Den häxa vi oftast tänker på är sägnernas häxa. Det är hon som åker på ett kvastskaft till Blåkulla, det är hon som har smådjävlar i sin tjänst och som kan förvandla folk till paddor. Men under senmedeltiden och en bra bit framåt i historien betraktades folksägnerna som sanna historier. Häxan ansågs vara en otroligt farlig person som med sina krafter kunde förstöra livet för andra. Ofta kunde hennes trolldom handla om att sätta sjukdomar av olika slag på folk, men i värsta fall kunde hon se till så att ens själ inte kom till himlen efter döden.

Häxans verktyg

Kvasten
Det föremål som mest förknippas med häxor är nog kvasten som hon brukar flyga på. De kvastflygande häxorna är ett väldigt vanligt motiv i folktro över hela Europa. Men denna bild kommer kanske ursprungligen från en helt annan plats. I gamla tiders Mexico fanns en häxlik gudinna kallad Tlazelteotl, som ofta avbildades naken ridande på en kvast. Kvasten har haft magisk innebörd över hela världen. Med kvasten sopar man inte bara ut smutsen utan mardrömmar, onda andar och olycka. En kvast som läggs över tröskeln sägs kunna skydda huset eller hyddan från att otrevliga saker tar sig in i hemmet.

En kvast lagd under kudden skulle skänka den sovande god vila och sköna drömmar. I äkta makars sängar kunde kvasten ge fruktbarhet.

I Europa använde trollkunniga kvasten till olika ritualer, bland annat en rit för god skörd som gick ut på att hoppa runt på en åker med kvasten mellan benen. Kanske sådana riter skrämde folk och historier om häxor på flygande kvastar började berättas.

Trollspöet
Häxor i alla tider har använt trollspön, oftast gjorda av trä. Syftet med spöet är att använda det som ett hjälpmedel att rikta sin kraft. I den moderna häxreligionen Wicca är trollspöet ett viktigt redskap. I sagorna blev det under 1700-talet vanligare att tröllspön anvöndes av olika feer, goda och onda. Men i senare sagor, till exempel i böckerna om landet Oz av L Frank Baum använder häxorna trollspö.

Kitteln

En ung häxa utövar kittelmagi på en målning av John William Waterhouse.

Häxans kittel sades användas till båda att koka ihop hemska magiska drycker i och att se ned i för att förutspå framtiden. I William Shakespears pjäs ”MacBeth” kokar häxorna en kittel medan de utför sina magiska riter och läser ramsor för att hjälpa magin på traven:

” Här är början till vår soppa:
Vårtig padda, lus och loppa.
Orm från sumpig pissdränkt mark
gör buljongen frän och stark.
Runt kring kitteln nu i ring!
Gryta bubbla, brasa brinn!”

Grytan är en mycket gammal symbol som dyker upp i många brittiska keltiska sagor. Grytan används som en port mellan världar och kan ge livet tillbaka åt de som dräpts på slagfältet. Mest känd är nog den kittel som ägdes av förtrollerskan Ceridwen. Denna kittel kokades i ett helt år och de tre första dropparna av brygden gav den som smakade evig visdom och stor poetisk talang. Men drack man mer betydde det döden.

Trolldom

En häxa skjuter trollskott.

Häxans vapen var den kunskap hon fått av Djävulen. Detta var mörka makter som ingen människa kunde värja sig mot. Inte ens kyrkans präster och biskopar ansågs gå säkra för hennes magi. En vanlig typ av trolldom var så kallade ”trollskott”, vilket var när häxan kastade en åkomma på en person. Själva trollkonsten i sig var nästan osynlig att se, men strax efter kunde offret känna en smärta någonstans i kroppen och denna plåga gick bara att få bort med hjälp av annan trolldom. Häxor sades också vara skyldiga till epilepsi, yrsel, impotens och magsjuka. Sådan magi var omtalad i hela Europa och även andra delar av världen. En man i Afrika anklagade bara för några år sedan en häxa för att ha krympt hans penis några dagar innan han skulle gifta sig.

