Den svarta geten, en symbol för djävulen men också för guden Pan, undervisar häxorna. Målning av Goya.

Häxornas historia berättar inte bara om vidskeplighet utan också om kvinnohistoria, religions-historia och hur samhället behandlat oliktänkande. Till större delen har ordet ”häxa” en negativ innebörd, och används för kvinnor som sålt sin själ till djävulen i utbyte mot övernaturliga krafter. Häxan använder dessa krafter för att plåga andra människor och ställa till med oordning. Denna bild av häxan kommer huvudsakligen från senmedeltiden och gjordes populär i sagor och folksägner. Denna typ av häxa är skapad av det kristna samhället och passar in i en världsbild där himlen och helvetet existerar.

Men häxornas historia går längre tillbaka i tiden än så. Häxorna har sitt ursprung i olika naturreligioner under forntiden och antiken. Idag finns det flera grupper av häxor som nästan alla bygger sin världsåskådning på traditioner som fanns långt innan kristendomen. Dessa moderna häxor utövar en tro som bygger på respekt för naturen och dess krafter, samt en ökad kunskap om människans roll i universum.

Antikens häxor

Romersk staty av Hekate.

Man kan säga att de första häxorna var de schamaner som hos olika naturfolk talade med andar och använde olika riter för att försöka ändra vädret eller förbättra jaktlyckan.

Men det var under den grekiska antiken som häxan formades såsom vi känner till henne idag. Den trehövdade gudinnan Hekate blev symbolen för den mörka delen av all gudadyrkan. Hennes tre ansikten symboliserade olika sidor av hennes personlighet. Hon förknippas med magi, ormar, hundar, natten och korsvägar. Hekate dyrkades framför allt i Thessaloniki, en del av norra Grekland som är granne med Makedonien.

Thessaloniki hade under antiken dåligt rykte som ett näste för trollkarlar, onda andar och farlig magi. Det sägs att större delen av kulten kring Hekate bestod av kvinnor. I sagan om det gyllene skinnet möter hjälten Jason Medea, som är en av Hekates prästinnor och mycket trollkunnig. Hon hjälper först Jason på hans äventyr, men tar sedan en gruvlig hämnd på honom då hon känner sig sviken.

En åkallan av Hekate sägs lyda så här:

”Helvetisk, jordisk och himmelsk
Skiljevägens gudinna, det vägledande ljuset
Nattens drottning, solens fiende,
Mörkrets vän och bundsförvant;
Du som fröjdas av att se blod flöda,
Du som vandrar bland gravarna i mörkrets timmar;
Törstande efter blod och de dödas fasa;
Gorgon, Mormon, månen med de tusen skiftande formerna.”

Hekate och henne följeslagare enligt konstnären William Blake.

”Gorgon” syftar på Medusa, ett kvinnligt vidunder med ormar till hår och en blick som förstenar. ”Mormon” var ett annat kvinnligt monster, en demon som kom för att äta upp barn om nätterna.

Kvinnorna i Hekates kult framställdes i folktron som mäktiga häxor. De kunde förvandla sig till olika djur och kasta farliga trollformler. Framför allt hade de stor makt över män, eftersom häxorna alltid hade en stor aptit på sex och kärlek. De sades äta lik och avföring. I vissa delar av Grekland hade kyrkogårdarna ”likvaktare” som skulle se till att häxor inte tog sig in och öppnade gravarna. Den klassiske författaren Apuleius beskrev det liv som Hekates häxor levde och gjorde det så fantasifullt att han själv blev anklagad för att vara svartkonstnär. Apuleius berättar att en häxa från Tessaloniki har i sitt hem: rökelser, magiska symboler ristade på stenar och metallplattor, skallar från brottslingar som blivit avrättade, näbbar och klor från olycksbådande fåglar och flaskor med blod från sina offer. Den rekvisita som den antika häxan sägs ha använt sig av skiljer sig inte så mycket från saker som förknippas med häxor senare i historien.

Målning på kruka av Dionysos mitt uppe i en av sina vilda fester.

Det var framför allt romarna som fruktade Hekates anhängare och också den kult som uppstod kring guden Dionysos. Dionysos-kulten spred sig tidigt från Grekland till det romerska riket och blev snabbt känd för de våldsamma dryckes- och sexfester som kultmedlemmarna sades delta i. Dessa fester kallades Bacchanalia, efter Bacchus, det romerska namnet på Dionysos. Från början var Bacchanalia en oskyldig högtid som firades mitt på dagen av kvinnor till gudens ära. Men då festen sattes i samband med den grekiske Dionysos fick den dåligt rykte och började istället firas på nätterna i hemlighet. Detta gav i sin tur upphov till rykten om att Bacchanalia-deltagarna var mördare, kannibaler och svartkonstnärer av värsta sort.

