Pompeji

Gipsavgjutningar av offer för vulkanutbrottet.

Mest berömt av alla vulkanutbrott är nog Vesuvius som förstörde staden Pompeji i Italien år 79 efter Kristus. Också staden Herculaneum gick under. Invånarna i Pompeji var vana vid jordskalv och gasutsläpp från berget Vesuvius. År 62 förstörde en jordbävning staden, men de närmsta 17 åren byggdes den upp igen, nu ståtligare än någonsin. Befolkningen i Pompeji väntade sig därför inga nya katastrofer, då stadens alla brunnar plötsligt torkade ut. Trots detta oroande tecken tänkte ingen på att något allvarligt var i antågande. Den 24 augusti fick Vesuvius sitt enorma utbrott, just som Pompeji firade Vaulcania, en festival till den romerske eldgudens ära. Plinius den yngre bodde på andra sidan Neapelbukten och blev vittne till händelsen. Han beskrev i ett brev till Gaius Cornelius Tacitus hur katastrofen utspelade sig. Först växte ett jättelikt moln, format som en tall, upp över berget. Molnet sänkte sig sedan och kom rullande nerför bergets sluttningar mot städerna Pompeji och Herculaneum. Molnet bestod av aska, stenar och superheta giftiga gaser. Det dödade allt liv som kom i dess väg och människor och djur verkar ha fallit ihop där de stod. Askan lade sig sedan som ett tjockt lager över städerna. Plinius den yngres farbror Plinius den äldre hade gett sig av med några skepp till Pompeji för att försöka rädda vänner i staden. Men väl framme drabbades han av koldioxidkvävning och dog.

Efter katastrofen övergav man trakten kring Vesuvius och städerna glömdes bort. Det dröjde ända tills 1599 innan Pompeji upptäcktes igen och till 1738 innan Herculaneum hittades. Utgrävningarna i Pompeji startade på allvar 1748 och pågår fortfarande. Askan har bevarat insidan av stadens hus ganska väl och det finns många vackra målningar på väggarna som beskriver livet i Italien under den här eran. Men framför allt hittade man avtryck i askan från kropparna av flera människor och djur. Man hällde gips i avtrycken och fick på så sätt fram hur de sett ut i dödsögonblicket.

Huaynaputina

Vulkanen Huaynaputina i Peru fick sitt största utbrott i februari 1600. Heta gaser och askmoln rullade fram 13 kilometer öster och sydost om vulkanen, och jordskred av lera som var framkallade av utbrottet förstörde flera byar. De två större städerna Arequipa och Moquegua blev förstörda i våldsamma jordbävningar. Nedfallet av aska spred sig 250-500 km bort från vulkanen. Det tog över 150 år innan lantbruken i området hade återhämtat sig och kunde bli självförsörjande igen.

Men Huaynaputina hade också pumpat ut mängder av svavelsyra i atmosfären, vilket ställde till med en allvarlig klimatförändring i Europa. I Ryssland blev åren 1601-1603 de kallaste på 600 år. Detta ledde till missväxt och en svält som tog livet av minst 2 miljoner människor. Också i Schweiz, Estland och Litauen var vintrarna bittert kalla och somrarna svalare än de varit i mannaminne. Skörden av vin i Frankrike och persikor i Kina påverkades också.

Laki

En av Lakis kratrar. Foto: Juhász Péter

Laki, eller Lakagigar, på Island är ett vulkaniskt spricksystem i jordskorpan. 1783 öppnade sprickan upp hela 130 vulkantrattar som alla släppte ut heta giftiga gaser. Utbrottet var så våldsamt att gaserna och askan spred sig över stora delar av Europa. 120 miljoner ton svavelsyra gick ut i atmosfären och dödade 50% av all boskap och 25% av alla människor på Island. I Storbritannien dog 23 000 människor av förgiftning. I Nordamerika gjorde askmolnet från utbrottet att klimatet det följande året blev det kallaste på mycket länge.

Tambora

Vulkanen Tambora på ön Sumbawa i Indonesien har haft det mest våldsamma vulkanutbrottet som nedtecknats i historieböckerna. Själva utbrottet började i ganska liten skala 1812 med rökmoln och skakningar i marken. I april 1815 kom det stora utbrottet som orsakades av en explosion ungefär fyra gånger större än det som senare händer på ön Kratatau. Tre pelare av eld och smält sten reste sig upp ur berget och slog ned på dess sidor. Ett jättelikt askmoln spred sig över flera av de indonesiska öarna. Alla växter på ön Tambora dog och 10 000 människor miste livet i det heta gasmolnet. Senare dog 38 000 människor av svält på grannön till Sumbawa, eftersom askan och gaserna hade förstört allt som fanns att äta. På en annan ö dog 10 000 av samma anledningar.

