Vardagssysslor
Då riddaren klev upp på morgonen fick han hjälp med att göra sig i ordning. Tjänare bar fram kläder och skodon.
Rakningen gjordes med kniv eller en bit pimpsten, som gnuggades mot huden.
En lång skjorta som räcker ner till knäna åker på först, sedan knästrumpor, skor eller stövlar och sist en rock fodrad med pälsverk. Det här var väl så nära "jeans och t-shirt" som riddaren kom.
Han hade förstås många andra kläder också. Vid jakt bar riddaren kläder som skulle vara lätta att röra sig i och skydda mot grenar då man red genom skogen.
Mjukt läder var ett praktiskt material, och användes till västar, byxor och hela rockar ibland. Lårhöga stövlar tillät honom att röra sig i olika typer av terräng.
Dolken var ett viktigt inslag i klädedräkten, och fästes vid bältet som en ren dekoration ibland.
 |
| En så kallad snabelsko. Tro det eller ej, men det här var det snyggaste man kunde ha på sig på medeltiden! |
Vid fest och offentliga tillfällen klädde sig adelsmannen mycket pråligt, och använde enorma mängder tyg till rockar och hattar, för att visa hur förmögen han var. Fina tyger var nämligen inte billiga, och fick ofta beställas från utlandet.
Det fanns många modenycker under medeltiden. En av de lustigare var den så kallade blygdkapseln, ett läderskydd som täckte mannens ädlare delar.
Slottsdamen, riddarens fru, blev förstås också uppassad på morgonen.
Hon klädde först på sig en tunika, ett långt linne, och över detta ett fodrat plagg som kallas överkjortel. Detta var vanliga vardagskläder.
Håret sattes upp i flätor som virades runt huvudet. Över detta knöts en liten duk, och på huvudet placerades en liten hatt.
Under fest gällde förstås samma sak för kvinnorna som för männen, man klädde upp sig ordentligt.
Tre exempel på populära huvudbonader från 1200-1400-talet:
Det var inte så ofta man badade. Det tog lång tid att värma upp vattnet, och veden kostade. Vattnet hälldes upp ett stort träkar.
Tvål fanns inte. Man använde en sorts såpa gjord på aska, soda och fårtalg. Eftersom såpan luktade apa strödde man väldoftande örter i vattnet.
Flera människor badade samtidigt för att använda det varma vattnet på bästa sätt, eller också klev man i efter varandra.
En viktig syssla för borgherren var att döma i olika tvister. Han skulle också överse byggandet av vägar, avverkning av skog, utplantering av villebråd och mycket annat.
Slottsdamen översåg det mesta som hade med bostaden att göra. Hon skötte ofta inköp till förråden och borgens olika räkenskaper.
Det var nämligen så att kvinnorna oftare var skriv, läs -och räknekunniga än männen. De höll sig för det mesta inomhus och samtalade med munkar, diktare, filosofer och lärda män som kom på besök till borgen.
Vid belägringar var det också slottsfrun som ledde motattackerna, om inte hennes make var hemma.
Brodering var en vanlig syssla för medeltidens adelsdamer. De satt ofta och arbeta tillsammans med sina tjänarinnor, som också var deras närmaste samtalspartners. Riddarna var nog, ärligt talat, inte särskilt roliga att prata med.
 |
Typiska medeltida schackpjäser
gjorda av elfenben. |
Förutom jakt ägnades sig gärna adelsmännen åt olika spel som skulle träna upp ett strategiskt tänkande. Schack var särskilt populärt.
Man övade också flitigt med sina olika vapen. Med svärdet utfördes olika huggövningar mot träpålar. Bågskytte mot tavla var ett nyttigt och omtyckt tidsfördriv. Mycket tid gick också åt till att underhålla sin utrustning.
Pojkar skickades gärna iväg till andra riddare för att arbeta som pager, och senare väpnare. Tanken var förstås att de själva skulle bli riddare så småningom.
Flickor tränades på hemmaplan till att bli bra slottsfruar och hustrur, för att giftas bort så fort som möjligt.
Det verkade alltså inte särskilt kul att vara barn i en riddarfamilj. Troligen hade barnen till de fattiga livegna bönderna en varmare och mer kärleksfull tillvaro, trots sin misär.
