Stora fester som kallades gillen eller gästabud var ett viktigt inslag i vikingens tillvaro. Där möttes man för att roa sig, men också för att göra upp affärer, utbyta erfarenheter och planera resor.
 |
| Det gällde att hamna rätt vid bordet! |
Ett gästabud kunde vara i flera dagar. Gästerna klädde alltid upp sig med det bästa de hade. Man drog ofta lott om vem som skulle sitta bredvid vem. Om en ung man hamnade bredvid samma flicka två gästabud i rad, förväntades han gifta sig med henne.
 |
| Järnkitteln för matlagning hängdes upp i taket med en kedja. |
Mat
Man åt mest kött som kokats eller stekts på spett. Ibland serverades köttet rått, och man värmde det genom att lägga det innanför skjortan en stund.
Fisk var annars den vanliga kosten till vardags. Man torkade eller saltade oftast fisken, och smaksatte den vid måltiden med olika kryddor.
Korvar tillverkades på kött, blod och fett. Fårtarmar användes som skinn, och kryddor som senap och pepparrot piffade upp smaken.
Frukter och vilda bär samlades in under sommaren och torkades för att smaksätta måltider under höst och vinter, då man åt mer.
Man drack mjöd, ett slags mycket starkt öl där huvudingredienserna var honung, vatten, humle och malt. Vikingarna var också mycket förtjusta i vin, men det importerades alltid från andra länder.
 | Horn med mjöd tillverkat
av ett oxhorn. |
|  | Riktigt fint folk importerade bägare
i glas från till exempel Orienten. |
|
Vanligen drack man ur stora oxhorn som inte gick att ställa ner. Man fick helt enkelt hålla i sitt mjödhorn till det var tomt. Förmögna människor kunde stoltsera med bägare i silver, guld eller glas som skaffats genom handel eller rövartåg.
Berättelser - en viktig del av gästabud!
Konsten att berätta var högt skattad hos vikingarna. En bra historieberättare kunde få livstids anställning hos en jarl eller kung.
 |
| Åhörarna lyssnar förskräckta till historien om Grette den starke och Glåm den gruvlige! |
Vanligen förtäljde man sagor om gudar och stora hjältar. Ibland läste man upp dikter. En riktig viking förväntades kunna dikta en rytmisk berättelse för att beskriva en händelse i samma ögonblick som den ägde rum. Detta kallades ”kväde”.
En krigare som besegrats kunde vända sig till sin motståndare och kväda ett stycke som var en kommentar till situationen. Ett kväde var passande sista ord för en viking. Det kunde till exempel låta så här:
”Nu du mig dräpt
med arga vapen.
Icke något agg
Jag hyser mot dig.
Med glädje mitt hjärta
Omfamnar klingan.”
Det var ett storartat sätt att sluta sina dagar på. Men ibland blev motståndaren så rörd att han skonade den besegrade:
- ”Det var ett vackert kväde. Nu går vi och tar en öl istället.”