Ibland kunde en häxa använda magi för att få en man att bli förälskad i henne. Riktigt mäktiga häxor kunde ändra vädret och förstöra hela skördar genom att framkalla hetta eller frost.

Häxor som kan förvandla sig är ett vanligt motiv. Det sägs att två soldater under belägringen av Calais på 1500-talet fick se ett svart moln komma mot dem och sköt på molnet. Genast försvann molnet och en fet, berusad och naken kvinna föll till marken framför soldaterna. Hon hade en skottskada i låret och soldaterna förstod att hon var en häxa på väg till ett möte med djävulen. Liknande berättelser finns i Sverige.

Häxorna var varken rädda för Fan eller hans anhang. En häxa ger en bunt djävlar stryk på en målning av flamländske konstnären David Ryckaert.

Ett par skogshuggare på väg hem fick se en hop häxor komma flygande över en kyrka, men då en av männen drog i klocksträngen så klockan klang föll de alla till marken. Genast förvandlade sig häxorna till ilskna getter. En av skogshuggarna satte sin yxa i klöven på ena geten och så fort han gjort detta blev häxan mänsklig igen. Då blev skogshuggaren snopen, eftersom det visade sig vara hans egen fru!

Ofta kunde det vara så att häxor använde sig av trollknep för att förvränga verkligheten för vanligt folk. Många av kyrkans män som utredde häxfall menade att alla förvandlingstrick bara var illusioner. Det var bara inbillning framkallad av häxan. Sådan magi, avsedd att förleda blicken hos åskådaren, kallades i Frankrike för ”glamour”. Det var inte bara häxorna som hade denna makt utan också älvorna och småfolket.

En barnmorska i Frankrike blev en natt väckt av en adelsman som behövde hennes hjälp att förlösa hans hustru. Barnmorskan följde med till adelsmannens ståtliga hem, där hans vackra fru låg i födslovåndor. Då barnet till slut fötts fick barnmorskan en liten ask med en salva som hon blev tillsagt and gnida in barnets ansikte med. Men hon blev beordrad av mannen att använda en trasa och se till så att hon själv inte fick något på sitt eget skinn. Plötsligt började det klia i hennes ena öga och utan att tänka sig för torkade hon sig i ögat med trasan. Då förändrades genast allt hon tidigare sett, ty salvan på trasan var magisk och avslöjade sanningen för henne. Den vackra damen var en andlös gammal häxa, den fine adelsmannen var en luden demon och det nyfödda barnet en gräslig blandning av dem båda!

Häxor samtalar med demoner de kallat fram.

I Sverige finns flera sägner som handlar om hur häxor framställer mjölk eller smör av vatten, eller stjäl mjölk med sina trollknep. En präst i Bohuslän på väg till högmässan passerade en kvinna som stod ute i en bäck och kärnade smör av vattnet. Prästen stannade och skällde på kvinnan för att hon höll på med sådant trolltyg, men damen svarade att han gjorde bäst i att inte bry sig, annars skulle det gå honom illa. Och mycket riktigt, mitt under predikningen i högmässan blev prästen så dålig i magen att han måste springa på utedasset!

En prästdotter i Dalsland hade lärt sig häxkonster av sin mor, som nu var död. Hon visade vad hon kunde för far sin genom att sätta två knivar in väggen och sedan mjölka knivskaften som man mjölkar en ko. Genast kom det mjölk ur skaften och prästen fick sätta en spann under knivarna så all mjölken inte rann ut på golvet. Men efter en stund kom det blod ur skaften och då slutade dottern mjölka. Nästa dag visades det sig att hos deras granne, klockaren, hade varenda ko dött! Prästen begrep vad som hade hänt och betalade klockaren för hans boskap.

