Barnadödligheten verkar ha varit hög under vikingatiden. Ändå ökade Skandinaviens befolkning mycket under denna period.
Troligen upptogs ett nyfött barn i familjegemenskapen genom att få ett namn, precis som idag. Barnen skattades högt som hjälpredor i hushållet. Det finns till och med exempel på barn som följt med på plundringståg, då man haft nytta av deras skarpa syn och snabba fötter.
Sönerna sattes snabbt i lära hos fäderna i deras yrken. Man har hittat olika smycken som verkar vara gjorda av människor med otroligt små fingrar, liksom särskilda dekorationer på vapen.
Så fort de var gamla nog fick barnen kliva in i sina respektive könsroller. Sönerna följde fadern i hans sysslor och döttrarna i moderns. Man antar att då barnen kom upp i en viss ålder, tonåren till exempel, fick de bära en ny sorts kläder och smycken för att markera detta. Pojkarna kanske fick sina första vapen då. Arkeologiska fynd visar att vikingafolken bar sina smycken genom hela livet. Vissa armringar är helt utslitna.
I de övre tonåren, runt tjugoårsåldern, blev man giftasvuxen och valde en partner för livet. Skilsmässa förekom i stort sett aldrig. Däremot kunde mannen ta olika bihustrur.
Då fadern och ägaren till familjens egendomar blev för svag att själv bruka jorden eller med vapen försvara gården, fick den yngre generationen ta över.
De gamla stannade kvar hos sina familjer till de avled.