Men vulkanen orsakade också förändringar i klimatet för hela västvärlden. Värst drabbat blev Nordamerika och norra Europa. Mängden svavel som vulkanutbrottet kastat upp i atmosfären ändrade vädret på ett katastrofalt sätt. Året efter, 1916, blev känt som ”året utan sommar”. De giftiga gaserna från utbrottet var så stora och höll sig kvar så länge i atmosfären att det inträffade en så kallad vulkanisk vinter. Frost hade ihjäl grödorna på våren och i juni drabbades New England i USA och östra Kanada av snöstormar där flera människor frös ihjäl. På Irland och i Tyskland slog skördarna fel och den värsta hungersnöden under 1800-talet utbröt.

Krakatau

Den vulkaniska ön Krakatau ligger i havet mellan öarna Sumatra och Java i Indonesien. Den 20 maj 1883 fick den ett av de mest våldsamma vulkanutbrott som vi känner till. Utbrottet höll på till slutet av augusti. Den 26-27 augusti startade en serie av explosioner som slutligen slet sönder två tredjedelar av ön. Kraften vid Krakataus utbrott beräknas ha varit 13 000 gånger kraftigare än den bomb som förstörde staden Hiroshima under andra världskriget. Dånet av explosionen hördes 4500 km bort. Av kraften från den sönderfallande ön skapades flera tsunami-vågor i havet. På öarna kring Krakatau förstördes 165 byar och städer, och minst 36 417 människor dog. Det var främst tsunami-vågorna som förstörde och dödade. Sedan 1927 så har nya utbrott skapat en liten ö där stora Krakatau tidigare låg. Ön kallas på indonesiska Anak Krakatau (Krakataus barn).

Pelée

Foto taget av Pelée under utbrottet.

Vulkanen Pelée på ön Martinique i Karibien är ansvarig för det som kallats 1900-talets värsta vulkankatastrof. I april 1902 visade vulkanen tecken på att vara orolig. Flera mindre utbrott skickade ut aska och småsten tillsammans med mindre giftiga ångor. Myndigheterna på ön tyckte inte att man borde vara orolig och därför kom det stora utbrottet den 8 maj som en fullkomlig överraskning. Ett jättemoln av brännhet gas kom rusande nerför vulkanens sluttningar och förstörde staden Saint-Pierre. Molnets kraft var så mäktigt att brinnande människor slungades långt ut till havs. Staden fortsatte att brinna i flera dagar och till slut hade ett område på 21 km². förstörts. Då Pelée fick sitt utbrott fanns det 28 000 människor i Saint-Pierre. Av alla dessa överlevde bara två.

Surtsey

Surtsey på väg att bildas.

Ön Surtsey utanför Islands sydkust började bildas 1963 av ett vulkanutbrott i havet. De öppningar i jordskorpan som var orsaken till utbrottet är en del av en kedja undervattenvulkaner som hänger ihop med Västmannaöarna. Dessa är i sin tur en del av den mittatlantiska ryggen. Den 14 november 1963 siktade fiskebåten Isleifur II en rökpelare i havet. Då besättningen trodde att det var en annan båt som brann satte man kurs mot röken. Det visade sig istället vara aska och ånga som kastades upp ur vattnet. Under den följande veckan hade en stor mängs smält sten kastats upp och en jättelik pelare bildats från bottnen 130 meter under havsytan. Den nya ön växte rekordartat. Efter bara några dagar var den 500 m lång och 45 m bred. När utbrotten började avta i juni 1967 hade vulkanön fått en yta på 2,7 km². Sedan dess har öns yta fallit bort och nu är den ungefär 1,4 km².

Ön fick namnet Surtsey, ”Surts ö”, efter eldjätten Surt ur nordisk mytologi. Surtsey tillhör Island. Redan sommaren 1965 upptäcktes det att växter hade slagit rot på ön. Sedan dess har många havsfåglar blivit bofasta där tillsammans med sniglar, spindlar, skalbaggar, sälar och säl-jagande späckhuggare. Surtsey krymper lite varje år och till slut kommer den att försvinna i havet igen. Men det kommer att ta flera århundraden innan ön är helt borta.