Trollharen, bjäran och andra hjälpredor

En av häxans mest fruktade hjälpredor i södra Sverige var den så kallade mjölkharen; en varelse som skapades av hopvirade garnändor och avbrända trästickor, plus tre droppar av häxans eget blod. Mjölkharen sprang sedan i granngårdarna och diade mjölk från korna, som den efteråt spydde upp i skålar som dess husmor satt ut. Namnet har den fått av att den i Götaland och Svealand sades likna just en hare när den kom skuttande. Längre norrut kallades den bjära eller puke (ett namn som i äldre tider tillskrivs Djävulen själv) och tog formen av ett rullande klot.

Ett säkert sätt att spåra mjölkharen var att följa det spår av avföring som den ofta lämnade efter sig, nämligen en degliknande svamp som snabbt kunde växa fram under fuktig väderlek. Om man trampade på en sådan lorthög skulle ägarinnan drabbas av outhärdliga smärtor och själv komma rusande till platsen. Man kunde också skjuta mjölkharen i småbitar om man i bössans förladdning lade silver eller ett hoprullat psalmblad.

En gång var det en jägare i Skåne som fick syn på en trollhare mitt på blanka dagen. Han visste vad det var för otyg och sköt den genast med sitt gevär. Men så fort kulan hade träffat trollharen löstes varelsen upp i de beståndsdelar den tillverkats av. Denna blandning av trådar och kvistar for iväg mot jägaren som en stor orm och skulle sno sig kring hans hals. Men jägaren var kvick och motade undan den flygande snaran i luften och istället satte den sig runt en björk. Det var sådan kraft i greppet från mjölkharens rester att denna snara slet av barken på trädet när den snodde sig runt stammen. Om man bara kan hitta björken så lär man kunna se ärr i barken till denna dag!

I Kyrkhult i Blekinge fanns en trollkäring som höll sig med flera stycken trollharar. Mats-Nelssons Kaja, som hon kallades, stal mjölk från många hushåll samtidigt, men sedan fick en bonde med öknamnet Böga-Haugan se henne kalla på sina trollharar en kväll. Han pratade med en klok gubbe, som rådde honom att avstyra trolltygen genom att nästa fullmånenatt spotta den första människa han mötte på vägen i ansiktet. Det blev förstås Kajan, som sedan fick lägga sina trollharar i malpåse.

Familiars som häxjägaren Matthew Hopkins säger sig ha mött.

Men Ivar Andersson i Ulvaboda visste att hon bara ändrade taktik, och fortsatte sin mjölkförsörjning på andra sätt: "Mats Nelssons Kaja kunde läsa grädden ur grannarnas kor, så att de endast mjölkade skummjölk, och kärnade smör av sjövatten. Hon behövde endast gå ner till sjön och fylla kärnan med vatten och sen sätta fart på veven. Efter en liten stund plockade hon upp stora ”smörtillingar” ur kärnan, som Mats och Kaja sålde på torget i Karlshamn. Stadsborna var alldeles förtjusta i hennes smör. Det doftade både mejram och kanel".

Ute i resten av Europa hade dessa övernaturliga hjälpredor andra namn. På engelska kallas de ofta för en ”familiar”. Häxans hjälpreda kan antingen vara konstgjord, som trollharen och puken, men ibland är det en demon eller ond ande i djurgestalt. Häxorna hade gärna svarta katter som husdjur, men paddor, ormar och fladdermöss var inte heller ovanliga. Alla dessa djur sades egentligen vara olika övernaturliga väsen, som hade både som uppgift att lyda och undervisa häxan. Ofta hade dessa familiars fantasifulla namn som Vinegar Tom, Pyewacket, Griezzell eller Greedygutt.

Blåkulla

Träsnitt som visar häxor på väg genom skorstenen.

