 |
| Vitekrist |
Vikingarna hade inte lätt att ta åt sig kristendomen.
Den romersk-katolska tron var full av under och mirakel, änglar, djävlar och överjordiska världar. Vikingarna var redan vana vid asatrons trollkonster, svartalver och gudariken, vilket i och för sig hjälpte. Den nye, ende överguden, som de kallade Vitekrist, var däremot lite svårare att ta åt sig i början.
Varje asagud hade ju sin speciella uppgift, och många föredrog att tilltala ”rätt man för rätt jobb”, så att säga. De kristna missionärerna tyckte särskilt illa om de kvinnliga gudarna. Allt som handlade om fruktsamhet förbjöds också. Däremot började vikingarna tillbe vissa helgon på samma sätt som asagudarna. Varje helgon beskyddar ju var sitt område, som olika yrken.
 |
| Envisa vikingar dyrkade sina gamla gudar i smyg. |
Men många klamrade sig fast vid asatron ändå och dyrkade de gamla gudarna i smyg. De gamla avgudastatyerna gömdes bara undan på en plats i hemmet där de inte syntes så väl.
De kyrkor som vikingarna så småningom byggde var pampiga konstruktioner, som sträckte sig långt upp i himlen. Inga odöpta fick gå in i en kyrka, och inte heller fick de begravas bland de kristna vikingarna. I vardagen ändrade kristendomen på flera saker. Kyrkan anordnade alla giftermål istället för familjerna själva och varje nyfött barn skulle döpas.
 |
| Sten med bild på en präst. |
Begravningsriter gick nu bara ut på att lägga folk i jorden. Den tidigare seden att bränna de döda på bål förbjöds.
Det tog ett tag innan hela norden var kristnad, men sedan visade sig religionen vara mycket livskraftig. Kristna vikingar vägrade umgås med asatroende, och det blev till slut nödvändigt för de flesta att kristna sig.
