Om jag ändå vore du

Skriven av Johanna, 12 år från Göteborg.

Där stod hon, med sitt vackra gyllene hår, sina röda läppar och sina blåa ögon.
Jag kunde inte hålla mig från att avundas hennes skönhet. Om jag ändå vore som hon, snygg, smal och värdig. Någon som alla tyckte om.
Besynnerligt la ja märke till hur ful jag var. Jag var inte alls som hon, jag var fet, hade risigt hår och ett par bruna ögon som inte alls visade någon värdighet. Jag tordes inte ens tänka tanken på att se mig själv i en spegel tillsammans med henne. Antingen var det något fel på mig, eller så hade jag inte tid att tänka på något annat än henne. Hon som jag alltid hade sett upp till. Själv hade jag fantiserat om att jag såg ut som henne. Att jag var den där tjejen som alla uppmärksammade och ville vara med. Själv hade jag inte så många vänner, dom flesta ansåg att jag var konstig och betedde mig illa. Sorgset lät jag mig avbrytas i mina tankar när skolklockan ringde in. Snabbt rusade jag in i klassrummet och satte mig ner vid min bänk. Jämsides med mig satt Erik, han var klassens snyggaste kille. Det tyckte i alla fall jag. Han hade bruna ögon och brunt hår, precis som dom där Hollywood killarna har. En gång hade jag nästan sagt rakt ut hur mycket jag tyckte om honom. Men det ända jag visste var att han gillade Emelie, den där Emelie som var så snygg, som var den där tjejen jag såg upp till. Jag hade fortfarande inte fått hennes vackra yttre ur skallen. Men just nu ansåg jag att det var viktigare att lyssna på vad fröken hade att säga.
Mrs France som min fröken hette, rakade på sig och började läsa våra namn uppifrån och nedtill på klasslistan, ”Annie Arvid” sa hon och log. Jag sträckte sakta upp handen och svarade ”Ja fröken”. Samtidigt så fortsatte hon i samma takt tills hon kom till Emelie. Då tystnade hon och tittade sorgset upp. ”Emelie det står att du ska byta skola? Stämmer det? Sa fröken och satte sig ner på stolen vid katedern. ”ja” svarade Emelie och tittade nedlåtet mot fröken.
Jag ryckte till. Kunde det vara sant, det som fröken nyss sagt, skulle Emelie byta skola? Jag stammade till och satt alldeles tyst tills lektionen var slut. Bedrövad lämnade jag klassrummet och såg bort mot Emelie som började packa sin väska.
Jag hade aldrig vågat säga något märkvärdigt till henne, men just nu ville jag bara krama om henne och säga hejdå. Utan att tänka efter vad jag gjorde lät jag mig själv gå fram till henne. Hennes vackra ögon mötte mina och plötsligt fick jag fram ”Om jag ändå vore du”. Emelie tittade på mig, samtidigt som hon log, ”Om du ändå vore mig, eller vad sa du?” hon flinade och hängde väskan över axeln.
Jag stammade till. Vad tänkte jag på? , inte kunde man säga så? Jag log tillbaks och nickade. Emelie kastade åter sin blick mot mig och flinade ”Jag kommer att sakna dig med” sedan gick hon mot ytterdörren och vinkade farväl till dom andra.
Jag stog kvar, med ett leende på läpparna, tyckte hon verkligen om mig? Med ens tanken i mitt huvud lät jag mig själv gå vidare till nästa lektion. Samtidigt sa jag tyst för mig själv ”Kommer att sakna dig med”.