Häxornas stora högtid sägs vara då de firar sin ”sabbat”. Då far de iväg till en ödslig plats där de festar tillsammans med djävulen och visar honom sin trohet. I Sverige sker detta på skärtorsdagsnatten eller Valborgsmässo-aftonen då häxorna smörjer in kvastar, tjugor eller husdjur som getter med en magisk salva, sätter sig gränsle över föremålet och flyger till Blåkulla. Där deltar de i kolossala orgier med Satan och hans underdjävlar där de bland annat festar på kokta spädbarn och visar sin underkastelse mot den Onde genom att kyssa hans rumpa.

Huvudfesten sades äga rum i ett hus där djävulen satt kedjad vid ett stort bord och där helveteselden och de fördömdas klagan trängde upp genom ett hål i golvet. I tur och ordning gnagde häxorna på Djävulens kedja tills den gick av. Men genast blev den då hel igen.

Häxor kysser djävulen i baken för att visa sin trohet.

Festligheterna avslutas sedan med att häxorna firar bröllop med Djävulen där var och en älskar med honom och görs havande med Fans avkomma. Dessa barn dödas direkt efter födseln och kokas. Hudfettet tas tillvara och blandas med andra ingredienser för att framställa häxornas eftertraktade flygsalva. Det finns olika beskrivningar på innehållet i häxors flygsalva i olika delar av Europa. Två ämnen som ibland nämns kan i för stora doser vara dödande, men i små mängder sugs de upp genom huden och framkallar hallucinationer och effekter liknande de som orsakas av LSD och andra psykedeliska droger. Till exempel sägs man inbilla sig att man kan flyga och ser säkert också syner av djävlar och andra fasor. Om nu det är sant att häxor faktiskt använde denna salva är det säkert så att några av dem blev drogpåverkade och själva upplevde att de färdades för att möta djävulen. Häxornas flygsalva är ett av de mest omtalade trollknepen.

Under den tid av häxprocesser i Sverige som kallas ”Det stora oväsendet” (1668-1676) berättade flera barn om att de tagits med till Blåkulla. Deras historier var hemska och väldigt detaljrika när de beskrev häxornas uppförande på Blåkulla. Men många av barnen berättade också att granne med Djävulens hus fanns ”Vitkulla” där Gud och hans änglar höll till. Enligt barnen liknade Vitkulla en kyrka. Gud hade grå kappa och grått skägg och änglarna fågelklor till händer och fötter. Under festen med Djävulen flög änglarna omkring och försökte hålla tillbaka barnen och slog mat och dryck ur deras händer.

Häxor och djävlar festar på Blocksberg i Tyskland.

”Blåkulla” sägs vara ön Blå jungfrun i Kalmarsund, men är egentligen en påhittad plats, osynlig för vanliga människors ögon. Liknande platser är berget Blocksberg i Tyskland, Hecklefjäll i Norge, Kyöpelinvuori i Finland och Vala kyrkja på Island.

Det fanns olika sätt att se om en kvinna var en häxa som hade rest till Blåkulla. En blekingsk sägen berättar om en säker metod: Om man i en brödkaka hittade ett sädeskorn som var okrossat skulle man spara det och lägga det på tungan när man gick i kyrkan på långfredag. Då kunde man se vilka av fruntimren som hade varit på Blåkulla - de hade nämligen ett annars osynligt horn mitt i pannan. En annan sägen från flera delar av Sverige berättar att häxorna under festligheterna blev slagna med skäkteträn av djävlarna så öron och näsor ramlade av. Men om de bara ropade ”Trasigt idag - helt imorgon!” då de blev slagna, läkte alla sår direkt. Men om de råkade ropa tvärtom hade de skadorna kvar nästa dag, då de återvänt hem.

Skydd mot häxor

Det fanns också så kallad vit magi, trolldom avsedd att skydda mot djävulens och häxornas svarta magi. Sådana goda formler kunde också användas för att skydda sig mot dåligt väder, otur i affärer eller olycklig kärlek.

