lång hård kram och tackar gång på gång Gud för att hennes bästa vän är oskadd. Sedan vänder hon sig mot mig och kastar sig om halsen på mig. Vi står så länge, länge och gråter tillsammans. Av lycka. Fridas mamma säger stammande:
- B... Brandkåren kommer snart.
Mer får hon inte fram. Jag har lust att fråga henne var Robert är, men hejdar mig.

Plötsligt.

Klapprande hovar hörs långt borta, och ett svart sto kommer flygande i rasande fart längs gatan. Stoet rusar sig in genom allén och börjar springa mot det brinnande huset. Stoet formligen kastar sig i ett jättehopp mot fönstret, och flyger in genom det medan glassplitter flyger åt alla håll. Väl där inne, springer Stoet upp för trappan och åt vänster, rakt mot Roberts rum. Stoet springer igenom alla lågor, forsar över stora hål i golvet och duckar för nedfallna rör och ledningar.

Det är fullt med rök. Robert jämrar sig någonstans, och Stoet följer ljudet.
Han ligger på golvet under skrivbordet, och skakar av rädsla. Han hostar så hysteriskt och gråter av fasa. När han får syn på Stoet spärrar han upp ögonen. Stoet förstår att det bara är en tidsfråga innan elden störtar in i rummet. Hon tar tag i Roberts trasiga jacka, drar ut honom från skrivbordet och kastar upp honom på sin rygg. Robert protesterar våldsamt. Det verkar som om han inte vill bli räddad, och speciellt inte av en häst, men Stoet ger sig inte. Hon kastar sig ut ur rummet med Robert klängandes om sin hals.
Väl där får hon syn på hur brutala lågorna är. Elden står som i anfall mot dom. Den formligen sträcker sig efter dom för att döda dom.
Hon rusar rakt in igen och utan att tveka tar hon ett språng. Genom fönstret. De flyger i luften.
Med en duns landar han och Stoet samtidigt på gräsmattan utanför.
Roberts mamma rycker till och blir utom sig. Hon rusar fram till Robert och tar tag i honom i ett järngrepp. Sedan kastar de sig där ifrån precis innan hela byggnaden rasar ihop.
Först då hörs syrener.