Farväl herr Gilmore

Skriven av en mänsklig varelse från sin mammas mage.

"Ja, jag säger ju att han slarvar Bosworth", sa Mr. Oswald missnöjt. Han fingrade i den tjocka mustaschen och glodde surt på den långa och magra mannen framför sig. Han bar en elegant svart hatt och svart kostym. Mannen skakade på huvudet och besvarade Mr. Oswalds anklagande blick.
"Käre Mr. Oswald", svarade han lugnt. "Herr Gilmore är ny här. Jag slår vad om att det skulle underlätta märkbart om du gav honom en liten rundtur. Det är inte det lättaste att inte gå vilse när man inte är van vid så många rum och korridorer."
Han log ett charmerande leende. Men jag visste att det låg ett visst förakt bakom det. Nej, herr Adam Gilmore var sannerligen inte van vid hus av sådana proportioner som detta. Han var en simpel man, herrgårdar som Mr. Oswalds hörde inte till det normala.
Mr. Oswald hade antagit en lätt röd färg i det feta ansiktet. Han drog ilsket i mustaschen.
"Han är en städare! Det är hans jobb att se till att min herrgård inte liknar en svinstia! Påstår du att jag ska ta mig tid att guida runt en sådan patetisk usling i mitt eget hem?"
Han var nu illröd i ansiktet, som om Bosworths förslag hade förnärmat honom och var en oerhörd förolämpning.
"Ta det lugnt nu", sa Bosworth milt.
Han behöll sitt lugna uttryck och jag kunde inte avgöra om det endast var ett skådespel från Bosworths sida.
Hur som helst hade jag tröttnat på deras högljudda diskussion. Jag sträckte på mig och hoppade ner på golvet från min bekväma plats i sängen. Mr. Oswald såg förvånat på mig när jag slank förbi genom dörren och ut i korridoren. Tydligen hade han inte märkt att jag följt deras lilla samtal.
Oroa dig inte för mig Mr. Valross, tänkte jag. Jag ska inte skvallra. Bakom mig återupptog Mr. Oswald och hans närmaste kumpan Henry Bosworth sitt intressanta samtal om vad en fet, självgod miljoner drog gränsen när det kom till att tilltala tjänstfolk med viss respekt. Visst hade herr Gilmore slarvat lite här och där, det måste jag medge. Sist jag kontrollerade skulle det helst inte finnas spindelnät i taket eller vid lamporna på väggarna.
Ledsen små spindlar, men ni får ta ert pick och pack och dra någon annanstans.
Tyvärr hade herr Gilmore snarare sagt: "Det är klart att ni får bygga era spindelnät i Mr. Oswalds hus. Här är det gästfrihet som råder. Bjud med era grannar vetja! Och berätta för mössen att de är välkomna att bo i väggarna också."
Okej, det kanske han inte sa... inte högt i alla fall. Men nog fan hade han inte gjort något åt problemet. Här skulle han inte få vara kvar länge. Mr. Oswald skulle sparka honom vid första lämpliga tillfälle, antagligen utan hänsyn till Bosworth åsikt.
Jag passerade stängda dörrar i den dunkla korridoren. Den verkade gå vidare i en evighet tills den till slut vek av in till den stora salen. Men dit skulle jag inte nu. Jag hoppades att dörren till det stora köket skulle stå på glänt.
Ursäkta mig miss Derry, skulle du kunna vända ryggen till medan jag roffar åt mig en skinkbit eller två?
Självklart hade miss Derry inte glömt att stänga dörren den här gången. Det hade hon lärt sig efter att saker mystiskt började försvinna ur köket.
Ja, ja. Jag borde inte ha tuggat på varenda macka som hon lämnade obevakad på köksbordet. Men hur skulle jag annars ha kunnat avgöra vilken som var godast?
Plötsligt hörde jag ekande steg i korridoren. Det kom bakom mig. Jag hörde genast att det inte var Bosworth eller tjockisen Mr. Valross. Jag snodde runt och fick syn på ingen mindre än Adam-jag-orkar-inte-rengöra-en-hel-herrgård-Gilmore själv. Jag jamade varnande mot honom och strykte mig mot väggen som värsta spionen.
Försök inte med något fuffens gamling, jag kan karate.
Den gamle mannen såg bra klen ut. Honom skulle jag kunna brotta ner hur enkelt som helst. Herr Gilmore gav mig ett svagt leende när han fick syn på mig. Han hade ett ganska vänligt ansikte. Rynkigt men vänligt. Jag vet inte hur det gick till så fråga mig inte, men hur det än var så hade Gilmore plötsligt plockat upp mig från golvet och höll mig i sin famn.
Jag kände ett plötsligt lugn. Det här var ju inte så farligt. jag behöver kanske inte klösa ut ögonen på gamlingen trots allt. Gilmore klappade mig på huvudet med sin stora knotiga hand och släppte sedan ner mig på golvet igen.
"Hejdå kissen." Han log sorgset och började gå vidare längs korridoren. jag såg efter honom med en lustig känsla i magen. Det kunde bero på musen som jag dumt nog hade svalt hel tidigare på dagen, men nej. Det var nog sorg jag kände. Jag såg honom försvinna bakom väggen när korridoren vek av åt vänster.
Farväl herr Gilmore.