Om man träffades av ett trollskott från en häxa kunde man också antingen skjuta med pilbåge genom nio gärdsgårdshankar eller lägga kvistar av nio sorters virke i en laddad bössa och avfyra den samtidigt som man läste en lämplig formel. Sedan var man botad från all värk. Formlerna intar en särställning i folkmagin eftersom det oftast är de som sätter trollkrafterna i rullning. En som varit vanlig över hela Sverige är den så kallade abrakadabra-besvärjelsen som användes mot sjukdom:

abrakadabra
abrakadabr
abrakadab
abrakada
abrakad
abraka
abrak
abra
abr
ab
a

Hela formeln läses högt ända till sista a-et, då sjukdomen ska vara försvunnen. En annan vitt förekommande besvärjelse var en trollkub som skrevs på husväggen för att skydda mot allehanda olyckor, såsom sjukdom, förbannelser och vådeld:

Som du kan se glider dessa ord ihop och formeln kan läsas åt alla håll.

En komplicerad ritual var också ofta nödvändig för att behandlingen skulle vara helt verksam. Till exempel för att bota drag i ögat lyfte den kloke upp en trebent pall, satte ett av benen mot det dåliga ögat och sade: "Jag stöter." Varpå patienten svarade: "Vad stöter du mig för?" "Jag stöter dig för stolstöt ur ögat och i stolen." Sedan skulle bägge spotta på pallen. Detta upprepades med alla tre benen och följande dag skulle obehaget vara borta.

Häxor går igen

Om en häxa hinner dö en naturlig död eller inte avrättas genom att brännas på bål finns det en stor risk att hon kommer tillbaka som en ”odöd”. I detta tillstånd har hon mycket gemensamt med vampyren och i många östeuropeiska länder säger folktron att den döda häxan kommer att återuppstå som en vampyr. Men oftare kom häxan tillbaka som ett sorts levande lik med enorma kroppskrafter.

En folksägen från Skåne berättar om en häxa som kallades Potta Långhaka. Alla var livrädda för henne när hon levde, ty hon for varje påsk till Blåkulla för att lära sig nya trollkonster av djävulen. Men när hon till slut gick och dog blev det etter värre. Varje natt klockan tolv hoppade hon upp ur sin grav och dansade på gårdstaken så de knakade i sina fogar. Hon drog korna och hästarna i deras svansar tills de var alldeles vilda och red runt på grisarna. Till slut grävde man upp hennes grav och släppte ner en hel vagnslast stenar över kistan. Men Potta lät sig inte stoppas av detta. Hon gnagde sig genom kistan och grävde en tunnel ut genom jorden, och så var spökerierna igång igen.

En natt när en dräng satt på höloftet och vakade över djuren stormade Potta in i ladugården för att ställa till jäkelskap. Själv vågade inte drängen gå på henne, men han såg den lille gårdstomten sitta en bit ifrån honom och han gav gubben en knuff så han ramlade rakt ner på häxan. De bägge rök genast ihop i ett rysligt slagsmål. Hur hemsk Potta än var rådde hon inte på den ilskne tomten, så hon fick ge sig iväg.

Bönderna kallade på en klok gubbe som förklarade att de måste slå en stor ekpåle genom både Potta och kistan, så att häxan satt fast. Man gjorde som gubben sagt och sänkte sedan kistan i en damm. Sedan blev det äntligen lugnt om nättarna. Men flera år senare lekte några barn på dammen när isen lagt sig. Ur isen stack en bit av pålen upp och barnen band ett rep kring den och en kälke, så de kunde åka runt, runt på dammen. Pålen började vicka lite när de for runt på kälken och då hörde de en röst från under isen som sade: ”Vicka på, vicka på, så kommer Potta Långhaka upp!” Då fick barnen bråttom därifrån och lekte aldrig mer vid damen igen. Men det var också sista gången men hörde av häxan Potta Långhaka.