De romerska myndigheterna gjorde allt de kunde för att förbjuda kulten. På samma sätt fick de första kristna i romarriket dåligt rykte och anklagades för att vara ännu värre trollkarlar och våldsmän än Bacchuskulten. Med tiden växte den kristna kyrkan och blev på 300-talet den officiella religionen i romarriket. Nu var det istället de kristna som blev förtryckarna och en blodig jakt på oliktänkande började.

Häxan i tidig kristendom

I Första Korintierbrevet i Bibeln pekar aposteln Paulus ut de grekiska och romerska gudarna som demoner i tjänst hos Satan. Alla som dyrkade dessa var alltså onda och måste antigen avrättas eller omvändas till den kristna läran. Detta gällde särskilt de kvinnor som dyrkade Hekate. Men den romerska kristna kyrkan gick också hårt fram mot andra kristna grupper och utgick från att även dessa var djävulens lärjungar.

En särskilt sorts häxa uppstod i folktron under den här tiden. Striges var trollkunniga kvinnor som använde sina kunskaper för att skada andra, alltså en traditionell bild av häxan. En romersk författare använde ordet ”Striges” som benämning på ”kvinnor som idkar svartkonst och flyger genom luften”. Striges använde inte kvastar till sina luftfärder, utan förvandlade sig till hemska fåglar med människolika huvuden. De hade sylvassa näbbar och klor som kunde slita en människa i stycken. Det var ensamma nattvandrare som kunde råka ut för deras vrede, men framför allt förknippas Striges med för tidig spädbarnsdöd.

Det sades att häxan flög in i ett barns obevakade rum om natten och lät det dia sin giftiga mjölk. Striges har också kopplats ihop med vampyrer och ugglor, vilka fick dåligt rykte i det kristna Rom. Detta kan ha att göra med att ugglan var en symbol för gudinnan Minerva/Athena, som ju av romerska kyrkan ansågs vara ond.

Romersk staty av jaktgudinnan Diana. Lägg märke till månen i hennes panna.

Men den kult som dyrkade den romerska jakt- och mångudinnan Diana lyckades överleva och finns kvar än idag. Denna version av Diana har mycket lite med jakt att göra och hon symboliserar istället mörkrets och månens olika krafter, med vissa inslag lånade från Hekate. Dianas kult spred sig till andra delar av Europa, framför allt landsbygden.

Den tyske biskopen Burchard skrev på 1000-talet om Dianakulten och berättade att gudinnan far fram över natthimlen med ett följe av häxor och olika onda andar. Han kopplade också ihop Diana med den gamla germanska gudinnan Holda, men även med kung Herodes fru Herodias, som lät avrätta Johannes döparen och sades bli tvingad att i eviga tider vandra som en ande i natten som straff.

Gudinnan Holda var från början en vacker och stark kvinnogestalt, som for fram på nattvindarna i sällskap av de dödas själar. Holda var beskyddande och rättvis, men fruktansvärd mot sina fiender. Då hon blev vred förvandlades hon till en ryslig gammal hagga, med kroknäsa, långa klor och krokiga tänder. Väldigt lik den traditionella bilden av en häxa, alltså. I det kristna Europa förvandlades Holda till just en hemsk figur att skrämma barn med och när bröderna Grimm gav ut sin sagosamling 1812 hade hon fått en behagligare form som den snälla fru Holle i sagan med samma namn.

Medeltidens häxor

Det var inte alla kristna som var rädda för häxor, eller ens trodde på dem. Det tyska helgonet sankt Bonifatius (680-755) menade att tron på häxor var barnslig och ”okristlig”. Kejsaren Karl den Store (742-814) lät kungöra att brännande av häxor var en hednisk handling som skulle straffas med döden. Men under medeltiden tog tron på häxor och trollkarlar en märklig vändning, som hade mer med religion och politik att göra än med tron på det övernaturliga. Påven i Rom försökte ena alla kristna under en enda kyrka, den katolska kyrkan.

