Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















13 och såld

Skriven av Tilda, 11 år från Världen utanför.

Jag böjde mig över staketet och klappade kon som stod och åt. Kon hade ett så perfekt liv, inga problem. Men vad visste jag? Den kanske hade miljoner känslor inom sig som väntade på att få släppas ut? Som jag.
Jag fortsatte gå. Trähusen som oftast stod tätt fick mer mellanrum för varje steg jag tog. Jag hade precis varit ute på en handelstur åt min far, som väntade på mig på gården. Min familj bestod av far, min avlidne mor, min storebror och jag.
Jag hette Freja, mor tyckte att det var ett fint namn. Mina fräknar passade ihop med mitt rödblonda hår. Jag var tretton år och hade äntligen blivit vuxen. I vårt land blev männen vuxna vid tolv års ålder, medans kvinnorna blev vuxna vid tretton års ålder. Min bror var fjorton år och ute i krig. Jag saknade honom så. MIn kropp var smal, jag och min far var mycket fattiga. Jag hade inte så många vänner, jag hann inte träffa de ändå.
Framme vid gården såg jag rök stiga upp genom vårt hål i taket. Far klev ut genom den låga dörren och log. Jag log tilbaka.
- Freja, är du äntligen tillbaks! sa han, han lät ängslig på rösten. Kom! Maten är klar.
Maten bestod av lite bröd och illasmakande soppa. Jag åt ändå. Man fick inte så mycket i dessa dagar. Fursten hade nästan tagit allt.
Fursten var Richard den furste. Han var fruktad i många länder här omkring. Han hade en större armé än alla arméer i hela världen. De var tusentals! Han hade kvader som var ute och patrullerade och tog allt man ägde. De som protesterade dog en smärtsam död. Oftast fick de möta Carla, furstens drake. Dagen de kom hem till oss var jag bara nio år. Far sade åt oss att gömma oss, men vi hann inte långt. Soldaterna tog oss in till far. De slog far för att han hade gömt sina barn ifrån Richard den furste. Det var ett brott ansågs det. Jag var vettskrämd till och med efter de hade gått. När jag fyllde tolv kom de igen. De tog min älskade bror. De föste ut mig i ett annat rum. Nyfikenheten tog övertaget och jag tjuvlyssnade. Det jag hann höra var:
- Snälla...inte...bara ett barn...mig istället.
- Vi vill ha....henne...kommer...tretton...
Jag blev vettskrämd, trots att jag inte riktigt förstod vad de sa. Min bror föstes bort och vi drogs isär, när vi kramades. Min far höll fast mig. Hans stora hand slöts om min axel och tryckte mig mot honom som en konstig kram. Jag visste bättre än att säga något. Far var deprimerad i två veckor, han behandlade mig som om jag snart skulle dö. Jag blev rädd.
Jag hade precis ätit upp när far sa:
- Freja, kom hit. Jag vill prata med dig.
Jag satte mig lydigt.
- Ja, far?
- Vi måste prata. Kommer du ihåg när soldaterna hämtade din... bror? sa han, han hade svårt att säga det utan att bryta ihop.
- Det glömmer jag aldrig, sa jag och svalde. Vad är det du vill prata om?
Min far svalde och sa till slut:
- När du fick gå in i ett annat rum pratade soldaterna och jag. Jag är skyldig de pengar för att vi inte har kunnat betala hyran. Så jag erbjöd...vet du vad? sa han och log, men jag kunde se att han var allt annat än lycklig. Det var ingenting. Gå och lägg dig nu!
- Men..., började jag ängsligt.
- Inga men Freja! Gör som du blir tillsagd.
Jag gick mot min sovhörna med sänkt huvud. Mina tankar vimlade runt i mitt huvud. Jag var förvirrad. Vad hade Far erbjudit soldaterna som betalning? Inte bror, väl? Jag började bygga en mur med alla mina tankar på andra sidan i mitt huvud. Men det tog lång tid så mer än hälften av tankarna rymde och sprang över. Jag satte mig ner i min obekväma säng och slöt ögonen. Hur jag än försökte kunde jag inte sova. Men till slut blev mina ögonlock för tunga och med ens somnade jag.
Jag vaknade av bankande på dörren. Far satt på en stol med ansktet gömt i händerna.
- Far? Far, ska du inte öppna? frågade jag och började gå mot honom.
- NEJ! Öppna inte, Freja, svarade han ursinnigt, men samtidigt sorgset.
- Öppna dörren! Annars kommer ni att ångra er! hördes en mansröst utanför dörren.
Rösten var så djup att den bara kunde komma från en enda person. Furstens överste! En skräck började gnaga inom mig.
- Far! Vad gör de här? Vad vill de? frågade jag hysteriskt.
- Tyst! sa han argt. Och förlåt.
Då sparkade en soldat in dörren och fem soldater stormade in. En grep tag i min arm. Det gjorde fruktansvärt ont. Översten drog sitt svärd och pekade svärdspetsen mot min strupe.
- Följ med ut! skrek han till far och pekade ytterligare en gång spetsen mot min strupe.
Jag sträckte förtvivlat på halsen.
- Far! lyckades jag klämma fram, jag var vettskrämd.
Far gick ut med mig och soldaterna i följd. Ute på gården stog det minst ett dussin hästar. Ovanpå hästarna satt soldater med svärd och spjut. När vi kom ut klev hästarna åt sidan och ur mitten kom på en ståtlig häst, fursten! Furstens kastanjebruna hår nådde till axlarna och han bar en svart rock utan armar. Jag spärrade upp ögonen. Richard den furste klev ner från sin häst och gick fram till mig. Han strök en hårlock bakom mitt öra och log. Det gjorde inte jag.
- Betalningen är godkänd. Jag tar henne nu.
Orden klamrade sig fast vid mig. Jag tittade vädjande på min far.
- Snälla far, säg att det inte är sant! sa jag förtvivlat.
Far mötte inte min blick. Jag kände mig sviken.
- Det är sant. Du är min dotter nu, sa fursten.
- Nej, sa jag, otroligt nog darrade jag inte på rösten.
Jag var arg. Fursten gav mig en hård örfil. Jag började nästan gråta.
- Kom, sa han och tog tag i mig.
Vi begav oss till hans slott där jag giftes bort så fort som möjligt och så levde jag olyckligt i alla mina dagar.

Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2024 Unga Fakta AB