De som vägrade och skapade egna kristna samfund ansågs vara fiender till den enda, sanna kyrkan. Dessa människor kallades ”kättare” och beskrevs av påven Gregorius IX som människor som ansåg att Lucifer (Satan) var den sanne skaparen av himmel och jord, och att de gjorde allt omvänt mot Guds vilja. På så sätt sattes kättarna i direkt kontakt med onda magiker och häxor.

Det intressanta är att kyrkan under början på medeltiden intresserade sig mycket lite för ”kloka gubbar och gummor” på landsbygden som använde magiska formler för att bota sjukdomar, kasta förbannelser eller hjälpa skörden växa. Dessa människor råkade i trubbel senare. De som anklagades för häxeri under 1100-1200-talen var till exempel valdenserna, ett samfund som förespråkade en fredlig kristendom baserad på Jesu bergspredikan. Även katoliker som motsatte sig dessa förföljelser råkade illa ut.

Inkvisitionen förhör en kättare.

Kyrkan tillsatte särskilda utredare som kallades inkvisitorer. Dessa män hade som uppdrag att leta upp de oliktänkande, finna lämpliga bevis emot dem och sedan antingen tvinga dem att gå med i den katolska kyrkan eller avrätta dem. Tortyr användes ofta för att övertala de anklagade.

Det fanns många och vilda historier om vad kättarna hade för sig i sina olika sekter. En populär berättelse handlar om hur kättarna invigs i Lucifers flock. Först uppenbarar sig en jättelik padda som kättarna kysser i baken. Flera andra demoner dyker upp och deltar i en gruvlig fest där kättarna utövar kannibalism, pedofili och andra hemskheter. Så småningom dyker Lucifer upp och varje kättare lämnar honom en bit av sina kläder. Om klädbiten godkänns är kättaren upptagen i Lucifers kult. Demonen i paddgestalt dyker upp i många historier från den här tiden och blir något av en symbol för de onda kättarna. ”Paddyrkan” var en av anklagelserna som användes av kyrkan. Paddan har hängt med som en symbol för häxor och djävulen långt senare i tiden.

De flesta som anklagades och dömdes för häxeri under den här tiden var män, eftersom det var männen som ledde de religiösa samfunden. Det var sällan man kallade dem häxor, eller ens djävulsdyrkare. ”Luciferianer” var ett vanligare uttryck.

Senmedeltidens häxor

Djävulen håller hov och lär ut sin magi till häxorna. En typisk bild av häxkonst under senmedeltiden.

Det är under 1400-talet som häxan som vi tänker oss henne formas på allvar. Då har landsbygdens folktro med troll, onda andar, varulvar och vampyrer smält samman med kyrkans försök att beskriva hur människan passar in i spelet mellan Gud och Djävulen. Häxor och magiker har förvandlats till agenter i Satans krig mot Gud och en invecklad mytologi om häxornas liv och traditioner har tagit form. Under 1400-talet överskuggades kyrkans intresse för att straffa oliktänkande kristna till en äkta rädsla för det övernaturliga.

Tidigare hade anklagelser om häxkonst och trolldom används för att kyrkan skulle kunna göra sig av med människor som den ansåg vara ett hot mot dess makt. Men då teologerna, religionsforskarna, började fundera mer och mer på hur universum var uppbyggt drogs tankarna också till hur människan påverkas av ondskans makter och hur Djävulen bedriver sitt spel bland människorna. Människans själ var, enligt kyrkan, i en evig dragkamp mellan Gud och Djävulen, med prästerna på den ena sidan och häxorna på den andra.

Då kyrkans inkvisitorer började söka efter de häxor som sagorna berättade om hittade de på landsbygden de människor som närmast liknade dem. Det här var kvinnor och män som utövade gamla tiders kunskaper i läkekonst. Då en så kallad ”klok gubbe” eller ”klok gumma” botade någon användes olika sorters örter och medicinalväxter. Men det var också vanligt att det lästes en kort formel över patienten för att hjälpa läkandet på traven. Dessa ramsor och formler blev i inkvisitorernas öron till djävulsböner och en intensiv klappjakt inleddes på de människor som utövade ”häxeri”.

Innan inkvisitionen fördömde utövandet av gammal läkekonst och trolldom fanns det ingen fruktan för den här typen av ”vardagsmagi”. Det kunde hända att en bonde rabblade en trollformel när han planterat sin säd, för att få bra väder. Eller att fiskaren läste en ramsa för att få god fiskelycka. Men allt utövande av sådana lyckobringande traditioner kopplades nu direkt till samröre med Djävulen. Detta märktes också i folksägnerna, där de trollkunniga nu mest framställdes som onda människor.